Molotov-Ribbentrop-pakten
Från Rilpedia
Molotov-Ribbentroppakten undertecknades den 23 augusti 1939 i Moskva av Sovjetunionens respektive Tysklands utrikesministrar, Vjatjeslav Molotov och Joachim von Ribbentrop efter kort och intensiv diplomati. Ledarna i de båda länderna, Josef Stalin och Adolf Hitler, medverkade direkt genom telex och personligen, både vid utformningen av fördraget och i efterföljande justeringar[1] [2]. Pakten innebar ett icke-aggressionsavtal staterna emellan, men inbegrep även i hemlighet en uppdelning av Östeuropa i intressesfärer.[3].
I ett hemligt tilläggsprotokoll delades östra Europa upp så att Finland, Estland, Lettland, Bessarabien, samt östra Polen till floderna San, Wisła och Narew hamnade i den sovjetiska intressesfären, medan västra Polen och Litauen i den tyska. Avtalet korrigerades den 28 september 1939 då Sovjetunionen överlät området mellan Wisła och Bug till Tyskland i utbyte mot Litauen. Gränsen mellan Tyskland och Sovjetunionen stämde i stort med Curzonlinjen, och blev också Polens gräns efter andra världskriget.
Pakten öppnade också för att öka ömsesidig handel: Sovjetunionen skulle köpa tyska maskiner medan Tyskland skulle få leveranser av säd, olja, järn, bomull och mineraler till ett värde av 650 miljoner riksmark under tolv månader, samt att vid behov agera som bulvan för inköp ifall Tyskland skulle utsättas för blockad.[4] (se citat nedan). De sovjetiska leveranserna kom senare att uppväga den brittiska blockaden av Tyskland.
Bakgrund
Ett samarbete mellan Sovjet och Tyskland fanns ända sedan första världskrigets slut och pågick under hela 1930-talet, med varierande intensitet[5]. Samarbetet var inom handel och krigsmateriel och tillät Tyskland att utveckla sådan krigsmaterial som förbjöds av Versaillesavtalet. Samarbetet mattades av 1933 då Hitler kom till makten, men avbröts inte, trots det ställvis hätska ordkriget mellan Hitler och Stalin. De första dokumenterade trevarna till det som sedan kom att kallas Molotov-Ribbentroppakten togs i maj 1935 av utrikesminister Litvinov i ett samtal med den tyske ambassadören Schulenburg.[6]
Komplicerade avtalsförhandlingar
Undertecknandet föregicks av intensiva förhandlingar, vilka Sovjetunionen parallellt förde med Tyskland å ena sidan och Storbritannien och Frankrike å andra sidan. Det kortsiktiga sovjetiska motivet bakom pakten var att söka bevara fred med Tyskland eller åtminstone vinna tid inför ett oundvikligt tyskt anfall, medan Hitler önskade annektera Polen utan sovjetiskt ingripande, avskräcka de med Polen förbundna västmakterna från krig eller föra krig mot dem utan att riskera angrepp från öster. Diplomaten och spionagenten Hans von Herwarth informerade sin amerikanske kollega Charles Bohlen om det hemliga tillägget dagen efter påskrivandet. Bohlen meddelade i sin tur Franklin D. Roosevelt men presidenten delgav inte denna information till någon av de berörda regeringarna i Europa.
En dryg vecka efter att pakten undertecknades, den 1 september, bröt andra världskriget ut när Tyskland intog västra delen av Polen. Mellan 17 september och 5 oktober, när polska styrkorna var till stor del utslagna, intogs östra Polen av den 617 588 man starka sovjetiska armén [7], varefter den polska regeringen lämnade landet och en exilregering inrättades. Området införlivades med Sovjetunionen en månad senare, efter ett skenval med flera underligheter som att valhemligheten skändades, väljarna påverkades, röstsedlarna byttes ut och flera som röstade emot arresterades efter valet.[8]
De långsiktiga expansionistiska målen framträdde genom paktens hemliga protokoll som tillerkände Sovjetunionen speciella intressen i Finland, Estland, Lettland, Litauen, Bessarabien och östra Polen, samt Tyskland motsvarande i västra Polen till floden Bug.
Under 1940 fördes förnyade förhandlingar om utvidgat samarbete, men utan att parterna kunde komma överens. Utkast för att koppla Sovjetunionen till axelmakterna finns bevarat [9].
Med undantag för Finland kom sovjetstatens efterkrigsgränser att ungefärligen följa stadgarna i pakten.
Hemligheten röjs efter 50 år
Efter kriget förnekade sovjetrepresentanter kategoriskt existensen av de hemliga protokoll som kunde vittna om de baltiska republikernas tvångsanslutning till unionen. Molotov som själv undertecknat avtalet kallade det ett "falsarium" [10]. Även Andrej Gromyko som var Sovjetunionens utrikesminister under tre decennier förnekade protokollets existens. Officiellt förnekades protokollet ända till 18 augusti 1989, när en medlem i politbyrån, Alexander Nikolajevitj Jakovlev, erkände protokollets existens i en intervju i Pravda; detta efter att avtalstexten publicerats i veckotidningen Argumenty Fakti. Hemligstämpeln för dokumentet togs bort först efter Sovjetunionens upplösning 1992.[11]
En mikrofilm med dokumentet klarade sig igenom kriget, liksom en samling av memorandum och telegram med sovjet-tysk korrespondens och publicerades av USA 1948.[12]
Samband med kriget mellan Sovjetunionen och Japan
Sovjetunionen och Japan befann sig i väpnad konflikt vid gränsen till Manchuriet 1938-1939, som avgordes med den sovjetiska segern i slaget vid Khalkhin-Gol. Sovjetunionen har under 1930-talet genom sina underrättelse- och propagandaoperationer försökt avleda Japan till att anfalla länder där europeiska kolonialmakter och USA hade sina intressen och därmed minska spänningen mot Sovjetunionen. Chalchin-Gol-incidenten, som pågick samtidigt med förhandlingarna med Tyskland, kan ha varit en anledning för Stalin att ingå pakten med Hitler och därmed undvika tvåfrontskrig.[13]. Mot detta talar att Stalin hade information från agenten Richard Sorge att Japan saknade såväl planer som militär kapacitet för ett större anfall.[14]
Avtalstexten - Den tysk-sovjetiska icke-Aggressionspakten
Text är en översättning av Nazi-Sovjetiska relationer 1939-1941. Dokument från arkivet för det tyska utrikesministeriet (Washington D.C., 1948) sida 78.[3] Denna del av avtalet blev publicerad offentligt.
| ” | Regeringen för det tyska rikets och regeringen för Sovjetunionen av socialistiska republiker i önskan att stärka freden mellan Tyskland och Sovjetunionen och genom att utveckla den grundläggande stadgan i Neutralitetsavtalet tecknat i april 1926 mellan Tyskland och S.U., har uppnått följande överenskommelse:
Artikel I. De båda parter som ingår avtalet binder sig att avstå från alla våldsaktioner, allehanda aggressiva aktioner och allehanda attacker på varandra, antingen själva eller tillsammans med andra makter. Artikel II. Skulle en av parter som ingår avtalet bli målet för krigsaktion från en tredje makt, skall den andra parten i avtalet under inga former ge sitt stöd till den tredje makten. Artikel III. Regeringarna av de två parter som ingår avtalet skall i framtiden upprätthålla kontinuerlig kontakt med varandra för konsultation för att utbyta underrättelser om problem som inverkar på deras gemensamma intressen. Artikel IV. Skulle det uppstå dispyter eller konflikter mellan de båda parter som ingår avtalet, skall [den ena parten?; oklar formulering] delta i alla grupperingar av makter som direkt eller indirekt är avsedda för den andra parten. Text i den engelska översättningen: Should disputes or conflicts arise between the High Contracting Parties shall participate in any grouping of Powers whatsoever that is directly or indirectly aimed at the other party. Artikel V. Skulle det uppstå dispyter eller konflikter mellan de båda parter som ingår avtalet, över problem av godtycklig art, båda parterna lösa dessa dispyter eller konflikter uteslutande genom vänligt utbyte av åsikter, eller om nödvändigt, genom att sätta upp förlikningskommissioner. Artikel VI. Det nuvarande fördraget ingås för en period av tio år, med avsikt att om ingen av parterna som ingår avtalet, på förhand ett år innan avtalet slutat gälla inte vill förlänga det, skall fördraget automatiskt förlängas med ytterligare fem år. Artikel VII. Det nuvarande fördraget skall ratificeras inom kortast möjliga tid. Ratifikationerna skall utbytas i Berlin. Avtalet träder i kraft så snart det är signerat. |
” |
Det hemliga tilläggsprotokollet
Texten ur tilläggsprotokollet är fri översättning från en engelsk översättning.[3]
| ” | Hemligt tilläggsprotokoll
Artikel I. I händelse av territoriell och politisk ombildning av områdena tillhörande de baltiska staterna (Finland, Estland, Lettland, Litauen), skall Litauens norra gräns utgöra inflytandesfärernas gräns mellan Tyskland och Sovjetunionen. I anslutning till detta skall Litauens anspråk på Vilno-området erkännas av båda sidor. Artikel II. I händelse av territoriell och politisk ombildning av områdena tillhörande den Polska Staten, skall inflytandesfärernas gräns dras ungefär längs linjen på floderna Narev, Wisla och San. Frågan om huruvida det ligger i båda staternas intressen att upprätthålla en oberoende Polsk Stat och inom vilka gränser en sådan stat skall få existera kan bara slutligen avgöras inom loppet av vidare politisk utveckling. I vilket fall som helst kommer båda Regeringarna att lösa frågan genom vänskapligt samförstånd. Artikel III. Vad gäller sydöstra Europa så framhåller Sovjetunionen sitt intresse för Bessarabien. Den tyska sidan deklarerar sitt totala politiska ointresse för dessa områden. Artikel IV. Detta protokoll skall behandlas av båda sidor som strikt konfidentiellt. Moskva, 23 augusti 1939 För det Tyska Rikets regering v. Ribbentrop Representant för Sovjetunionens regering V. Molotov |
” |
Det hemliga handelsavtalet
Utdrag från tyska utrikesministeriets memorandum om tysk-sovjetiska handelsavtalet påskrivet 11 februari 1940 som definierar innehållet i avtalen från den 23 augusti och 28 september 1939.[15]
| ” | Utrikesministeriets Memorandum
STATSHEMLIGT MEMORANDUM OM DEN TYSK-SOVJETISKA HANDELSÖVERENSKOMMELSEN PÅSKRIVEN DEN 11 FEBRUARI 1940 Överenskommelsen grundar sig på korrespondensen - omnämnd i inledningen - mellan riksministern för utrikesärenden och ordföranden i rådsförsamlingen av folkets kommissarier, Molotov, daterad 28 september 1939. Överenskommelsen utgör det första stora steget till det ekonomiska programmet som föreslagits av båda sidorna och som kommer att följas av andra. 1. Överenskommelsen täcker en period av 27 månader, d.v.s. sovjetiska leveranser som skall ske inom 18 månader, skall inom 27 månader kvitteras av tyska leveranser. Den svåraste punkten i korrespondensen från den 28 september 1939, nämligen, de sovjetiska leveranserna av råvaror kommer kvitteras av tyska industriella leveranser över en längre period, är därmed löst enligt våra önskemål. Det blev inte möjligt utan hård kamp. Endast tack vare rikets utrikesministerns personliga meddelande till Stalin ledde till slutgiltig lösning. De förskrivna 18 och 27 månaderna utgör en kompromisslösning, eftersom vid angivna intervallerna - nämligen var 6:e månad - de ömsesidiga leveranserna av varor måste balanseras enligt ett fast förhållande. Om denna balans inte uppnås, d.v.s. speciellt om tyska leveranser kommer efter förhållandet till de sovjetiska leveranserna fastställda i Överenskommelsen, den andra sidan får tillfälligt göra avbrott i sina leveranser tills det fastställda förhållandet blir uppnått. Denna föreskrift är irriterande, men kunde inte elimineras av oss, eftersom Stalin själv tog upp dem i de slutgiltiga samtalen. 2. De sovjetiska leveranserna. I enlighet med Övereskommelsen, Sovjetunionen skall inom de första 12 månaderna leverera råvaror till ett värde av ungefär 500 miljoner reichmark. Dessutom, skall Sovjeterna leverera råvaror, diskuterade i Kreditöverenskommelsen från 19 augusti 1939, för samma period, till ett värde av ungefär 100 miljoner reichmark. De viktigaste råvarorna är följande:
Till detta tillkommer också sovjetexport till Protektoratet, vilket inte ingår i Överenskommelsen, till ett värde av cirka 50 miljoner reichmark, så att det totala nettot av leveranser av varor från Sovjetunionen under det första avtalsåret har ett värde av 650 miljoner reichmark. |
” |
Referenser
- ↑ Robert Service Stalin ISBN 0-330-41913-7 s. 400-402
- ↑ Simon Sebag Montefiore Stalin. Den röde tsaren och hans hov ISBN 91-7263-686-6 s. 313ff
- ↑ 3,0 3,1 3,2 http://www.ibiblio.org/pha/policy/pre-war/390823a.html (engelska) Dokument angående den tysk-sovjetiska icke-aggressionspakten och uppdelning av Polen och övertagande av de baltiska staterna
- ↑ Robert Service A History of Modern Russia ISBN 0-14-101121-1 s.256
- ↑ Robert Service Stalin ISBN 0-330-41913-7 s.191
- ↑ Cienciala, Anna: "The Nazi-Soviet Pact of August 23, 1939" i Ideology, Politics and Diplomacy in East Central Europe, ISBN 1-58046-137-9 s218
- ↑ Vladimir Besjanov, "Krasnyj blitskrig", OOO Izdatel Bystrov, 2006. s. 82.
- ↑ Jan T. Gross Revolution from Abroad. The Soviet Conquest of Poland's Western Ukraine and Western Belorussia. ISBN 0-691-09603-1 s.91-101
- ↑ http://www.ibiblio.org/pha/nsr/nsr-06.html (engelska) Förslag till avtalet mellan axelmakterna och Sovjetunionen; s.255
- ↑ Chuev, Felix: "Molotov Remembers"
- ↑ Cienciala, Anna: "The Nazi-Soviet Pact of August 23, 1939" i Ideology, Politics and Diplomacy in East Central Europe, ISBN 1-58046-137-9 s. 148.
- ↑ http://www.ibiblio.org/pha/
- ↑ Jerrold och Leona Schecter Sacred Secrets. How Soviet Intelligence Operations Changed American History ISBN 1-57488-327-5, ISBN 1-57488-522-7 s.9-16
- ↑ Cienciala, Anna: "The Nazi-Soviet Pact of August 23, 1939" i Ideology, Politics and Diplomacy in East Central Europe, ISBN 1-58046-137-9 s188
- ↑ http://www.ibiblio.org/pha/nsr/nsr-04.html (engelska) Handelsavtal mellan Tyskland och Sovjetunionen; s.132-134
Litteratur
- Sennerteg, Niclas, Pakten bakom kriget (2009) Populär historia. (nr. 6).sid. s. 22-30.
Se även
Externa länkar
- en:German-Soviet Commercial Agreement (Engelsk Wikipedia)
(engelska)
- NAZI-SOVIET RELATIONS, 1939-1941 (www.ibiblio.org) Dokument från det tyska utrikesministeriets arkiv, redigerade av Raymond James Sontag och James Stuart Beddie
(engelska)
