Från Rilpedia

James Graham, 5:e earl och 1:e markis av Montrose, sonson till John Graham, 3:e earl av Montrose, skotsk militär, född 1612, död 1650; fick genom universitetsstudier och utländska resor en omsorgsfull uppfostran, mottogs vid hemkomsten 1636 kyligt av Karl I och slöt sig 1637 med iver till den nationellt presbyterianska "Covenant"-rörelsen, även om han personligen var obenägen för de maktlystna presbyterianske prästernas politiska makt och motsatte sig Argylls ärelystna planer likaväl som kungagunstlingen Hamiltons maktmissbruk.

Det var Graham, som i juli 1640 ledde skottarnas infall i England. Under detta fälttåg kom han emellertid i allt häftigare fiendskap till Argyll och närmade sig det kungliga partiet med den påföljd, att han på skotska parlamentets befallning fängslades (juni 1641). Frigiven i november s.å., sökte han vinna Karl för sin plan att åvägabringa en rojalistisk resning i högländerna, men fick länge stå tillbaka för Hamilton, som i skotska frågor helt hade kungens öra. Först våren 1644 började Karl lyssna till hans råd och utnämnde Graham till markis av Montrose och kunglig generallöjtnant i Skottland.

Graham samlade nu de mot Argyll som en Campbell av gammalt fientliga höglandsklanerna samt besegrade den presbyterianska armén i en rad smärre drabbningar, t.ex. vid Tippermuir (1 september 1644) och Inverlochy (2 februari 1645) samt vann sin mest betydande seger vid Kilsyth (15 augusti s.å.). Han utnämndes nu av Karl till lordlöjtnant och generalkapten av Skottland och sammankallade i Glasgow ett kungligt sinnat motparlament, men det lyckades inte att få högländarna med på ett fälttåg i lågländerna och nedåt England, och redan 13 september blev han i grund slagen av David Leslie vid Philiphaugh, samt nödgades efter en tids gerillakrig fly ur landet, då den i presbyterianernas läger fångne kungen befallt honom nedlägga vapnen (1646).

Graham undkom till Bergen i Norge (augusti), vistades våren 1647 i Paris, blev 1648 av Ferdinand III utnämnd till kejserlig fältmarskalk och erbjöd 1649 efter underrättelsen om Karl I:s avrättning sina tjänster åt Karl II. Med ekonomiskt understöd från Danmark och Sverige värvade han en liten kår, som från Göteborg på holländska fartyg överfördes till Orkneyöarna och i april 1650 landsteg i Skottland. Den blev emellertid redan 27 april överrumplad och uppriven av Leslie vid Invercarren, Graham tillfångatogs under flykten, dömdes till döden av parlamentet (20 maj) och avrättades dagen därpå genom hängning.

Grahams politiska idéer om en författningsenlig nationell styrelsemakt saknade erforderligt stöd i hans samtid, och trots sin taktiska och strategiska skicklighet misslyckades han som fältherre till följd av omöjligheten att under större företag sammanhålla en halvvild och obesoldad höglandsarmé. Hans ridderliga självuppoffring för huset Stuarts sak har gjort honom till en skotsk nationalhjälte. Grahams i kraftig stil hållna politiska dikter är tryckta som bilaga till Mark Napiers "Memorials av Montrose" (1856). En av hans huskaplan, d:r Wishart, på latin författad levnadsskildring över Graham utkom 1647 (engelsk översättning först 1893).

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 ^(Not).