Kolmårdens marmorbruk
Från Rilpedia
Kolmårdens marmorbruk, vid Bråvikens norra strand i Norrköpings kommun, fick sitt första privilegiebrev 1663, även om Kolmårdsmarmor har använts till inredningsarbeten och till att göra föremål alltsedan medeltiden, vilket bl a dopfunten i Östra Eneby kyrka visar. Under andra hälften av 1600-talet utsmyckades det nybyggda Drottningholms slott med denna sten. Dock förföll verksamheten och man återstartade densamma 1722. Exporten till exklusiva kretsar i England, Ryssland och Tyskland var stor, men trots detta bar sig aldrig lönsamheten, så bruket höll sig med binäringar såsom traditionell kalkbrytning (Kolmårdsmarmorn är egentligen en sorts kalksten) och tegelbränning på 1800-talet. Inte först i början av 1900-talet kom Edward Ringborg att såsom på 1600-talet enbart inrikta sig på det unika - Kolmårdsmarmorn - och med effektiv reklamföring och med maskindrivna svarvar ökade exporten. Alltsedan 1861 var bruket ett aktiebolag och på detta vis bedrev man det t o m 1969, då Ytongbolagen tog över verksamheten, som dock kom att avveckla bruket inom de närmaste åren. År 1975 hade verksamheten upphört helt, delvis beroende på hård utländska konkurrens från Italien och Portugal, som hade egen inhemsk marmor och vars råvara man fick fram billigare. Dessutom användes stenmaterial allt mindre inom byggnads- och inredningsindustrin. I Sandviken har man sedan 1989 återupptagit tillverkning av föremål i Kolmårdsmarmor, fast i en mindre skala.
Man har beklätt Drottningholms slott, Stockholms slott, Kungliga Operan, Nationalmuseum och Uppsala universitet i Sverige, samt Operan i Paris, Rockefeller Center i New York och FN-byggnader i Genève i Kolmårdsmarmor.
Källor
- Marmorstigen, en vandring genom sekler. En skrift som ingick i ett äldre projekt (slutet av 1980-talet), som drevs av ABF Kolmården, Linköpings universitet och Norrköpings kommun.
Denna artikel om en plats i Östergötlands län behöver bilder. Har du en passande fri illustration får du gärna ladda upp den.
