Frederick North
Från Rilpedia
Frederick North, andre earl av Guilford, född 13 april 1732 - död 5 augusti 1792, ofta refererad till som lord North, var premiärminister i Storbritannien och en aktör i amerikanska revolutionen.
North invaldes 1754 i underhuset, där han med tiden slöt sig till tories. Han var som skattkammarlord 1759-65 medlem av hertigen av Newcastle, lord Butes och G. Grenvilles ministärer, 1766-67 generalkrigskommissarie (paymaster general) under William Pitt d.ä. och hertigen av Grafton samt blev 1767 skattkammarkansler efter Charles Townshend. Då hertigen af Grafton 1770 nödgades avgå, blev North hans efterträdare som premiärminister.
Han hade på 1760-talet i parlamentet försvarat sådana kortsynta mått och steg som stämpelakten mot de amerikanska kolonierna och åtgärderna mot Wilkes, och i den amerikanska frågan blev han, med åren alltmera mot bättre vetande, ett redskap för Georg III:s okloka politik. Till Englands olycka bibehöll han 1770 tetullen, under det han genomdrev avskaffandet av de övriga 1767 nämnda kolonier påtvungna införseltullarna. Efter våldsamheterna i Boston 1773 genomdrev han 1774, att denna ort miste sina handelsrättigheter som sjöstad och att vissa provinsen Massachusetts' författningsenligt tillkommande friheter upphävdes, beslut, som var ämnade att injaga skräck hos de trotsige kolonisterna, men i stället förmådde dem vidtaga de första förberedelserna till uppror. Väl gjorde North 1775 ett svagt försök att blidka deras förbittring, men uppretade dem samtidigt ytterligare genom lagar, som stadgade nya inskränkningar i deras rättigheter.
År 1771 tog lord North över presidentskapet över Londons hem för hittebarn (Foundling Hospital) från hertigen av Bedford. Detta var en obetald position för välgörenhet men gav även prestige då många av landets mest betydelsefulla herrar satt på hospitalets guvernörsråd.
Sedan frihetskriget i NordAmerika utbrutit, 1775, syntes lord North bli politiskt mera förutseende än han varit i sin tidigare kolonialpolitik. Han framlade (1778) lagförslag, som innehöll betydande eftergifter åt amerikanerna och även av båda husen antogos, ehuru de blev utan följd.
Trots sin flera gånger uttalade önskan att avgå lät han sig av den envise Georg III övertalas att stanna kvar och fortsätta ett krig, som han ansåg hopplöst. Äntligen tilläts honom i mars 1782 att avgå, när han inte längre kunde räkna med underhusets stöd. Under sin ministertid hade North på det hela taget skött de ostindiska angelägenheterna på ett berömvärt sätt. Han hade 1773 bragt "the regulating act" till stånd och, ehuru han ogillade Hastings' deltagande i rohillakriget, likväl 1778 samtyckt till förlängningen av dennes ämbetstid, emedan han insåg dennes oumbärlighet under i Indien då rådande kritiska förhållanden.
Förbundet med Norths förre motståndare Fox 1783 förde honom åter in i kabinettet, där han blev inrikes- och kolonialminister; men denna "koalition" skadade hans anseende, och i december samma år avskedades han jämte sina medbröder av den förbittrade konungen. North blev längre fram blind, men deltog dock i underhusets förhandlingar, tills han vid faderns död 1790 som earl of Guilford förflyttades till överhuset.
- North var en framstående administratör och debattör samt en rättrådig man med ett vinnande sätt att uppträda, men saknade större statsmannaförmåga och fast karaktär. Jfr W. B. Donne, "Correspondence of George III with lord N." (2 bd, 1867).
Referenser
- Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, North, Frederick, 1904–1926 (Not).
- R.H. Nichols and F A. Wray, The History of the Foundling Hospital (London: Oxford University Press, 1935).
|