Från Rilpedia

Homeopati, från grekiskans homeos "lika" och pathos "lidande". Homeopati är ett medicinalsystem som skapades av den tyske läkaren Samuel Hahnemann (1755-1843). Grundidén för homeopatin är att ett ämne som kan skapa vissa symptom hos en frisk individ kan bota samma symptom hos en sjuk individ, något som brukar kallas "lika botar lika".

Metodiken innebär bland annat att man späder ut blandningar med dessa ämnen, i allmänhet så långt att slutresultatet inte längre innehåller några påvisbara aktiva substanser, ofta enligt principen att "ju svagare blandning, desto starkare effekt". Homeopatin står i konflikt med väletablerad vetenskap och kända experimentella resultat och anses därför av de flesta vara ett typexempel på pseudovetenskap.

Homeopaterna anser att skolmedicin felaktigt ser symptom som tecken på en underliggande sjukdom, medan homeopatin istället ser symptom som kroppens sätt att bekämpa sjukdomar och därför skall uppmuntras.

Frankrike är det land i världen som homeopatimarknaden är som störst^[1]

Innehåll 1 Homeopatins historia 2 Miasmer som en orsak till sjukdom 3 Olika homeopatiska hypoteser 3.1 Klassisk homeopati 3.2 Klinisk homeopati 3.3 Kombinationshomeopati 3.4 Antihomotoxisk terapi och homotoxikologi 3.5 Isopati 3.6 Övriga skolor 4 Kritik av homeopatin 5 Försvar av homeopatin 6 Nuvarande status och acceptans av homeopati 7 Referenser 8 Externa länkar

Homeopatins historia

Homeopatin som begrepp och behandlingsmetod uppfanns av den tyske läkaren Samuel Hahnemann i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet samt förfinades och populariserades av amerikanen James Tyler Kent i slutet av 1800-talet, men principen som sådan är ännu äldre. Redan de gamla romarna använde sig av principen att bota en sjukdom med samma ämne som orsakade den. Det finns emellertid inga belägg för att så skulle vara fallet varför denna tanke helt förkastats av vetenskapen.

Enligt berättelsen upptäckte Hahnemann principen när han åt kinin och fick feberfrossor som biverkning. Han drog då slutsatsen att eftersom kinin ges vid just feberfrossor kanske det kunde vara så att samma medel som orsakar ett visst symptom hos en frisk människa botar samma symptom på en sjuk.

Hahnemann och hans lärjungar ansåg att det var viktigt att ha en helhetssyn på kroppen och själen, inte bara koncentrera sig på de enskilda sjukdomssymptomen, även om också en homeopatisk behandling ofta är symptominriktad. Hahnemann själv ägnade mycket tid tillsammans med sina patienter, ställde frågor till dem och intresserade sig för detaljer i deras dagliga liv. Homeopatin var på många sätt en reaktion mot dåtidens ofta smärtsamma behandlingsmetoder med till exempel åderlåtning och liknande.

Rent historiskt uppkom homeopatin under en tidsperiod då det som man i dag kallar för skolmedicin var i ett ungt skede. Till exempel hade man ännu inte utarbetat konceptet med vårdhygien och kände inte heller till att bakterier kan orsaka infektion och inflammation. På grund av detta dog ofta patienter av infektioner när de utsattes för invasiva ingrepp som kirurgi och åderlåtning. En följd blev att behandlingsterapier som i praktiken ofta innebar ingen behandling alls var mer framgångsrik än skolmedicinen, när det gällde patientens överlevnad eller tillfrisknande.^[2]. Andra behandlingsregimer av liknande slag uppkom under denna tidsperiod.

Miasmer som en orsak till sjukdom

En viktig komponent inom homeopatin är begreppet miasmer. Hahnemann hade en hypotes att vissa sjukdomar lämnar kvar restskada eller miasm (Grek för fläck eller obalans), vilket är postulerat att orsaka kroniska sjukdomar och sägs förvärvas genetiskt. Det finns tre olika typer av miasmer inom homeopatin:

• syphilis, orsakat av hjärnskador, nervskador och benskador vilket resulterar i dövhet, sinnessjukdom och alkoholism.
• sycosis, en term som inom homeopatin refererar till undertryckt gonorré vilket skadar de mucösa membranen hos genitaliterna vilket gör dem känsliga för fuktigt väder och stormar.
• psora, skador på huden, vilket resulterar i många inre sjukdomstillstånd.

Hahnemann utvecklade sin miasmhypotes eftersom han var bekymrad över sina misslyckanden med att bota kroniska sjukdomar med homeopatiska metoder. Hahnemanns miasmteori publicerades 1828 i boken The Chronic Diseases, their Nature and Homoeopathic Treatment. ^[3]

Miasmteorin var redan från början mycket omstridd, även bland Hahnemanns anhängare. Idag finner en del homeopatiska utövare att miasmteorin inte stämmer överens med dagens kunskap inom immunologi, genetik, mikrobiologi och patologi och att teorin tycks ignorera medfödda, kostrelaterade och metabola faktorer för sjukdom.

Olika homeopatiska hypoteser

Det finns flera olika homeopatiska skolor med olika bakomliggande hypoteser. Ett homeopatiskt preparat är definitionsmässigt ett preparat som har tillverkats i enlighet med en homaopatisk farmakopé (Källa: E.A.C.H Homeotherapy). Förutom att det finns olika nationella homeopatiska farmakopéer finns det även olika farmakopéer i de olika skolorna som klassisk homeopati, isopati (se nedan) och antroposofisk läkekonst.

Klassisk homeopati

Homeopatin hävdar att varje symptom, hos en frisk människa, som orsakas av en giftig dos av en substans, kan botas av ett preparat som tillretts av samma substans. Med Hahnemanns egna ord: simila similibus curentur ("låt lika bota lika"). Homeopatins sjukdomsbegrepp skiljer sig från skolmedicinens. Grundorsaken till en sjukdom anses snarare vara psykisk än fysisk, och sjukdomar anses yttra sig först genom emotionella symptom (som exempelvis begär eller avsky) och om de inte behandlas övergår de enligt hypotesen så småningom till fysiska symptom.

Detta resonemang leder också till att bakterier och virus måste vara effekter av, inte orsaker till, sjukdomar.

Ett homeopatiskt läkemedel tillverkas genom en process som kallas "dynamisering" eller "potensiering". Detta innebär att man utgår från ur "urtinktur" bestående av till exempel 1 g aktivt ämne i 99 g vatten och successivt späder detta enligt en fastställd process. Ur den ursprungliga lösningen utvinner man "första potensen" genom att ta 1 ml av den ursprungliga lösningen och tillsätta 99 ml vatten. Man slår sedan flaskan med denna ny lösning mot något hårt, eller skakar den häftigt, ett föreskrivet antal gånger för att frigöra de läkande krafterna. Därefter utvinner man på motsvarande sätt "andra potensen" genom att upprepa utspädningen. När denna process upprepats 100 gånger har man erhållit den hundrade "centesimalpotensen" (C100). Såpass utspädda ämnen innehåller med största sannolikhet inte en enda molekyl av det aktiva ämnet. Med stigande potens sägs dock läkemedlet bli starkare och därmed också svårare att hantera. Ofta nöjer man sig med lägre potenser som C30 eller använder andra spädningsproportioner, så kallade D- eller LM-potenser, där man vid varje steg späder 10 respektive 50000 gånger. Dessa olika typer av potenser anses emellertid inte vara likvärdiga på grund av det olika antalet dunkningar, "potensieringar".

Valet av potens när man ordinerar mot en sjukdom beror hur "djupt" man bedömt att sjukdomen ligger. Till exempel är 12 en vanlig startpunkt vid akuta tillstånd och 30 används för kroniska problem. Den totala utspädningsfaktorn anses mindre betydelsfull än antalet successiva spädningar som gjorts. I Tyskland är D-potenser vanligast medan det i USA och Indien oftast är C-potenser som används.

Klinisk homeopati

Klinisk homeopati är en förenklad variant av klassisk homeopati, där man utgår från de viktigaste symptomen, istället för som i klassisk homeopati där man går igenom en stor mängd symtom och andra omständigheter som för en utomstående kan te sig irrelevanta, men som har stor vikt för en klassisk homeopat. (för en klassisk homeopat kan det exempelvis anses relevant om patienten upplever att besvären förbättras eller förvärras av olika yttre omständigheter, såsom magproblem som blir bättre eller sämre efter måltid; astma som blir bättre eller sämre av kall och fuktig luft osv.) Denna metod tillämpas framförallt vid akuta sjukdomar. Det finns också homeopatiker som anser att vissa preparat har visat sig vara särskilt effektiva och som skriver ut dem utifrån den kliniska bilden.

Kombinationshomeopati

Homeopatiska kombinationsprodukter innehåller ett fåtal homeopatiska preparat. Preparaten är utvalda för att ge synergetiska effekter. Ibland kan det även vara ett sätt att ge en standardiserad behandling till många. Genom att kombinera de vanligaste medlen mot exempelvis hösnuva, anser man sig kunna ge samma preparat till ett stort antal patienter och slipper då ge ett preparat som är speciellt anpassat till individen.

Antihomotoxisk terapi och homotoxikologi

Enligt en teori framlagd av H. H. Reckeweg år 1955 är kroppen normalt i "balans" (homeostas), men ibland uppstår en obalans som ger sig uttryck i form av sjukdom. Detta tillstånd kallade han homotoxikos (homotoxicosis), och han menade att det orsakades av toxiner.

Isopati

Medan klassisk homeopati grundas i hypotesen "lika botar lika" i betydelsen liknande (similia similibus curentur) grundas isopatin med en hypotes om att "likadan botar likadan" (aequalia aequalibus curentur). Skillnaden är att i den klassiska homeopatin anses det preparat som ger likvärdiga biverkningar med symtomen lindra sjukdomen, medan det i isopatin är exakt samma ämne som orsakar sjukdomen som är lindrande. Till exempel ges homeopatiskt utspätt amalgam mot amalgamförgiftning. Isopati kan även ges förebyggande med avsikt att stärka organismen.

Övriga skolor

• Antroposofisk homeopati
• "biokemisk" homeopati
• Spagirisk/Spagyrisk homeopati
• Gemmoterapi
• Lithoterapi
• Resonanshomeopati

Kritik av homeopatin

Mycket av den kritik och kontrovers som omger homeopati kretsar kring de mekanismer som föreslagits ligga bakom den påstådda effektiviteten hos starkt utspädda preparat. Homeopatiska preparat är så utspädda att andelen verksam substans i de mest potenta medlen är i storleksordningen 1/10⁵⁰, vilket innebär att det i stickprov på 10⁵⁰ milligram homeopatiskt preparat bör finnas i genomsnitt ett milligram aktiv substans. Dock motsvarar 10^50 gram en massa avsevärt större än solens - ett piller väger i storleksordningen 1 g och innehåller därför i genomsnitt 10^-47 milligram aktiv substans, vilket är så mycket mindre än en molekyl att sannolikheten att någon enda dos av alla de homeopatiska produkter som någonsin tillverkats innehålllit ens en enda molekyl av den aktiva substansen är extremt låg. Med mindre än att den aktiva substansen överför någon oidentifierad egenskap till spädningsmediet kan därför homeopatiska preparat inte ha någon effekt överhuvudtaget förutom placeboeffekten.

Homeopatins försvarare argumenterar att det är ointressant hur det fungerar. Det viktiga är om det fungerar. Man jämför bland annat med acetylsalicylsyra som användes i åratal inom skolmedicinen utan att den exakta mekanismen bakom var känd. Det resonemanget anser kritiker dock vara felaktigt eftersom acetylsalicylsyrapreparat innehåller farmakologiska mängder (500 mg i en typisk tablett) av den verksamma substansen vilket naturligtvis innebär att den kan ha (och har) effekt. Inom skolmedicinen används dock också en del behandlingsmetoder och läkemedel som inte har en vetenskaplig förklaringsmodell över verkningsmekanismen.^{[källa behövs]} I dessa fall har dock i regel klinisk vetenskaplig prövning fastslagit effekten, även om man inte kan säga varför det fungerar. Kritikerna anser därför att det finns en fundamental skillnad mellan att inte förstå den exakta mekanismen bakom en bevisad behandlingsmetod och att vetenskapligt inte kunna påvisa en positiv effekt av behandlingen.

Kärnfrågan blir därför om det finns vetenskapliga studier av tillfredsställande kvalitet som påvisat någon behandlingseffekt av homeopatiska preparat. För närvarande finns inga sådana studier som inte starkt kritiserats och ifrågasatts. Tidskriften The Lancet publicerade i augusti 2005 en studie, genomförd av Aijing Shang et al, i vilken placeboeffekten mellan homeopatiska preparat och skolmedicinska preparat jämfördes. Slutsatsen som drogs av undersökningen var att resultaten av de homeopatiska preparaten ej avvek med statistisk signifikans från placeboresultaten, medan det, naturligtvis givet samma konfidensgrad, var bevisat att skolmedicinen gav effekt.

Homeopatin avvisas av vetenskapen som en pseudovetenskap, Man anser att homeopatin är en kvarleva från alkemins tid. De fall av positivt resultat som finns hävdar vetenskapen att man lätt kan förklara med slumpen och anses inte statistiskt säkerställda. En möjlig förklaring till den individuellt upplevda effekten av homeopati, är att många sjukdomar förlöper skovvis, med försämringar och förbättringar om vartannat. Oavsett vilken behandling som ges efter en period av försämring, så kommer en positiv effekt upplevas i den förväntade förbättringsfasen. Det är av denna anledning som pålitlig läkemedelsprövning utförs i studier med kontrollgrupper.

Skeptikern och underhållaren James Randi har erbjudit en belöning på 1 miljon US dollar, till den som på något sätt kan påvisa skillnaden mellan rent vatten, och valfritt homeopatiskt preparat. Ett (misslyckat) försök sändes 2002 i BBCs TV-program Horizon. Försöket har kritiserats för oklarheter från Randis sida beträffande vad som utgjorde godkända resultat, och för att försöket inte övervakades av oberoende instanser, och kan därför anses ha föga vetenskaplig relevans.

Utspädningen har också varit en orsak till kontrovers. Homeopater manar att de undersökningar som gjorts inte drivit utspädningen så långt som normalt görs inom homeopatin, varför man kan ifrågasätta om denna forskning verkligen kan utgöra en grund för att bedöma homeopati. Dock är det ett faktum att för att göra en utspädning med 1500-potens (en blandning där en del av det aktiva ämnet spätts ut med nio delar vatten 1500 gånger), krävs mycket mer vatten än på hela jorden^[2].

Ett annat problem har varit vanvård av djur. På grund av karensregler för slakt och mjölkning, vill många djurhållare inte medicinera sina djur i onödan. Eftersom homeopatika i Sverige inte får säljas i sådana doser att de ur skolmedicinsk synpunkt kan ha någon effekt, är det då lockande att ge djuren homeopati. Det finns ett otal exempel i den medicinska litteraturen, på djur som fått homeopati istället för läkemedel, och till följd av detta lidit svårt och i värsta fall avlidit på grund av sjukdomar som är lätta att behandla med vanliga läkemedel. (Se: Ingvar Ekesbo, Förekomst och konsekvenser av homeopati på husdjur, Svensk Veterinärtidning Nr 16, Vol 52, år 2000)

I ett pressmeddelande 22 juni 2000 uttalade sig Sveriges Veterinärförbund negativt om homeopati. Bland annat skrev man: "Svenska veterinärer har dock ett författningsenligt krav på sig att verka efter vetenskap och beprövad erfarenhet, dit homeopati inte hör. Den "beprövade erfarenhet" som homeopatiförespråkare talar om bygger på historier om enstaka behandlingar, och inte på kontrollerade försök där stora mängder djur ingår. Homeopatin är ingen ny metod, men den har trots 200 års existens inte på ett trovärdigt sätt lyckats bevisa sin effektivitet. Att förespråka behandlingar utan vetenskapligt grundad effekt äventyrar såväl djurskydd som smittskydd och ekonomiska värden. Detta är något som svenska veterinärer inte vill medverka till." ^[4]

Försvar av homeopatin

Förespråkare av homeopatin påpekar att majoriteten av de som får professionell homeopatisk behandling är nöjda med resultaten. Man argumenterar också att varje behandling som får patienten att må bättre är värdefull, oavsett om den står i konflikt med skolmedicinsk behandling eller inte. Vissa homeopater anser att diskussionen om huruvida resultaten av behandlingarna beror på placeboeffekten eller inte är akademisk, samt att homeopater hänvisar till fall där eventuellt sådan effekt inte kan vara förklaringen, som behandling av små barn och djur.

Viss modern forskning tyder på att ju mer en substans späds ut desto mer tenderar dess molekyler att klumpa ihop sig^{[källa behövs]}. Förespråkare anser att detta skulle kunna vara en tänkbar förklaring till homeopatins resultat, men forskare menar att det inte skulle påverka hur effektivt ett ämne är. Ihopklumpningseffekten förklarar inte varför utspädningarna är nödvändiga för att de homeopatiska preparaten ska få verkan. Tvärtom strider ihopklumpning mot homeopatins grundtanke, som går ut på en jämn fördelning av innehållet; om molekylerna inte sprids jämnt är risken överhängande att de sållas bort i spädningsprocessen.

I sin bok från 1995, The Consumer's Guide to Homeopathy ägnar Dana Ullman ett kapitel åt "Vetenskapliga bevis för Homeopatisk Medicin". Han anger bland annat en undersökning från 1991 där tre professorer i medicin från Nederländerna, varav ingen var homeopat, utförde en litteraturgenomgång (ibland felaktigt kallad meta-analys) av tjugofem års forskning av användandet av homeopatiska mediciner och publicerade sina resultat i British Medical Journal. Undersökningen omfattade 107 kontrollerade försök, av vilka 81 visade på positiv effekt av homeopatisk medicin, 24 visade att de inte hade någon effekt, och 2 var tvetydiga. Professorerna angav att "mängden positiva resultat överraskade oss".

Nuvarande status och acceptans av homeopati

I västvärlden är homeopatin en relativt svag rörelse som numera betraktas som en pseudovetenskap. Det är tillåtet i Sverige att sälja homeopatmedel i spädningar från D6 och uppåt, eftersom de ur skolmedicinskt hänseende är utan läkemedelseffekt och de ska inte ses som en ersättning för medicinska läkemedel. Medlen måste dock vara registrerade hos Läkemedelsverket, vilket med detta har för avsikt att reglera att beredningar tillkommer på ett rent sätt, och är inte relaterat till eventuell effekt. "Homeopat" är en oskyddad beteckning som vem som helst får använda, och som inte står under Socialstyrelsens tillsyn. Homeopatisk verksamhet regleras istället genom Lagen om Yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område. För att bli "homeopraktiker" måste man däremot ha genomgått Svenska Homeopraktikers riksförbunds krav på utbildning. De olika homeopatförbundet i Sverige arbetar dock allt mer för att den homeopatiska utbildningen skall likna den i många andra EU-länder och ställer krav på viss nivå av homeopatisk utbildning, samt skolmedicinsk utbildning.

I Tyskland täckte tidigare den allmänna sjukförsäkringen homeopati och andra former av alternativmedicin, men sedan 1 januari 2004 gäller inte detta längre. I övriga Europa är homeopatin i allmänhet ännu oreglerad och utanför det allmänna försäkringssystemet. Sedan 2001 regleras homeopati inom EU av direktiv 2001/83/EC. De senaste tilläggen till detta direktiv ålägger medlemsstaterna att införa speciella registreringsprocedurer för homeopatiska preparat. Storbritannien har homeopatin inlemmad i sitt sjukförsäkringssystem och på många platser praktiseras där homeopati på särskilda homeopatiska sjukhus ^{[källa behövs]}, bland annat på Glasgow Homoeopathic Hospital i Glasgow, byggt 2002.

I USA regleras homeopatiska behandlingar av Food and Drug Administration. För homeopatiska behandlingsmedel krävs inga speciella tillstånd av FDA och inga krav finns på bevisad ofarlighet eller effekt före försäljning av sådana preparat. Inga krav finns heller på märkning med bäst före-datum eller liknande, mestadels på grund av en stark homeopat-lobby. Däremot får homeopatiska medel inte saluföras som "medicin" eller med påståenden om att de har medicinska effekter. Homeopatiska medel har sina egna märkningar där aktiva substanser ej behöver anges. Homeopatiska preparat som påstås verka mot vissa allvarliga sjukdomar får dock endast försäljas mot recept.

I många europeiska länder använder veterinärer homeopatiska läkemedel på djur.

Det finns en stor marknad för homeopatiska behandlingar i en del andra länder som exempelvis Indien.

Kritiker mot, och förespråkare för, homeopati är inte överens huruvida försök under kontrollerade former har visat på effekt av sådana behandlingar eller inte. Vissa undersökningar har givit resultat som stöder homeopati, men kritiker har angivit att dessa försök haft allvarliga brister. 1997 publicerade den brittiska medicinska tidskriften The Lancet en övergripande analys av 89 olika kliniska undersökningar^[5]. Artikeln har använts av båda sidorna som stöd för respektive åsikt. Men 2005 publicerades i The Lancet en artikel där det enligt forskarna bekräftades att homeopatiska medel saknar effekt. I efterhand har dock artikeln kritiserats som ofullständig, även av etablerade forskare.^{[källa behövs]}

Det fåtal undersökningar av veterinärhomeopati som visat på en mycket svag positiv respons på homeopati som homeopater brukar framhålla har kritiseras för att de inte använder dubbelblinda kontroller, dvs. de homeopater som behandlar djuren vet själva om ifall djuren får placebo eller det undersökta preparatet. Det kan tyckas en mindre detalj, men i liknande undersökningar i skolmedicin har man noterat att läkare bryr sig betydligt mer om den medicinerade gruppen djur än om placebogruppen. Djur som folk bryr sig om har en marginellt större chans att tillfriskna spontant än ignorerade djur. Vissa homeopater påstår att det "inte går" att göra dubbelblinda kontroller eftersom "behandlingen är individuell" (varför homeopaterna inte kan göra behandlingen utan att veta om deras ordinerade homeopatiska preparat är placebo eller ej framgår dock ej).

Referenser

1. ↑ Folkvett nummer 4 2008, Lars Höglund, sid 39
2. ↑ ^{2,0 2,1} James Randi, In search of the chimera, föreläsning, video
3. ↑ The Chronic Diseases, their Nature and Homoeopathic Treatment, Samuel Hahnemann, Dresden and Leipsic, Arnold, Vols. 1, 2, 3, 1828; vol. 4, 1830
4. ↑ Olyckligt ställningstagande för statlig homeopatiutredare, Sveriges veterinärförbunds webbplats [1]
5. ↑ Linde K., Clausius N., Ramirez D., Eitel F., Hedges LV, et al., "Are the clinical effects of homeopathy placebo effects? A meta-analysis of placebo-controlled trials", Lancet 1997;350:834-43

• H.A.C.H., "Homeotherapy. Definitions and therapeutic schools", ISBN 2-9511467-0-1
• Kleijnen J., Knipschild P, ter Riet G., "Clinical trials of homeopathy", British Medical Journal 1991;302:316-23

• Reilly D, Taylor MA, Beattie NG, Campbell JH, McSharry C, Aitchison TC, et al., "Is evidence for homeopathy reproducible?", Lancet 1994;344:1601-6
• Consumer's Guide to Homeopathy, Dana Ullman

Externa länkar

• Organon der Heilkunst -Hahnemann's originaltext på tyska
• Definition av homeopatiska läkemedel - Läkemedelsverket
• Amerikanska Food and Drug Administrations uttalanden om homeopati
• VoF - Webresurser - Huvudsakligen kritiska artiklar om homeopati
• Homeopathic Online Repertory
• Personlig text- och länksamling - Av Prof. i Neurovetenskap Dan Larhammar, känd kritiker och insatt forskare.