Malmö hamn
Från Rilpedia
Malmö hamn ligger på utfylld mark norr om centrala Malmö. Sedan 2001 ägs Malmö hamn och Köpenhamns hamn gemensamt av CMP, Copenhagen Malmö Port AB. Positionen är 55° 37' N, 13° 00' O.
Fyra gånger dagligen avgår Nordö Links färjor till Travemünde. Import av bilar är en viktig del av hamnens omsättning. Bland annat Toyota använder Malmö hamn för att leverera fordon till Skandinavien.
Innehåll |
Hamnområden
Inre hamnen
Inre Hamnen är den äldsta delen av Malmö hamn. Från Skeppsbron gick passagerartrafiken till Köpenhamn. Trafiken upphörde när Öresundsförbindelsen stod klar 2001. Malmö centralstation och Slagthuset ligger i Inre Hamnen.
Västra hamnen
Västra hamnen är numera ett populärt bostadsområde. Malmö högskola ligger till största delen i området. Fram till 1970-talet var Kockums varv totalt dominerande i västra hamnen, och Kockums har fortfarande en del verksamhet vid varvsbassängen.
Frihamnen
Frihamnen ligger strax norr om Inre hamnen. Den utnyttjas för lagring och omlastning av gods, till stor del containers, för vidare transport inom Östersjön.
Mellersta hamnen
I Mellersta hamnen finns industrier och lagerlokaler. Stora ytor används för uppställning av importerade bilar. CMP har sitt kontor i Mellersta hamnen.
Norra hamnen
Norra hamnen är ganska öde. I ett stort invallat område deponeras de fyllnadsmassor som uppstår vid bygget av Citytunneln. E.ON driver ett fjärrvärmeverk baserat på flis och träavfall. Lappögatan blev 2004 Sveriges första bana för dragracing och streetracing. Tidigare förekom ofta olagliga tävlingar nattetid i hamnen.
Östra hamnen
I östra hamnen finns företag och tung industri av olika slag. Tobaksfabriken är ett av företagen i området. Två skolor, Tärnöskolan och Vingaskolan, fanns i Östra hamnen. På skolorna fanns fordons- och hantverksprogram. De blev sammanslagna till Agnesfridsgymnasiet 2006.
Oljehamnen
Oljehamnen ligger i den nordöstra delen av hamnen. Förutom ett stort antal oljecisterner finns en del kemisk industri i området.
Historia
Malmö har ingen naturlig djuphamn. Tvärtom är kusten sandig och långgrund, och hela dagens hamnverksamhet försiggår därför på utfyllnadsmark. Från medeltiden till 17/1800-talen fanns endast en träbrygga ut i havet. Större båtar fick ankra längre ut i Öresund och skicka in varorna med mindre roddbåtar. Kustlinjen låg ungefär vid Norra Vallgatans norra sida. På 1770-talet började man så smått bygga den första hamnen. Initiativtagare var Frans Suell. Tillsammans med stadens styrande önskade han sig en riktig hamn där större båtar kunde lägga till direkt, utan att behöva ankra på redden och lasta om godset till mindre båtar. 1820 hade arbetet kommit så långt att hamnen bestod av två pirer, med ett djup av 1,5 till 4 meter mellan pirerna. Idag motsvarar det ungefär det område som utgörs av Inre hamnen, från piren på Universitetsbron och in mot staden. Arbetskraften till dessa projekt hämtades från indelta soldater och straffångar, utöver den ordinarie arbetskraften.
Under ledning av dåvarande ordföranden i hamndirektionen Lorens Isak Bager och ingenjören Carl Gottreich Beijer började man på 1840-talet valla in områden väster och öster om pirarna. Dessutom breddades hamnbassängen. Efter ytterligare breddningar började den nyvunna marken utnyttjas för andra ändamål. 1856 invigdes järnvägsstationen och delar av järnvägen mot Lund på utfylld mark öster om hamnen. Järnvägen kom att få en enorm betydelse för hamnens utveckling då staden bland annat utgjorde slutpunkten på Södra stambanan. Passagerarna kunde stiga av tåget för att kliva på färjorna i Malmö mot Köpenhamn eller kontinenten. Järnvägen och hamnen hade även fördelen att de lades i ett obebyggt läge långt ifrån bostadsområden och jordbruk där det var enkelt att utvidga verksamheten med hjälp av nya utfyllningar mot havet, vilket möjliggjort vidare utbyggnader av hamnen.
På 1870-talet etablerade sig Kockums varv i den västra delen och en station byggdes för järnvägen mot Ystad, Malmö Västra. På 1890-talet startade reguljära färjelinjer med ångbåt till England och Köpenhamn. Nyhamnen anlades. Kockums flyttade hela sin verksamhet från Davidshall till hamnen runt 1910. Frihamnen invigdes 1923. Samtidigt byggdes Industihamnen längre österut. Hamnen blev även skådeplatsen för ett av Sveriges största politiska attentat i modern tid, Amaltheadådet 1908.
Efter andra världskriget ökade verksamheten kraftigt. Mellersta och Östra hamnen tillkom, liksom Oljehamnen. Dit flyttade oljebolagen sin verksamhet, som tidigare legat i det västra hamnområdet. I det västra hamnområdet expanderade Kockums till att bli världsledande inom skeppsbyggnad under 1950-talet. Från sju stapelbäddar levererades ett fartyg i månaden. Flygbåtarna övertog passagerartrafiken till Köpenhamn 1960, samtidigt som bilfärjor introducerades mellan Limhamn och Dragör.
1964 invigdes Sjölundaverket nära kommungränsen mot Burlöv i hamnens ytterområde. Malmös och de angränsande kommunernas avloppsvatten renas i verket innan vattnet släpps ut i havet.
1990 bolagiserades den kommunala hamnförvaltningen och när Öresundsbron öppnades gick Malmö Hamn AB samman med sin motsvarighet i Köpenhamn.
Efterhand som Kockums verksamhet minskade etablerades nya verksamheter i hamnen. Under några år fanns en SAAB-fabrik i varvets största byggnad. I västra hamnen anordnades bomässan Bo01 och några år senare byggdes Turning Torso.
Eran med passagerarfärjor från hamnen tog slut i och med att Flygbåtarna nära Malmö C lade ner sin verksamhet 2002. I dagsläget finns godstrafiklinjen Nordö Link från Malmö till Travemünde, vilken endast transporterar lastbilar med förare.
För närvarande pågår olika sorters utvecklingsprojekt i hamnen. Dels rör det sig om nya utfyllnader som möjliggörs genom att schaktmassor från byggandet av Citytunneln skall läggas ut i havet. Dels planeras en breddning och fördjupning av farlederna in till kaj då man önskar vilja ta emot fler större fartyg samtidigt. En annan fråga man har att ta ställning till är om fler delar av de äldre hamnområdena kan komma att få ny användning som bostadsområde och i så fall hur pass mycket mer yta man kan ta i anspråk för bostäder utan att komma i konflikt med hamnverksamhetens intressen.