Östersjöns utvecklingshistoria
Från Rilpedia
 |
Den här artikeln saknar källhänvisningar. Förbättra gärna artikeln genom att lägga till pålitliga källor (helst fotnoter). Material som inte kan verifieras kan ifrågasättas eller tas bort. (april 2009) |
Mellan det som idag är Sverige och Finland finns en sänka, Östersjösänkan, som omväxlande varit fylld med salt-, brack- eller sötvatten.
Innehåll |
Eemhavet 130 000 – 115 000 f.Kr.
Eemhavet kallas det hav som under Eem-interglacialen för 130 000 - 115 000 år sedan antas ha omgivit Skandinavien-Finland som en stor ö. Eemhavet upptog Östersjösänkan med breda förbindelser över Själland till Nordsjön och troligen även över Karelen med Vita havet och Norra ishavet.
Baltiska issjön 14 500 – 8 300 f.Kr.
Baltiska issjön var en stor färskvattensjö och en föregångare till Östersjön. Den skapades då inlandsisen i den senaste skandinaviska istiden, Weichsel, gradvis började att dra sig tillbaka för ca. 18 000 år sedan. I samband med detta bildades en färskvattenreservoar i södra delen av Östersjöbassängen. Sjön var uppdämd dels av de omgivnade landområdena och av inlandsisen, den hade bara utlopp till världshavet till Vita havet i nordost. Öresund och Bälten fanns ännu inte.
I yngre dryas tid hade isen dragit sig tillbaka mot nord, så att Baltiska issjön var endast skild från västerhavet vid Billingen. Den tappades slutligen ut via Billingen, enligt tidigare teorier genom en stor tappningskatastrof. Idag är den dominerade teorin att tömningen av Baltiska Issjön skedde i flera steg under en längre period.
Yoldiahavet 8 300 – 7500 f.Kr.
Yoldiahavet är geologernas namn på en fas i Östersjöbassängens historia med brackvatten, som rådde efter att den Baltiska issjön tömts och vattenytan sjunkit till dåvarande havsnivå. Yoldiahavet fanns cirka 8 000–7 000 f.Kr. (cirka 11 600–10 800 kalenderår BP) och övergick sedan i Ancylussjön. Allt vattenutbyte mellan Yoldiahavet och Västerhavet skedde via sund i Mellansverige, först via smala sund i den nordliga delen av Hökensås och senare, i samband med det huvudsakliga saltvatteninflödet, via sund i Närke. Brackvattenförhållanden rådde dock endast under en cirka 150–200 år lång period under Yoldiahavets mellersta del. Under den tiden invandrade saltvattensorganismer till Östersjön, förutom musslan Yoldia arctica (idag Portlandia arctica), som gett Yoldiahavets dess namn, även enstaka arter av foraminiferer som Elphidium excavatum och ostracoder som Cytheropteron montrosiense.
Ancylussjön 7 500 – 6 000 f.Kr.
Ancylussjön uppstod ungefär 9 000–7 000 f. Kr., när det inträffade en landhöjning så förbindelsen mellan Yoldiahavet och Västerhavet blev allt grundare. De salta bottenströmmarna kunde ej tränga in i Östersjöbäckenet och det uppstod en sötvattensjö – Ancylussjön. Sjön har fått sitt namn av en snäcka, Ancylus fluviatilis som lever i sötvatten.
Mastogloiahavet 6 000 – 5 500 f.Kr.
Mastogloiahavet är en benämning på det brackvattenhav som var ett övergångsstadium från det söta Ancylussjön till det salta Litorinahavet.
Littorinahavet 5 500 – 2 000 f.Kr.
Ancylussjön hade ingen förbindelse med världshaven och påverkades därför inte av havsytans höjning. Men allt eftersom klimatet blev varmare fortsatte de arktiska isarna att smälta och havsytan steg. Så småningom höjde sig havet så mycket att det trängde in över Öresundsomådet och saltvatten kom in i Östersjöbäckenet. Det nya saltvattenhav som bildades kallas Littorinahavet efter saltvattensnäckan Littorina litorea. I början var inte salthalten särskilt hög och detta övergångsstadium benämns Mastogloiahavet. Det dröjde flera hundra år innan salthalten nådde sitt maximum.
Limneahavet 2 000 f.Kr. – nutid
När Littorinahavet var som störst var förbindelserna med världshaven betydligt bredare och djupare än nu, salthalten var också högre. Emellertid avtog havsytans stigning men landhöjningen fortsatte. Detta ledde till att förbindelserna blev grundare och smalare och allt mindre saltvatten kom in i Östersjöbäckenet. En långsam minskning av salthalten blev följden. Detta övergångsstadium mellan Littorinahavet och den nuvarande Östersjön brukar kallas Limneahavet efter sötvattensnäckan Limnea ovata.
