Margaret Fuller

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
icon_anmal.gif
rp-wp-sv.gif
Sarah Margaret Fuller
FullerDaguerreotype.jpg
Den enda kända daguerreotypen av Margaret Fuller (av John Plumbe, 1846)
Född 23 maj 1810
Cambridgeport, Massachusetts
Död 19 juli 1850 (40 år)
Utanför Fire Island, New York
Yrke Lärare
journalist
kritiker
Nationalitet USA
Litterära rörelser Transcendentalism

Sarah Margaret Fuller Ossoli, född 23 maj 1810 i Cambridge, Massachusetts, död 19 juli 1850 i ett skeppsbrott vid New Jerseys kust, var en amerikansk författare, journalist, kritiker och feminist med anknytning till den amerikanska transcendentala rörelsen. Hon var den första kvinnliga bokrecensenten på heltid inom journalistiken. Hennes bok Woman in the Nineteenth Century betraktas som det första större feministiska verket i USA.

Hon föddes som Sarah Margaret Fuller i ett område i Cambridge, Massachusetts. Hon gavs en omfattande tidig undervisning av sin far Timothy Fuller. Senare fick hon en mer formell utbildning och blev lärare, innan hon 1839 började leda vad hon kallade "konversationer": Diskussioner bland kvinnor som syftade till att kompensera för deras bristande tillgång på högre utbildning. Hon blev den första redaktören för den transcendentala publikationen The Dial år 1840 innan hon ingick i redaktionen för New York Tribune under Horace Greeley 1844. Vid den tid då hon var i 30-årsåldern hade Fuller fått rykte om sig som den mest belästa personen i New England, man eller kvinna, och blev den första kvinnan som tilläts använda biblioteket i Harvard College. Hennes betydelsefulla verk Woman in the Nineteenth Century publicerades 1845. Ett år senare skickades hon till Europa för Tribune som dess första kvinnliga korrespondent. Hon blev snart inblandad i revolutionen i Italien och allierade sig med Giuseppe Mazzini. Hon mötte också Giovanni Ossoli, som hon fick ett barn med. Alla tre familjemedlemmarna dog utanför Fire Island i New York när de reste tillbaka till USA 1850. Fullers lik återfanns aldrig.

Hon översatte Johann Peter Eckermanns Goetheerinringar och brevväxlingen mellan Bettina von Arnim och Karoline von Günderrode. Hon visade betydande stilistisk talang i arbetena A Summer on the Lakes (1843), Woman in the Nineteenth Century (1845) och Papers on Literature and Art (1846), en samling kritiker.[1]

Fuller var en förespråkare för kvinnors rättigheter och i synnerhet kvinnors utbildning och rätten till anställning. Hon uppmuntrade också många andra reformer i samhället, däribland fängelsereform och frigörande av slavar i USA. Många andra förespråkare för kvinnors rättigheter och feminism, däribland Susan B. Anthony, nämner Fuller som inspirationskälla. Många av hennes samtida gav dock inte samma stöd, däribland hennes tidigare vän Harriet Martineau, som sade att Fuller var en talare snarare än en aktivist. Kort efter Fullers död bleknade hennes betydelse. De redaktörer som beredde hennes brev för publicering trodde att hennes berömmelse skulle bli kortlivad och brydde sig inte om korrekthet och censurerade eller ändrade stora delar av hennes text före publiceringen.

Postumt utgavs hennes Memoirs (två band, 1851). Julia Ward Howe utgav 1903 hennes Love Letters.[1]

Innehåll

Biografi

Uppväxt och familj

Margaret Fullers födelseplats och barndomshem

Sarah Margaret Fuller föddes 23 maj 1810,[2] i Cambridgeport i Massachusetts, som första barn till Timothy Fuller och Margaret Crane Fuller. Hon fick sitt namn efter sin farmor och mor. Vid nio års ålder kastade hon dock "Sarah" och krävde att kallas "Margaret".[3] Margaret Fuller-huset, där hon föddes, finns kvar än idag. Hennes far lärde Fuller att läsa och skriva vid tre och ett halvt års ålder, kort efter att parets andra dotter, Julia Adelaide, hade dött vid fjorton månaders ålder.[4] Han erbjöd henne en utbildning som var lika rigorös som någon samtida pojkes och förbjöd henne att läsa den typiska kvinnliga repertoaren såsom etikettsböcker och sentimentala romaner.[5] Han tog också med latin i undervisningen kort efter att parets son, Eugene, föddes i maj 1815, och snart översatte hon enkla stycken från Vergilius.[6] Under dagen tillbringade den unga Margaret tid med sin mor, som lärde henne hushållssysslor och sömnad.[7] År 1817 föddes hennes bror William Henry Fuller och hennes far invaldes i representanthuset i USA:s kongress. Under de kommande åtta åren skulle han tillbringa fyra till sex månader om året i Washington, D.C.[8] Vid 10 års ålder skrev Fuller en kryptisk lapp som hennes far bevarade: "På den 23 maj 1810 föddes en dömd till sorg och smärta, och liksom andra att utstå olyckor."[9]

År 1824 skickades Fuller till skolan för unga damer i Groton på inrådan från släktingar, fastän hon gjorde motstånd mot idén till en början.[10] Medan hon var i Groton ställde Timothy Fuller inte upp för omval för att istället hjälpa John Quincy Adams med hans presidentvalskampanj 1824. Han hoppades att Adams skulle gengälda tjänsten med någon sorts statlig utnämning.[11] Den 17 juni 1825 närvarade Fuller vid ceremonin då hjälten från det amerikanska frihetskriget Markisen av Lafayette lade hörnstenen till Bunker Hill-monumentet 50 år efter slaget.[12] Fuller lämnade skolan i Groton och återvände hem vid 16 års ålder efter att ha studerat där i två år.[13] Hemma studerade hon de klassiska ämnena och övade sig på flera moderna språk och olika exempel på världslitteraturen.[14] Vid denna tid insåg hon att hon inte passade in med andra unga kvinnor i hennes ålder. Hon skrev "Jag har känt att jag inte föddes till den vanliga kvinnliga ödet"[15] Eliza Farrar, hustru till Harvardprofessorn John Farrar och författare till The Young Lady's Friend (1836), försökte öva henne i kvinnlig etikett tills hon var 20 år,[16] men hon nådde aldrig fullständig framgång.[17]

Tidig karriär

Fuller var en flitig läsare, och när hon var i trettioårsåldern hade hon fått rykte om sig som den mest belästa personen av någondera kön i New England.[18] Hon använde sin kunskap till att ge privatlektioner baserade på Elizabeth Palmer Peabodys undervisningsstil.[19] Fuller hoppades kunna försörja sig på journalistik och översättande. Hennes första publicerade verk, ett svar till historikern George Bancroft, trycktes i november 1834 i North American Review.[20] När hon var 23 gick hennes fars advokatpraktik omkull och han flyttade med familjen till en gård i Groton.[21] Den 20 februari 1835 bad både Frederick Henry Hedge och James Freeman Clarke om skriftliga bidrag från henne för att publicera i sina respektive tidskrifter. Clarke hjälpte henne att publicera sin första litteraturrecension i Western Messenger i juni: kritik av nyligen utgivna biografier om George Crabbe och Hannah More.[22] På hösten det året drabbades hon av en förfärlig migrän med feber som varade i nio dagar. Fuller skulle ofta plågas av huvudvärk under hela sitt liv.[23] Medan hon fortfarande återhämtade sig dog hennes far av kolera den 2 oktober 1835.[24] Hon påverkades djupt av hans död: "Bilden av min far följer mig ständigt",[25] skrev hon.[26] Hon lovade att träda in som familjens överhuvud och ta hand om sin mor och sina yngre syskon.[27] Hennes far hade inte efterlämnat något testamente. Två av hennes farbröder fick kontroll över hans egendom och finanser, som senare värderades till $18 098,15, och tvingade familjen att förlita sig på dem för sin försörjning. Förödmjukad av det sätt som hennes farbröder behandlade familjen skrev Fuller att hon beklagade att hon tillhörde "det mjukare könet, och aldrig mer än nu".[28]

Greene Street School där Fuller undervisade från 1837 till 1839

Omkring denna tid hade Fuller hoppats att färdigställa en biografi om Johann Wolfgang von Goethe, men kände att hon bara kunde arbeta på den om hon reste till Europa. Hennes fars död och hennes plötsliga ansvarsställning för sin familj fick henne att överge denna idé.[20] År 1836 blev Fuller anställd som lärare vid Bronson Alcott's Temple School i Boston,[29] där hon stannade i ett år. Sedan tackade hon ja till en inbjudan om att undervisa vid Greene Street School in Providence, Rhode Island i april 1837 för den ovanligt höga lönen $1000 om året.[30] Hennes familj sålde gården i Groton och Fuller flyttade med dem till Jamaica Plain, Massachusetts.[31] Den 6 november 1839 höll Fuller den första av sina "konversationer",[32] diskussioner bland lokala kvinnor som träffades i Peabodys hem i Boston.[33] Fuller tänkte sig att dessa möten skulle kompensera för kvinnors bristande tillgång till utbildning[34] med diskussioner och debatter som inriktades på ämnen som de sköna konsterna, historia, mytologi, litteratur och natur.[35] Fuller fungerade som "konversationens kärna",[36] och ämnade också besvara de "stora frågor" som kvinnor ställdes inför: "Vad är vi födda för att göra? Hur ska vid göra det? som så få någonsin frågar sig innan deras bästa år har förflutit".[37] Ett antal viktiga personer i rörelsen för kvinnors rättigheter deltog i dessa "konversationer", däribland Sophia Dana Ripley, Caroline Sturgis,[38] och Maria White Lowell.[32]

The Dial

I oktober 1839 sökte Ralph Waldo Emerson en redaktör till sin transcendentala tidskrift The Dial och, efter att flera hade avböjt erbjöd han posten till Fuller, som han beskrev som "min livliga vän".[39] Emerson hade mött Fuller första gången i Cambridge 1835. Om det mötet medgav han att "hon fick mig att skratta mer än jag ville".[40] Följande sommar tillbringade Fuller två veckor i Emersons hem i Concord där deras vänskap växte.[41] Fuller tackade ja till Emersons erbjudande om att redigera The Dial den 20 oktober 1839, men började inte arbeta förrän första veckan 1840.[42] Hon redigerade tidskriften under de första två åren av dess existens från 1840 till 1842, men hennes utlovade årslön på $200 utbetalades aldrig.[43] På grund av sin roll erkändes hon snart som en av de viktigaste personerna i den transcendentala rörelsen och bjöds in till George Ripleys kollektivexperiment Brook Farm.[44] Hon blev aldrig officiellt medlem av kollektivet men besökte det ofta, och tillbringade ofta nyårsafton där.[45] På sommaren 1843 reste hon till Chicago, Milwaukee, Niagara Falls och Buffalo, New York.[46] Medan hon var där träffade hon flera indianer, däribland medlemmar av ottawastammen och ojibwastammen.[47] Hon beskrev sina erfarenheter i en bok med titeln Summer on the Lakes,[46] som hon skrev färdigt på sin 34-årsdag 1844.[48] Kritikern Evert Augustus Duyckinck kallade den "den enda genuina bok jag kan tänka mig denna säsong".[49] Hon hade använt biblioteket i Harvard College för ytterligare bakgrundsinformation om Stora sjöområdet,[46] och blev därmed den första kvinnan som tilläts använda Harvards bibliotek.[50]

Ett av Fullers viktigaste verk, "The Great Lawsuit", skrevs i följetongsform för The Dial. Hon avsåg först att kalla verket "The Great Lawsuit: Man versus Men, Woman versus Women".[51] När det utökades och publicerades oberoende 1845 kallades det istället Woman in the Nineteenth Century. Efter att hon färdigställt verket skrev hon till en vän: "Jag hade lagt en stor del av mitt sanna jag i det, som om, jag antar jag försvann nu, mitt fotavtryck skulle finnas kvar på jorden."[52][53] Verket diskuterade den roll som kvinnor spelade i den amerikansk demokratin och Fullers åsikter om möjligheter till förbättring. Det har senare blivit ett av de främsta dokumenten i amerikansk feminism[54] och betraktas som den första av sitt slag i USA.[53][55]

New York Tribune

Margaret Fuller framställd av Chappel

Fuller lämnade The Dial 1844 delvis på grund av dålig hälsa men också på grund av sin besvikelse över tidskriftens minskande antal prenumeranter.[56] Hon flyttade till New York den hösten och gick med i Horace Greeleys New York Tribune som litteraturkritiker, och blev därmed den första bokrecensenten på heltid inom journalistiken[57] och var vid 1846 tidskriftens första kvinnliga redaktör.[58] Hennes första artikel, en recension av en samling essäer av Emerson, trycktes i numret från 1 december 1844.[59] Vid denna tid hade Tribune omkring 50 000 prenumeranter och Fuller tjänade $500 om året på sitt arbete.[60] Förutom amerikanska böcker recenserade hon utländsk litteratur, konserter, föreläsningar och konstutställningar.[61] Under sina första fyra år vid tidskriften publicerade hon mer än 250 kolumner, de flesta undertecknade med en "*" som signatur.[60] I dessa kolumner diskuterade Fuller ämnen som sträckte sig från konst och litteratur till politiska och sociala frågor såsom slavarnas belägenhet och kvinnors rättigheter.[62] Hon publicerade också poesi. Hennes dikter, utformade efter Emersons verk, har inte samma intellektuella kraftfullhet som hennes kritik.[63]

Omkring denna tid var hon också inblandad i ett skandal som rörde litteraturkritikerkollegan Edgar Allan Poe, som hade utfört en offentlig flört med den gifta poeten Frances Sargent Osgood.[64] Samtidigt blev en annan poet, Elizabeth F. Ellet, förälskad i Poe och svartsjuk på Osgood[65] och framförde att relationen mellan Poe och Osgood var mer än bara en oskyldig flört.[66] Osgood skickade då Fuller och Anne Lynch Botta till Poes stuga på hennes vägnar för att be honom återlämna de personliga brev hon hade skickat honom. Poe blev ilsken över deras inblandning och kallade dem "Busy-bodies".[67] En offentlig skandal utbröt och fortsatte tills Osgoodes frånseparerade make Samuel Stillman Osgood grep in och hotade med att stämma Ellet.[68]

Uppdrag i Europa

New York Tribune skickade 1846 Fuller till Europa, särskilt England och Italien, som dess första kvinnliga utrikeskorrespondent.[69] Hon reste från Boston till Liverpool i augusti på Cambria, ett fartyg som använde både segel och ånga till att korsa havet på tio dagar och sexton timmar.[70] Under de följande fyra åren lämnade hon trettiosju rapporter från Europa.[71] Hon intervjuade många framträdande författare, däribland George Sand och Thomas Carlyle—som hon upplevde som en besvikelse på grund av hans reaktionära politiska åsikter, bland andra saker. George Sand hade tidigare varit en av hennes idoler, men Fuller blev besviken när Sand beslöt att inte kandidera till Frankrikes nationalförsamling, med motiveringen att kvinnor inte var redo att rösta eller inneha politiska ämbeten.[72] Fuller fick också ett introduktionsbrev från Cornelius Mathews för Elizabeth Barrett, men de två kvinnorna möttes inte, då Barrett just hade rymt med Robert Browning.[73]

På våren 1846 i England mötte hon Giuseppe Mazzini, som hade varit i exil från Italien sedan 1837.[74] Fuller mötte också den italienske revolutionären Giovanni Ossoli, en markis som hade gjorts arvslös av sin familj på grund av sitt stöd för Mazzini.[75] Fuller och Ossoli flyttade ihop i Florens, troligen innan de var gifta, om de någonsin blev det.[76] Fuller var först emot att gifta sig med honom, delvis på grund av deras olika religioner. Hon var protestant och han var katolik.[77] Emerson spekulerade att paret "gifte sig kanske i oktober, november eller december" 1847, men förklarade inte hur han kom fram till detta.[78] Biografer har spekulerat om att paret gifte sig 4 april 1848, för att fira årsdagen av sitt första möte.[79] Vid den tid då paret flyttade till Florens beskrevs de som man och hustru, men det är oklart om någon formell ceremoni skedde.[80] Det tycks säkert att de inte var gifta när deras barn föddes. Fuller misstänkte att hon var gravid senast på nyårsdagen 1848, men höll det hemligt för Ossoli i flera veckor.[81] Deras barn, Angelo Eugene Philip Ossoli, föddes i början av september 1848.[82] De gav honom smeknamnet Angelino. Paret var mycket hemlighetsfulla om sitt förhållande men efter att Angelino drabbats av en obestämd sjukdom kom de närmare varandra.[83] Fuller berättade slutligen för sin mor om Ossoli och Angelino i augusti 1849. Brevet förklarade att hon hade tigit för att inte göra henne upprörd "men det har blivit nödvändigt, på grund av barnet, för oss att leva tillsammans offentligt och beständigt."[84][83] Hennes mors svar gör det klart att hon kände till att inget juridiskt äktenskap hade ingåtts.[85] Trots detta var hon lycklig för sin dotter, och skrev: "Jag skickar min första kyss med min innerliga välsignelse till min dotterson."[86] Moderna biografer är fortfarande osäkra på om Fuller och Ossoli någonsin gifte sig.[14][87]

Paret stödde Giuseppe Mazzinis revolution för upprättandet av en romersk republik 1849—Ossoli deltog i kampen medan Fuller var volontär på ett stödjande sjukhus.[88] Efter generationer då landet styrts av olika härskare, av vilka få var italienska, hade Italien lämnats utan en officiell central regering och olika bitar av landet styrdes av olika svaga regeringar, däribland en under påvedömets kontroll. När Pius IX utsågs till påve 1846 tog han små steg mot att upprätta en central italiensk demokratisk regering, men revolutionärer som Mazzini litade inte på påvens insatser.[89] Den politiska oron var så stor att påven förklädde sig och flydde den 24 november 1848.[90] En romersk republik med en representativ regering upprättades i februari 1849, bara för att bli krossad av en invasion från Frankrike några månader senare.[91] Eftersom Fuller och Ossoli var på revolutionens sida blev de tvungna att fly från Italien när påven Pius IX återvände till Rom 1850. De beslöt att flytta till USA.[92] Hon hade för avsikt att använda sina erfarenheter till att skriva en bok om den romerska republikens historia, ett verk som hon kan ha påbörjat så tidigt som 1847,[93] och hoppades hitta en amerikansk utgivare efter att en brittisk förläggare refuserat den.[94] Hon ansåg att verket skulle bli hennes viktigaste, och beskrev det i ett brev till sin bror Richard i mars 1849 som "något bra som kan överleva min besvärliga tillvaro." [95]

Död

Minnesmärke för Margaret Fuller med familj på Mount Auburn Cemetery i Cambridge, Massachusetts

I början av år 1850 skrev Fuller till en vän: "Det har länge tyckts att i året 1850 skulle jag stå på någon viktig platå i livets uppförsbacke... Jag känner dock ingen markant eller viktig förändring än så länge."[96] Samma år skrev Fuller: "Jag är absurt orolig och olika omen har samverkat till att ge mig en mörk känsla... Det tycks mig att min framtid på jorden snart kommer att avslutas... Jag har en vag förväntan om någon kris-jag vet inte vad"[97] Några dagar efter att hon skrev detta påbörjade Fuller, Ossoli och deras barn en fem veckors resa till USA på skeppet Elizabeth. Skeppet var ett amerikanskt handelsfartyg som var lastat med mestadels marmor från Carrara samt med en staty av John C. Calhoun skulpterad av Hiram Powers.[98] Efter en kort fördröjning på grund av regn satte Elizabeth segel den 17 maj.[99] På havet dog skeppets kapten, Seth Hasty, av smittkoppor.[100] Fullers barn, Angelino, fick också sjukdomen, men återhämtade sig.[101]

Möjligen på grund av den oerfarna styrmannen, som nu tjänstgjorde som kapten, slog skeppet in i ett sandrev mindre än 100 meter från Fire Island i New York den 19 juli 1850, omkring 3:30 på morgonen.[102] Många av de andra passagerarna och besättningsmedlemmarna lämnade skeppet. Styrmannen, Mr. Bangs, uppmanade Fuller och Ossoli att försöka rädda sig själva och sitt barn medan han själv hoppade överbord,[103] och hävdade senare att han trodde att Fuller hade velat lämnas att dö.[104] På stranden anlände människor med vagnar i hopp om att dra fördel om någon last spolades iland. Ingen gjorde någon ansträngning att rädda besättningen eller passagerarna på Elizabeth,[105] fastän de var mindre än 50 meter från stranden.[104] Ossoli och Fuller och deras barn var några av de sista på skeppet. De flesta andra hade försökt simma iland. Slutligen kastades Ossoli överbord av en stor våg och efter att vågen passerat sade en besättningsman som bevittnade händelsen att Fuller inte var synlig.[106]

Henry David Thoreau reste till New York, på Emersons uppmaning, för att genomsöka stranden, men varken Fullers eller hennes makes lik återfanns någonsin. Endast Angelino hade spolats iland.[107] Få av deras ägodelar hittades förutom några av barnets kläder och några brev.[108] Fullers manuskript om Romerska republikens historia gick också förlorat.[109] Ett minnesmärke över Fuller restes på stranden på Fire Island 1901 genom Julia Ward Howes ansträngningar.[110] En kenotaf över Fuller och Ossoli, under vilken Angelino är begravd, finns på Mount Auburn Cemetery i Cambridge, Massachusetts.[111]

Inom en vecka efter hennes död föreslog Horace Greeley för Emerson att en biografi om Fuller, som skulle heta Margaret and Her Friends ("Margaret och hennes vänner"), skulle utföras snabbt "innan intresset som har väckts av hennes tragiska bortgång har passerat".[112] Många av hennes skrifter samlades snart ihop av hennes bror Arthur som At Home and Abroad (1856) och Life Without and Life Within (1858). Han redigerade också en ny version av Woman in the Nineteenth Century 1855.[113] I februari 1852 publicerades The Memoirs of Margaret Fuller Ossoli,[114] redigerad av Emerson, James Freeman Clarke och William Henry Channing, men stora delar av verket hade censurerats eller omformulerats. Det utelämnade särskilt detaljer om hennes kärleksaffär med Ossoli och en tidigare relation med en man vid namn James Nathan.[115] De tre redaktörerna, som trodde att alllmänhetens intresse för Fuller skulle bli kortlivat och att hon inte skulle överleva som historisk person, brydde sig inte om korrekthet.[116] Ändå var den en tid årtiondets mest sålda biografi och kom ut i tretton utgåvor före seklets slut.[114] Boken fokuserade på hennes personlighet snarare än hennes verk och som en följd av detta ignorerade bokens belackare hennes status som kritiker och kritiserade istället hennes privatliv och hennes "okvinnliga" arrogans.[117]

Åsikter

Fuller var en tidig företrädare för feminism och trodde särskilt på att ge utbildning åt kvinnor.[118] När väl lika rättigheter till utbildning hade getts till kvinnorna, trodde hon, kunde kvinnorna kräva lika politiska rättigheter också.[119] Hon förespråkade att kvinnor skulle söka vilket arbete de önskade, snarare än att sörja för tidens stereotypiska "feminina" roller, såsom undervisning. Hon sade en gång "Om du frågar mig vilken uppgift kvinnor skulle fylla, svarar jag - vilken som helst... låt dem vara sjökaptener om du vill. Jag tvivlar inte på att det finns kvinnor som är väl lämpade för en sådan uppgift".[120] Hon hade stor tillit till alla kvinnor men tvivlade på att en kvinna skulle åstadkomma ett bestående konstnärligt eller litterärt verk under hennes livstid[121] och ogillade sin tids populära kvinnliga poeter.[122] Fuller ville också att kvinnor skulle vara försiktiga med att gifta sig och se till att inte bli beroende av sina makar. Som hon skrev, "Jag önskar att kvinnan ska leva först för Guds skull. Då kommer hon inte att göra en ofullkomlig man till sin gud, och därmed sänka sig till avgudadyrkan. Då kommer hon inte att ta det som inte förtjänar henne på grund av en känsla av svaghet och fattigdom".[123][51] Senast 1832 hade hon gjort en personlig utfästelse att förbli ensamstående.[124] Fuller ifrågasatte också att det fanns en definitiv gräns mellan manligt och kvinnligt: "Det finns ingen fullständigt maskulin man... ingen rent feminin"[125] och menade att båda var närvarande i varje individ.[62] Hon föreslog också att det inom en kvinna fanns två delar: den intellektuella sidan (som hon kallade Minerva) och den "lyriska" ("lyrical") sidan eller kvinnlighetssidan ("Femality") (Musan).[126] Hon beundrade Emanuel Swedenborg, som ansåg att män och kvinnor delade "an angelic ministry", som hon skrev, liksom Charles Fourier, som satte "Kvinnan i fullständig jämlikhet med Mannen".[127][55] Till skillnad från flera samtida kvinnliga författare, däribland "Mrs. Sigourney" och "Mrs. Stowe", omtalades hon förtroligt på ett mindre formellt sätt som "Margaret".[128]

Fuller förespråkade även reformer på alla nivåer i samhället, inklusive fängelser. I oktober 1844 besökte hon Sing Sing och intervjuade de kvinnliga fångarna. Hon övernattade till och med där.[129] Sing Sing höll på att utveckla ett mer humant system för sina kvinnliga interner, av vilka många var prostituerade.[130] Fuller engagerade sig också för de hemlösa och de som levde i svår fattigdom, särskilt i New York.[131] Hon erkände också att, fastän hon hade uppfostrats till att tro "att indianen envist vägrade bli civiliserad",[132] hade hennes resor i västra USA fått henne att inse att den vita mannen behandlade ursprungsbefolkningen orättvist. Hon såg indianerna som en viktig del av Amerikas arv.[133] Hon stödde också afroamerikanernas rättigheter, talade om "denna slaveriets cancer",[134] och föreslog att de som intresserade sig för abolitionism skulle följa samma tänkesätt när det gällde kvinnors rättigheter: "Såsom Negerns vän antar att en människa inte med rätt kan hålla en annan i slaveri, så borde Kvinnans Vän anta att Mannen inte med rätt kan lägga ens välmenande inskränkningar på Kvinnan."[135] Hon framförde att de som talade mot slavarnas frigörelse var lika dem som inte stödde Italiens frigörelse.[136]

Fuller instämde i transcendentalisternas omsorg om individens psykologiska välfärd,[137] fastän hon aldrig kände sig hemma med att etiketteras som transcendentalist.[138] Ändå skrev hon att om att kallas transcendentalist betyder "att jag har ett aktivt sinne som ofta ägnar sig åt stora ämnen hoppas jag att det är så".[139] Hon kritiserade dock personer som Emerson för att inrikta sig för mycket på individuell bättring och inte tillräckligt på samhällsreform.[140] Liksom andra medlemmar av den så kallade Transcendental Club gjorde hon uppror mot det förgångna och trodde på möjligheten till förändring. Till skillnad från andra i rörelsen var hennes uppror dock inte grundat på religion.[141]

Arv och kritik

Titelsida till Woman in the Nineteenth Century (1845)

Margaret Fuller var särskilt känd under sin livstid för sin personlighet och i synnerhet för att vara överdrivet självsäker och ha ett dåligt humör.[142] Denna personlighet var inspirationen till romanfiguren Hester Prynne i Nathaniel Hawthornes roman The Scarlet Letter, särskilt hennes radikala tänkande om "hela kvinnosläktet".[143] Hon kan också ha varit utgångspunkten för figuren Zenobia i ett annat av Hawthornes verk, The Blithedale Romance.[45] Hawthorne och hans dåvarande fästmö Sophia hade mött Fuller för första gången i oktober 1839.[144]

Hon var även en inspirationskälla för poeten Walt Whitman, som trodde på hennes uppmaning till skapandet av en ny nationell identitet och en sant amerikansk litteratur.[145] Elizabeth Barrett Browning var också en stor beundrare, men trodde att Fullers okonventionella synsätt inte var uppskattade i USA och att hon därför hade det bättre som död.[146] Hon sade också att Fullers historia om den romerska republiken skulle ha blivit hennes största verk: "Det verk som hon höll på att färdigställa om Italien skulle troligen mer ha motsvarat hennes förmåga än någonting som tidigare framställts av hennes penna (då hennes tidigare skrifter var märkligt underlägsna de intryck hon gav i samtal)".[147] En essäsamling från 1860, Historical Pictures Retouched, av Caroline Healey Dall, kallade Fullers Woman in the Nineteenth Century "utan tvivel den mest briljanta, kompletta och lärda redogörelse som någonsin gjorts om ämnet".[148] Trots sina personliga problem med Fuller skrev den typiskt stränga litteraturkritikern Edgar Allan Poe om boken som "en bok som få kvinnor i landet kunde ha skrivit, och ingen kvinna i landet skulle ha publicerat, med undantag för Miss Fuller",[149] och noterade dess "oberoende"[150] och "outspädda radikalism".[151][67] Thoreau hade också höga tankar om boken, och föreslog att dess styrka delvis kom från Fullers konversationsförmåga. Han kallade den "rikt oförberett skrivande, talande med pennan i handen"[152]

En annan beundrare av Fuller var Susan B. Anthony, den pionjär för kvinnors rättigheter, som skrev att Fuller "ägde större inflytande på amerikanska kvinnors tänkande än någon kvinna före hennes tid".[153] Fullers verk kan delvis ha inspirerat kvinnorättskonferensen i Seneca Falls 1848.[154] Anthony skrev tillsammans med Elizabeth Cady Stanton och Matilda Joslyn Gage i sin History of Woman Suffrage att Fuller "var föregångaren till agitationen för kvinnors rättigheter"[155] som "ägde större inflytande på Amerikas tankar, än någon kvinna före hennes tid"[156] Moderna forskare har framkastat att Woman in the Nineteenth Century var det första större verket om kvinnors rättigheter sedan Mary Wollstonecrafts Till försvar för kvinnans rättigheter (1792),[157] men en tidigare jämförelse mellan de två kvinnorna kom från George Eliot 1855.[158] Det är oklart om Fuller var bekant med Wollstonecrafts verk. Under hennes barndom hindrade hennes far henne från att läsa dem.[159] År 1995 installerades Fuller i National Women's Hall of Fame.[160]

Fuller saknade dock inte kritiker. En tidigare vän, den engelska författaren Harriet Martineau, var en av hennes hårdaste belackare efter Fullers död. Martineau sade att Fuller var en talare snarare än en aktivist, att hon hade "ytlig högfärd"[161] och ofta "såg ned på personer som handlade istället för att tala fint... och föraktade dem som, liksom jag själv, inte kunde anta hennes värderingsskala"[162] Den inflytelserike redaktören Rufus Wilmot Griswold, som tyckte att hon gick emot hans föreställning om kvinnlig blygsamhet, talade om Woman in the Nineteenth Century som "ett vältaligt uttryck för hennes missnöje med att ha skapats som kvinna".[163] New York-författaren Charles Frederick Briggs sade att hon "slösade med sina läsares tid",[164] särskilt eftersom hon var en ogift kvinna och därför inte kunde "verkligt företräda den kvinnliga karaktären"[165] Den engelske författaren och kritikern Matthew Arnold hånade Fullers konversationer också, och sade "Min G-d, vilket strunt pratade hon och de andra kvinnliga hundarna i Boston om grekisk mytologi!"[166] Nathaniel Hawthorne, som tidigare hade varit anhängare till Fuller, var kritisk mot henne efter att Woman of the Nineteenth Century hade utgivits:

” Det intryck den gav var obehagligt. Jag tyckte inte om tonen i den - och höll inte alls med henne om förändringen i kvinnans yttre omständigheter... Inte heller tror jag att mannens natur är sådan som hon framställer den. Den är alldeles för låg... Jag tycker att Margaret talar om många saker som det inte borde talas om.[167] ”

Fuller hade förargat poet- och kritikerkollegan James Russell Lowell när hon recenserade hans verk. Hon kallade honom "absolut i avsaknad av poesins sanna anda och ton... hans vers är stereotyp, hans tänkande sonderar inga djup, och eftervärlden kommer inte att minnas honom."[168] Som svar hämnades Lowell i sin satiriska A Fable for Critics, första gången publicerad i oktober 1848. Till en början övervägde han att utesluta henne helt och hållet men slutligen gav han henne vad som kallades den "mest fullständigt negativa karakteriseringen"[169] i verket.[170] Lowell, som gav henne namnet Miranda, skrev att hon stal gamla idéer och presenterade dem som sina egna och bara var bara genuin i sin illvilja.[171]

Kort efter Fullers död avtynade hennes betydelse. Som biografen Abby Slater skrev, "Margaret hade flyttats ned från position som betydelsefull i sig själv till en där hennes enda betydelse var genom sin umgängeskrets".[172] Åratal senare skrev Hawthornes son Julian "Flertalet läsare kommer, tror jag, inte vara otröstliga över att stackars Margaret Fuller slutligen har intagit sin plats bland de otaliga andra förskräckliga bluffar som fyller den mänskliga pretentionens och misslyckandets limbo."[173] På 1900-talet skrev den amerikanska författaren Elizabeth Hardwick, före detta fru till Robert Lowell, en essä med titeln "The Genius of Margaret Fuller" (1986). Hon jämförde sin egen flytt från Boston till New York med Fullers, och sade att Boston inte var ett bra ställe för intellektuella, trots antagandet att det var det bästa stället för intellektuella.[174]

Verk i urval

  • Summer on the Lakes (1844)[48]
  • Woman in the Nineteenth Century (1845)[175]
  • Papers on Literature and Art (1846)[176]

Postumt utgivna

  • Memoirs of Margaret Fuller Ossoli (1852)[114]
  • At Home and Abroad (1856)[113]
  • Life Without and Life Within (1858)[113]

Referenser

Fotnoter

  1. ↑ 1,0 1,1 Ossoli, Sarah Margaret d' i Nordisk familjebok, Uggleupplagan
  2. ↑ Nelson, Randy F. The Almanac of American Letters. Los Altos, California: William Kaufmann, Inc., 1981: 42. ISBN 086576008X
  3. ↑ Von Mehren, 10
  4. ↑ Von Mehren, 11–12
  5. ↑ Douglas, 264
  6. ↑ Von Mehren, 12
  7. ↑ Blanchard, 19
  8. ↑ Von Mehren, 13
  9. ↑ "On the 23rd of May, 1810, was born one foredoomed to sorrow and pain, and like others to have misfortunes". Deiss, 277. Redaktörens översättning.
  10. ↑ Blanchard, 41
  11. ↑ Von Mehren, 29
  12. ↑ Von Mehren, 28
  13. ↑ Blanchard, 46
  14. ↑ 14,0 14,1 Kane, Paul. Poetry of the American Renaissance. New York: George Braziller, 1995: 156. ISBN 0-8076-1398-3
  15. ↑ "I have felt that I was not born to the common womanly lot". Slater, 19. Redaktörens översättning.
  16. ↑ Blanchard, 61–62
  17. ↑ Slater, 20
  18. ↑ Douglas, 263
  19. ↑ Von Mehren, 82
  20. ↑ 20,0 20,1 Dickenson, 91
  21. ↑ Slater, 22–23
  22. ↑ Von Mehren, 64–66
  23. ↑ Blanchard, 92
  24. ↑ Von Mehren, 71
  25. ↑ "My father's image follows me constantly". Redaktörens översättning.
  26. ↑ Blanchard, 93
  27. ↑ Von Mehren, 72
  28. ↑ "of the softer sex, and never more than now". Von Mehren, 75. Redaktörens översättning.
  29. ↑ Blanchard, 106–107
  30. ↑ Slater, 30–31
  31. ↑ Slater, 32
  32. ↑ 32,0 32,1 Slater, 43
  33. ↑ Wineapple, Brenda. "Nathaniel Hawthorne 1804-1864: A Brief Biography", A Historical Guide to Nathaniel Hawthorne, Larry J. Reynolds, red. New York: Oxford University Press, 2001: 25. ISBN 0195124146
  34. ↑ Cheever, 32
  35. ↑ Gura, 134
  36. ↑ "nucleus of conversation". Redaktörens översättning.
  37. ↑ "What were we born to do? How shall we do it? which so few ever propose to themselves 'till their best years are gone by". Marshall, Megan. The Peabody Sisters: Three Women Who Ignited American Romanticism. Boston: Houghton Mifflin Company, 2005: 387. ISBN 978-0-618-71169-7. Redaktörens översättning.
  38. ↑ Marshall, Megan. The Peabody Sisters: Three Women Who Ignited American Romanticism. Boston: Mariner Books, 2005: 386–387. ISBN 978-0-618-71169-7
  39. ↑ "my vivacious friend". Gura, 128. Redaktörens översättning.
  40. ↑ "she made me laugh more than I liked". Redaktörens översättning.
  41. ↑ Slater, 47–48
  42. ↑ Von Mehren, 120
  43. ↑ Dickenson, 101–102
  44. ↑ Gura, 156
  45. ↑ 45,0 45,1 Blanchard, 187
  46. ↑ 46,0 46,1 46,2 Blanchard, 196
  47. ↑ Slater, 80
  48. ↑ 48,0 48,1 Slater, 82
  49. ↑ "the only genuine book, I can think of, this season". Von Mehren, 217. Redaktörens översättning.
  50. ↑ Slater, 83
  51. ↑ 51,0 51,1 Von Mehren, 192
  52. ↑ "I had put a good deal of my true self in it, as if, I suppose I went away now, the measure of my footprint would be left on earth." Redaktörens översättning.
  53. ↑ 53,0 53,1 Slater, 89
  54. ↑ Von Mehren, 166
  55. ↑ 55,0 55,1 Gura, 172
  56. ↑ Gura, 225
  57. ↑ Callow, Philip. From Noon to Starry Night: A Life of Walt Whitman. Chicago: Ivan R. Dee, 1992: 110. ISBN 0929587952
  58. ↑ Cheever, 175
  59. ↑ Slater, 97
  60. ↑ 60,0 60,1 Gura, 226
  61. ↑ Von Mehren, 215
  62. ↑ 62,0 62,1 Gura, 227
  63. ↑ Watts, Emily Stipes. The Poetry of American Women from 1632 to 1945. Austin, Texas: University of Texas Press, 1978: 182. ISBN 0-292-76540-2
  64. ↑ Silverman, Kenneth. Edgar A. Poe: Mournful and Never-ending Remembrance. New York: Harper Perennial, 1991: 280. ISBN 0-06-092331-8
  65. ↑ Meyers, Jeffrey. Edgar Allan Poe: His Life and Legacy. New York: Cooper Square Press, 1992: 190. ISBN 0-8154-1038-7
  66. ↑ Meyers, Jeffrey. Edgar Allan Poe: His Life and Legacy. New York: Cooper Square Press, 1992: 191. ISBN 0-8154-1038-7
  67. ↑ 67,0 67,1 Von Mehren, 225
  68. ↑ Moss, Sidney P. Poe's Literary Battles: The Critic in the Context of His Literary Milieu. Southern Illinois University Press, 1969: 215.
  69. ↑ Cheever, 176
  70. ↑ Deiss, 18
  71. ↑ Gura, 234
  72. ↑ Von Mehren, 296
  73. ↑ Von Mehren, 235
  74. ↑ Gura, 235
  75. ↑ Dickenson, 188
  76. ↑ Cheever, 176–177
  77. ↑ Deiss, 97
  78. ↑ Von Mehren, 341
  79. ↑ Von Mehren, 300
  80. ↑ Blanchard, 328
  81. ↑ Von Mehren, 276–277
  82. ↑ Gura, 237
  83. ↑ 83,0 83,1 Deiss, 281
  84. ↑ "but it has become necessary, on account of the child, for us to live publicly and permanently together." Redaktörens översättning.
  85. ↑ Deiss, 282
  86. ↑ "I send my first kiss with my fervent blessing to my grandson." Blanchard, 317. Redaktörens översättning.
  87. ↑ Slater, 204
  88. ↑ Von Mehren, 301–302
  89. ↑ Blanchard, 268–270
  90. ↑ Deiss, 186
  91. ↑ Dickenson, 186
  92. ↑ Deiss, 302
  93. ↑ Von Mehren, 252
  94. ↑ Deiss, 303
  95. ↑ "something good which may survive my troubled existence." Dickenson, 194. Redaktörens översättning.
  96. ↑ "It has long seemed that in the year 1850 I should stand on some important plateau in the ascent of life... I feel however no marked and important change as yet." Deiss, 300. Redaktörens översättning.
  97. ↑ "I am absurdly fearful and various omens have combined to give me a dark feeling... It seems to me that my future upon earth will soon close... I have a vague expectation of some crisis—I know not what". Slater, 2–3. Redaktörens översättning.
  98. ↑ Von Mehren, 330–331
  99. ↑ Blanchard, 331
  100. ↑ Deiss, 309–310
  101. ↑ Slater, 196
  102. ↑ McFarland, Philip. Hawthorne in Concord. New York: Grove Press, 2004: 170–171. ISBN 0802117767
  103. ↑ Slater, 198
  104. ↑ 104,0 104,1 Dickenson, 201
  105. ↑ Blanchard, 335–336
  106. ↑ Deiss, 313
  107. ↑ Arvin, Newton. Longfellow: His Life and Work. Boston: Little, Brown and Company, 1963: 171
  108. ↑ Blanchard, 338
  109. ↑ Brooks, 429
  110. ↑ Ehrlich, Eugene and Gorton Carruth. The Oxford Illustrated Literary Guide to the United States. New York: Oxford University Press, 1982: 109. ISBN 0195031865
  111. ↑ Wilson, Susan. Literary Trail of Greater Boston. Boston: Houghton Mifflin Company, 2000: 115. ISBN 0-618-05013-2
  112. ↑ "before the interest excited by her sad decease has passed away". Von Mehren, 340. Redaktörens översättning.
  113. ↑ 113,0 113,1 113,2 Von Mehren, 344
  114. ↑ 114,0 114,1 114,2 Von Mehren, 343
  115. ↑ Blanchard, 339
  116. ↑ Von Mehren, 342
  117. ↑ Blanchard, 340
  118. ↑ Brooks, 245
  119. ↑ Blanchard, 132
  120. ↑ "If you ask me what office women should fill, I reply—any... let them be sea captains if you will. I do not doubt that there are women well fitted for such an office". Slater, 4. Redaktörens översättning.
  121. ↑ Blanchard, 174
  122. ↑ Dickenson, 172
  123. ↑ "I wish woman to live, first for God's sake. Then she will not make an imperfect man for her god, and thus sink to idolatry. Then she will not take what is not fit for her from a sense of weakness and poverty". Redaktörens översättning.
  124. ↑ Blanchard, 135
  125. ↑ "There is no wholly masculine man... no purely feminine" Redaktörens översättning.
  126. ↑ Von Mehren, 168
  127. ↑ "Woman on an entire equality with Man". Redaktörens översättning.
  128. ↑ Douglas, 261
  129. ↑ Gura, 229
  130. ↑ Blanchard, 211
  131. ↑ Gura, 230
  132. ↑ "that the Indian obstinately refused to be civilized" Redaktörens översättning
  133. ↑ Blanchard, 204–205
  134. ↑ "this cancer of slavery" Deiss, 93. Redaktörens översättning.
  135. ↑ Slater, 91
  136. ↑ Deiss, 94
  137. ↑ Von Mehren, 231
  138. ↑ Von Mehren, 84
  139. ↑ "that I have an active mind frequently busy with large topics I hope it is so". Rose, Anne C. Transcendentalism as a Social Movement, 1830–1850. New Haven, CT: Yale University Press: 1981: 181. ISBN 0-300-02587-4. Redaktörens översättning.
  140. ↑ Slater, 97–98
  141. ↑ Blanchard, 125–126
  142. ↑ Blanchard, 137
  143. ↑ "the whole race of womanhood". Wineapple, Brenda. "Nathaniel Hawthorne 1804-1864: A Brief Biography", A Historical Guide to Nathaniel Hawthorne, Larry J. Reynolds, red. New York: Oxford University Press, 2001: 25–26. ISBN 0195124146. Redaktörens översättning.
  144. ↑ Marshall, Megan. The Peabody Sisters: Three Women Who Ignited American Romanticism. Boston: Mariner Books, 2005: 384. ISBN 978-0-618-71169-7
  145. ↑ Callow, Philip. From Noon to Starry Night: A Life of Walt Whitman. Chicago: Ivan R. Dee, 1992: 111. ISBN 0929587952
  146. ↑ Douglas, 259
  147. ↑ "The work she was preparing upon Italy would probably have been more equal to her faculty than anything previously produced by her pen (her other writings being curiously inferior to the impressions her conversation gave you)". Dickenson, 44 Redaktörens översättning.
  148. ↑ "doubtless the most brilliant, complete, and scholarly statement ever made on the subject". Gura, 284–285. Redaktörens översättning.
  149. ↑ "a book which few women in the country could have written, and no woman in the country would have published, with the exception of Miss Fuller" Redaktörens översättning
  150. ↑ "independence" Redaktörens översättning
  151. ↑ "unmitigated radicalism" Redaktörens översättning
  152. ↑ "rich extempore writing, talking with pen in hand". Dickenson, 41. Redaktörens översättning.
  153. ↑ "possessed more influence on the thought of American women than any woman previous to her time". Von Mehren, 2. Redaktörens översättning.
  154. ↑ Dickenson, 113
  155. ↑ "was the precursor of the Women's Rights agitation"
  156. ↑ "possessed more influence upon the thoughts of America, than any woman previous to her time". Stanton, Elizabeth Cady; Anthony, Susan B. & Gage, Matilda Joslyn. History of Woman Suffrage, Volume 1. New York: Fowler and Wells, 1881: 177. Redaktörens översättning.
  157. ↑ Slater, 89–90
  158. ↑ Dickenson, 45–46
  159. ↑ Dickenson, 133
  160. ↑ Margaret Fuller, National Women's Hall of Fame. Hämtad 16 januari 2009
  161. ↑ "shallow conceits"
  162. ↑ "looked down upon persons who acted instead of talking finely... and despised those who, like myself, could not adopt her scale of valuation". Dickenson, 47–48. Redaktörens översättning.
  163. ↑ "an eloquent expression of her discontent at having been created female". Bayless, Joy. Rufus Wilmot Griswold: Poe's Literary Executor. Nashville: Vanderbilt University Press, 1943: 121. Redaktörens översättning.
  164. ↑ "wasting the time of her readers"
  165. ↑ "truly represent the female character". Von Mehren, 196. Redaktörens översättning.
  166. ↑ "My G–d, what rot did she and the other female dogs of Boston talk about Greek mythology!" Dickenson, 47. Redaktörens översättning.
  167. ↑ "The impression it left was disagreeable. I did not like the tone of it—& did not agree with her at all about the change in woman's outward circumstances... Neither do I believe in such a character of man as she gives. It is altogether too ignoble... I think Margaret speaks of many things that should not be spoken of." Miller, Edwin Haviland. Salem Is My Dwelling Place: A Life of Nathaniel Hawthorne. Iowa City: University of Iowa Press, 1991: 235. ISBN 0877453322. Redaktörens översättning.
  168. ↑ "absolutely wanting in the true spirit and tone of poesy... his verse is stereotyped, his thought sounds no depth; and posterity will not remember him." Duberman, Martin. James Russell Lowell. Boston: Houghton Mifflin Company, 1966: 99. Redaktörens översättning.
  169. ↑ "most wholly negative characterization" Redaktörens översättning.
  170. ↑ Von Mehren, 294
  171. ↑ Duberman, Martin. James Russell Lowell. Boston: Houghton Mifflin Company, 1966: 100.
  172. ↑ "Margaret had been demoted from a position of importance in her own right to one in which her only importance was in the company she kept". Slater, 3. Redaktörens översättning.
  173. ↑ "The majority of readers will, I think, not be inconsolable that poor Margaret Fuller has at last taken her place with the numberless other dismal frauds who fill the limbo of human pretension and failure." James, Laurie. Why Margaret Fuller Ossoli is Forgotten. New York: Golden Heritage Press, 1988: 25. ISBN 0-944382-01-0. Redaktörens översättning.
  174. ↑ Wilson, Susan. Literary Trail of Greater Boston. Boston: Houghton Mifflin Company, 2000: 68–69. ISBN 0-618-05013-2
  175. ↑ Slater, 96
  176. ↑ Von Mehren, 226

Källor

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Margaret Fuller, 5 januari 2009.
Där uppges följande referenser:
  • Blanchard, Paula. Margaret Fuller: From Transcendentalism to Revolution. Reading, Massachusetts: Addison-Wesley Publishing Company, 1987. ISBN 0-201-10458-X
  • Brooks, Van Wyck. The Flowering of New England. New York: E. P. Dutton and Company, Inc., 1952.
  • Cheever, Susan. American Bloomsbury: Louisa May Alcott, Ralph Waldo Emerson, Margaret Fuller, Nathaniel Hawthorne, and Henry David Thoreau; Their Lives, Their Loves, Their Work. Detroit: Thorndike Press, 2006. ISBN 0-7862-9521-X
  • Deiss, Joseph Jay. The Roman Years of Margaret Fuller. New York: Thomas Y. Crowell Company, 1969. ISBN 9780690010176/ISBN 0690010176
  • Douglas, Ann. The Feminization of American Culture. New York: Alfred A. Knopf, 1977. ISBN 0-394-40532-3
  • Dickenson, Donna. Margaret Fuller: Writing a Woman's Life. New York: St. Martin's Press, 1993. ISBN 0-312-09145-1
  • Gura, Philip F. American Transcendentalism: A History. New York: Hill and Wang, 2007. ISBN 0-8090-3477-8
  • Slater, Abby. In Search of Margaret Fuller. New York: Delacorte Press, 1978. ISBN 0-440-03944-4
  • Von Mehren, Joan. Minerva and the Muse: A Life of Margaret Fuller. Amherst: University of Massachusetts Press, 1994. ISBN 1-55849-015-9


Small Sketch of Owl.png Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Ossoli, Sarah Margaret d', 1904–1926 (Not).

Externa länkar

Hämtad från "https://sv.rilpedia.org/wiki/Margaret_Fuller"
Personliga verktyg