Protesterna på Himmelska fridens torg 1989
Från Rilpedia
Protesterna på Himmelska fridens torg 1989 var en studentrörelse som började i slutet av april 1989 och som slogs ned av armén i den 4 juni samma år omkring Himmelska fridens torg i Peking, varför händelsen är känd som Massakern på Himmelska fridens torg. Demonstranterna hade då sedan en tid demonstrerat på torget för ökad demokratisering, minskad korruption och erkännande av sin egna oberoende studentrörelse.
Innehåll |
Bakgrund
Efter Mao Zedongs död 1976 skedde flera förändringar i Kina. Landet hade en ekonomisk tillväxt på omkring 10 procent per år, och sedan 1979 hade regeringen fört det så kallade moderniseringsprogrammet, vilket bland annat innebar att det kollektiva ägandet av jordbruket omvandlades till nyttjanderätt för de familjer som brukade jorden, en viss decentralisering av industrin, något ökad intellektuell frihet, samt en samförståndpolitik i stället för en politik på klasskampsidéns grund. Samtidigt bredde korruptionen ut sig bland de anställda tjänstemännen vid statliga verk, och nepotismen bland politiker. Dessa senare förhållanden kritiserades av ungdomar, som sökte större politiskt medbestämmande i enpartistaten.
Sannolikt valdes platsen, Himmelska Fridens Torg, för demonstrationen på grund av dess symbolvärde som tidigare skådeplats för protest och massaker. 1976 sågs de sörjande för premiärminster Zhou Enlai som ett hot mot den stora proletära kulturrevolutionens landvinningar och tvingades bort med våld av polis och arbetarmilis. Inga av de sörjande avrättades, och de som fängslades släpptes alla efter Mao Zedongs död, men de som hade sörjt Zhou genom att lägga dikter vid en staty på torget fick göra avbön och s.k. självkritik.
Händelseförlopp
Hu Yaobangs död
Mellan den 16 och 17 april 1989 började studenter demonstrera på Himmelska fridens torg för att högtidlighålla minnet av den nyss avlidne statsmannen Hu Yaobang, som hade tvingats avgå som en konsekvens av en studentrörelse två år tidigare.
Demonstranterna begärde en politisk dialog med regeringen i en anda av socialism och patriotism, för att framställa sina önskningar om att öka pressfriheten varigenom maktmissbruk skulle granskas och om ingripanden mot korruptionen. Den 22 april försökte en grupp studenter överlämna en appell om politisk reform till partiledningen, som samlats till Hu Yaobangs minneshögtid i Folkets stora hall. Partiledningen vägrade att ta emot studenterna, vilket skapade stor frustration bland många demonstranter.
Den 26 april utgav kommunistpartiets språkrör Folkets Dagblad en ledare som fördömde demonstrationerna som "kontrarevolutionära",[1] vilket provocerade studentledarna och gav rörelsen ytterligare en skjuts.
Demonstrationerna fick en allt större uppslutning av andra medborgare och den pågick i sju veckor under det att torget var ockuperat av folkmassorna och studenterna ropade ”Leve demokratin, leve friheten!” till minne av Hu Yaobang. Som mest uppgick deltagarna till uppskattningsvis 1 miljon människor.
Hungerstrejk och försök till dialog
Den 13 maj, två dagar innan den sovjetiske ledare Michail Gorbatjovs statsbesök till Kina, inledde ett antal studentledare, som Chai Ling, Wuerkaixi och Wang Dan en hungerstrejk för att sätta ytterligare press på regeringen. För att försöka övertala studenterna att avbryta sin hungerstrejk bjöds ett par av studentledarna till samtal med Li Peng och andra regeringsföreträdare. Mötet, som direktsändes i TV den 18 maj, visade hur långt parterna stod ifrån varandra.[2]
När arbetare började demonstrera till stöd för studenterna och för fria fackföreningar i slutet av maj blev partiledningen orolig för utvecklingen, vilket bidrog till att Li Peng och en grupp partiveteraner förespråkade att undantagstillstånd utlystes och militär kallades in.[3]
Undantagstillstånd
Partiledningen var dock splittrad i frågan om demonstranternas krav. Partiets ledande organ, politbyråns ständiga utskott, kunde inte enas om att utlysa undantagstillstånd. Medan premiärminister Li Peng och vice premiärminister Yao Yilin röstade för, så röstade partichefen Zhao Ziyang och Hu Qili emot förslaget och Qiao Shi lade ned sin röst. Dödläget ledde till att Deng Xiaoping, Yang Shangkun och en grupp äldre partikadrer tog över beslutsfattandet. Zhao Ziyang och Hu Qili avlägsnades från sina positioner och Jiang Zemin utsågs till Zhaos efterträdare. Den 20 maj förklarade regeringen undantagstillstånd i Peking.
Natten mellan den 3 och 4 juni ryckte Folkets befrielsearmé ut med stridsvagnar och pansarfordon för att undertrycka rörelsen. Själva torget utrymdes utan blodspillan efter förhandlingar mellan armén och demonstranterna, men utanför Himmelska fridens torg sköt armén rakt in i obeväpnade folkmassor med skarp ammunition och både demonstranter och åskådare avled på platsen. Under dagarna som följde inträffade våldsamma sammanstötningar mellan militären och stadsbefolkningen.[4]
Uppskattningarna av antalet dödade civila varierar kraftigt; den amerikanska underrättelsetjänsten CIA uppskattar dödstalet till omkring 400-800, medan Kinesiska Röda Korset anger siffran 2 600 döda.[5] Därtill skadades flera tusen människor, och flera fängslanden skedde.
Efterdyningar
I efterskalvet till massakern uppgavs att flera tusen ytterligare personer dödades, att regeringen uppförde misstänkta studenter på svarta listor och flera tongivande kinesiska intellektuella som uttalat sitt stöd för demonstrationen gick i landsflykt, bland annat Fang Lizhi och Liu Zaifu. Litteraturvetarna Liu Xiaobo och Wang Ruowang fängslades.
I slutet på juni hölls ett extrainsatt möte med partiledningen, som bekräftade avsättandet av Zhao Ziyang och Jiang Zemins befordran till ny partichef. Himmelska fridens torg hölls stängt för allmänheten till 1 juli samma år. Ämnet är fortfarande tabu i Kina, där all allmän diskussion om ämnet anses olämpligt enligt regeringen. Den enda mediarapporteringen i Kina skedde ur kommunistpartiets synvinkel, där det hävdades att det var en nödvändig aktion för att försäkra regimens stabilitet. Det är många kineser, speciellt yngre sådana som bor långt ifrån Beijing, som aldrig ens har hört talas om massakern på grund av kommunistpartiets effektiva mörkläggning av händelsen. I januari 2006 gick även Google med på att censurera den kinesiska versionen av sidan, Google.cn, genom att ta bort sökresultat som visade att massakern ägt rum, liksom information om Taiwans politiska status, den tibetanska frihetsrörelsen och Falungong.[6]
Se även
Källor
- ↑ "It is necessary to take a clear-cut against disturbances", engelsk översättning av ledaren från 26 april 1989.
- ↑ Li Peng holds dialogue with students, engelsk översättning av samtalen den 18 maj.
- ↑ Richard Baum, "The Road to Tiananmen: Chinese Politics after the 1980s," i The Politics of China: The Eras of Mao and Deng, redigerad av Roderick MacFarquhar (New York: Cambridge University Press, 1997), s. 456.
- ↑ Robin Munro, "Who Died in Beijing, and Why," The Nation, 11 juni 1990.
- ↑ How Many Really Died? Time magazine, June 04, 1990
- ↑ Vise, David A.: The Google Story, 2005 "25",, sid. 277-278. ISBN 978-0-330-44005-9.
- När Var Hur 1990, red. Bernt Himmelstedt, Stockholm : Bokförlaget Forum, 1989, s.81, 89-91, 92, 142-145
- Black, George; Munro Robin.: Black hands of Beijing: lives of defiance in China's democracy movement, John Wiley, New York 1993 (eng). ISBN 0-471-57977-7. Libris 11221103.
- Han Minzhu, Hua Sheng: Cries for democracy: writings and speeches from the 1989 Chinese democracy movement, Princeton University Press, Princeton, N.J. 1990 (eng). ISBN 0-691-03146-0 (inb.). Libris 5139195.
- Liang Zhang Ting, Nathan Andrew J., Link Perry: The Tiananmen papers, Abacus, London 2002[2001] (eng). ISBN 0-349-11469-2 (pbk). Libris 4857080.
- Zhao, Ziyang.; Bao Pu., Chiang Renee., Ignatius Adi., MacFarquhar Roderick.: Prisoner of the state: the secret journal of Zhao Ziyang, Simon & Schuster, New York 2009 (eng). ISBN 978-1-4391-4938-6. Libris 11449191.
Externa länkar
