Inger Christensen
Från Rilpedia
| Inger Christensen | |
|---|---|
| Född | 16 januari 1935 Vejle, Jylland, Danmark |
| Död | 2 januari 2009 (73 år) Danmark |
| Nationalitet | Dansk Mall:Landsdata Danmark |
| Verksam | 1962 - |
| Framstående verk | Det, Alfabet, Sommerfugledalen: et requiem |
Inger Christensen, född 16 januari 1935 i Vejle, död 2 januari 2009, var en dansk poet som också har gjort sig känd som romanförfattare, pjäsförfattare och essayist, och var sedan 1978 ledamot av Danska akademien.
Hon debuterade 1962 med diktsamlingen Lys. Största verket från 1969: Det, en oöverskådlig resa i formens värld. Den finns dock ej översatt till svenska. På svenska finns Fjärilsdalen (originaltitel: Sommerfugledalen) i en tvåspråkig utgåva.
Innehåll |
Biografi
Efter att ha avlagt examen vid Vejle gymnasium flyttade hon till Köpenhamn och senare Århus där hon studerade på lärarhögskolan. Här träffade hon författaren och kritikern Poul Borum som hon mellan åren 1959 och 1976 var gift med. De har en son.
Temata
Döden, språket och dikten.
Form och språk
Flera av Christensens verk är organiserade med hjälp av systematiska strukturer i samspel med hennes uppfattning om att poesi inte är sanning och inte en "dröm" om sanningen, men "ett spel, kanske ett tragiskt spel - vi spelar spelet med världen som spelar sitt eget spel med oss".
Författarskap
Christensens författarskap genomgick till det yttre stora förändringar från de första diktsamlingarna Lys & Græs till de formexperiment som tar sig uttryck i de senare diktverken: Det, Alfabet, Digt om Døden och Sommerfugledalen där var och ett av verken framställs som en sammanhängande dikt.
Verk
Ett spirande författarskap
Under samma period började Christensen utge dikter i journalen Hvedekorn och fick hjälp av den kända danska poeten och kritikern Poul Borum (1934-1995), som hon gifte sig med 1959 och skiljde sig från 1976.
Lys & Græs
Efter att ha undervisat vid konsthögskolan i Holbæk åren 1963 till 1964 började hon skriva på heltid och gav ut sina större tidiga samlingar: Lys (1962) och Græs (1964), som båda undersökte gränserna för självinsikt och språkens roll i perception.
Det finns vissa likheter mellan diktsamlingarna och man kan kanske säga att de på något sätt bildar en enhet. Som de båda korta, slagkraftiga titlarna antyder är naturen en viktig och återkommande faktor i båda verken. Det danska landskapet skildras både som den vackra natur det utgörs av och som metaforer för människans kännedom om sig själv. Titlarna pekar också på något annat i diktsamlingarna, nämligen att stämningen i Lys är mera öppen, medan den i Græs är mer jordbunden och sluten. Återkommande teman i både Lys och Græs är döden och dess oundvikliga närvaro i livet, samt ett återkommande intresse för språkets användning i relation till diktaren, diktandet och dikten.
Det mognande författarskapet
I och med Det börjar Christensen använda sig av strukturer som skapas före samt blir en medproducent av innehållet. En teknik som också driver Alfabet, Digt om Døden och slutligen Sommerfugledalen.
Det
Diktsamlingen Det, som utgavs 1969, hör till Christensens största verk under 1960-talet. Som de flesta av hennes produktioner följer dikten en given struktur, som i sin helhet består av tre överordnade delar: Prologos, Logos och Epilogos. Det omfattande mittstycket, som bär titeln Logos, är först uppdelat i tre huvudavsnitt: scenen, handlingen och texten, som i sin tur ytterligare är indelade i åtta kategorier med åtta dikter vardera.
Prologos börjar: "Det. Det var det. Så er det begyndt. Det er. Det bliver ved. Bevæger sig. Videre. Bliver til. Bliver til det og det og det". På så vis inleder diktens första det både en språklig och en naturlig skapelseprocess, som därefter utvecklas till såväl mer som mindre beståndsdelar. Christensen rör sig från det universella till mindre enheter, såsom städer, hus och människor, vilka metaforiskt bär det universella inom sig, samtidigt som de utgör en del av en större helhet.
Diktsamlingen rymmer ett komplext innehåll inom ramen för en strikt disposition, vars struktur förmedlar ett slags rörelse. Den kan i sin helhet tolkas som en resa, vars tempo accelererar i takt med att strukturerna förändras, eller också som en utveckling, som på ordnivå åskådliggörs genom upprepningar. De språkliga formuleringarna tycks kontinuerligt frambringa mer språk, vilket innehållsmässigt resulterar i att en tanke föder en annan.
Mer konkret utforskas sociala och politiska förhållanden, samtidigt som den på ett djupare plan undersöker existentiella frågor. Texten sammanfattar sin samtids aktualiteter samt ger utlopp för centrala frågeställningar som kännetecknar 1960-talet, exempelvis förhållandet mellan människa och djur, kvinnofrigörelse och ungdomsuppror. De väsentliga grundmotiven kan ofta formuleras i form av motsatspar; frihet och tvång, fruktan och kärlek samt makt och maktlöshet. Den avslutande delen Epilogos genomsyras av existentiell ångest, som kan tänkas karaktärisera den moderna människan, på samma gång som den symboliska resan genom diktsamlingens mikro- och makrokosmos avrundas.
Romanexperiment
Under dessa år gav Christensen också ut romanerna Evighedsmaskinen (1964) och Azorno (1967) samt Det malede værelse (1976). Den sistnämnda är en en ganska kort fiktiv berättelse som utspelar sig i Mantua, i Toscana, Italien. Berättelsen kretsar kring målaren Andrea Mantegna och hans skapande av det berömda rummet i Lodovico III Gonzagas palats. Boken är uppdelad i tre delar: den första delen utgörs av dagboksutdrag ur Marsilio Andreasis (Lodovicos sekreterare) dagböcker under många år, den andra delen handlar om dvärgkvinnan Nanas liv (Lodovicos dotter) och den tredje om Bernardino (Mantegnas eller Marsilios son, beroende på tolkning) som är på semester i Mantua. Verket är fyllt av hemligheter och olika tolkningsmöjligheter, många avslöjanden som skulle vara bra att veta vid läsandet av vissa stycken kommer först långt efter dessa stycken och således är omläsning ganska vitalt för en djupare förståelse.
Det blomstrande författarskapet
År 1981 utgav hon diktsamlingen Alfabet. Den har en struktur som å ena sidan baserar sig på en talföljd upptäckt av den italienska matematikern Leonardo Fibonacci (Fibonaccis talföljd) och å andra sidan använder sig av alfabetets ordningsföljd. Brev i april använder sig av den franska komponisten Olivier Messiaens konstruktionsprinciper medan Sommerfugledalen använder sig av den klassiska diktformen sonett.
Alfabet
Alfabet är en strukturdikt. Antingen är den en enda lång dikt eller en samling av många dikter, som alla följer en viss struktur. Verserna multipliceras enligt Fibonacci-serien, där de två sista talen räknas ihop så att den nästa alltid är deras summa. Christensen fortsätter med det här så länge hon orkar och vill. Men verket är mera än bara ett system. Christensen vill inte bara lista ut saker och ting för ordningens skull. Hon börjar med aprikosträden som finns. Hur finns de? Finns de utanför fönstret så att alla kan se dem? Hur kan man veta om någonting alls finns? T.ex. aprikosträden, finns de i diktarens minne eller kan man på riktigt besöka verkliga, gröna lundar, där aprikosen mognar i kvällsljusets varma solstrålar? Sinnesintrycken kan lura och bedra, finns det någonting alls utanför dem. Möjligtvis kan människan inbilla sig ett helt universum fullt av fascinerande fenomen och händelser. Jag skriver dikter, därför existerar jag.
Alfabet är ett mästerverk, som i Norge har intagits i det Århundrets Bibliotek som Den norske bokklubben tog fram för en del år sen.
Sommerfugledalen
Sommerfugledalen (Fjärilsdalen) från 1991 är till sin struktur en sonettkrans. Detta medför förstås vissa regler som Christensen är tvungen att följa men ändå lyckas hon utforska de mest omfattande tankegångar i sonettkransen. Som namnet säger så står fjärilarna i centrum av sonetten och genom dem utforskar Christensen livet och döden. Fjärilarna står genom sina lätta kroppar och mångfärgade vingar för allt det som livet gestaltar, dock finns det även något annat under denna yta. Döden finns. Endast genom döden är livet, död och liv förgyller varandra.
I den sista sonetten, mästarsonetten, binder Christensen ihop sitt verk och bl.a. får man svar på några frågor från tidigare sonetter. Och detta åstadkommer Christensen endast genom att återanvända inledningsmeningarna från de tidigare sonetterna.
Sonettkrans: Sonetten i sig själv är en bunden dikt, som består av fjorton linjer, i en krans av sonetter skall sedan även den sista linjen och den första linjen i den följande sonetten vara densamma. Den femtonde och sista sonetten kallad mästarsonetten skall sedan i sin tur utgöras av de fjorton första linjerna ur de föregående sonetterna.
Annan Produktion
Christensen har också skrivit verk för barn, skådespel, radioteater och otaliga essäer. De väsentligaste essäerna har samlats i bokform i "Del af Labyrinten" år 1991 och Hemmelighedstilstanden år 2000.
Hon är först och främst lyriker och konstituerades som en av Danmarks mest respekterade lyriker någonsin då hon upptogs i den av det danska kulturministeriet utgivna Danmarks Kulturkanon 2006.
Christensens verk har översatts till en rad olika språk, och hon har ofta nämnts som kandidat till Nobelpriset i litteratur.
Bibliografi (utgivet på svenska)
- Alfabet och brev i april 1986
- Ljus, gräs 1993
- Fjärilsdalen 1996
- Alfabet 2000
Priser och utmärkelser
- Kritikerpriset 1969 för Det
- Boghandlernes gyldne Laurbær 1970 för Det
- Tagea Brandts rejselegat for kvinder 1978
- Søren Gyldendal-priset 1983
- Holbergmedaljen 1987
- Svenska Akademiens nordiska pris 1994
- Tomas Tranströmerpriset 2004
Källor
- Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från danskspråkiga Wikipedia, 7 okt, 2008.
