Inge
Från Rilpedia
Inge är könsneutralt, men i Sverige främst manligt, förnamn med fornnordiskt ursprung, som ofta förekommer på runstenar. Namnet är bildat från gudanamnet Ing och namnet var ett kunganamn på 1100-och 1200-talen.
Eftersom det finns olika åsikter bland historiker om man ska räkna fornkungar som Yngve-Frej, Yngve och Ingjald Illråde med namn från samma ordstam som Inge, är det inte lämpligt att försöka sätta definitiva ordningsnummer på de svenska kungarna, medan de norska är numrerade.
Under perioden 1930-60 var namnet vanligt, vilket kan vara en förklaring till att namnet knappt använts alls för de yngre. 31 december 2008 fanns det totalt 19 598 män i Sverige med namnet, varav 3 843 med det som tilltalsnamn. Även 633 kvinnor bar då namnet, 444 av dem hade det som tilltalsnamn.[1] År 2003 fick 44 pojkar namnet, men ingen fick det som tilltalsnamn.
Namnsdag: 11 februari (sedan 2001, tidigare 17 december).
Namnet Inge är i Norge, liksom i Sverige, främst ett mansnamn. Däremot är det i Danmark, Nederländerna och tysktalande länder mycket vanligare som kvinnonamn (motsvarande svenska Inga).
Personer med namnet Inge
- Inge, svensk kung 1079-1105
- Inge, svensk kung 1110-1125
- Inge, dansk prins (död ung), son till kung Nils och bror till Magnus I av Sverige[2]
- Inge I, norsk kung 1136-1161 kallad Krokrygg
- Inge II, norsk kung 1204-1217 (Inge Bårdsson)
- Inge Danielsson
- Inge Hammarström
- Inge Hegeler
- Inge Ivarson
- Inge Johansson
- Inge Schiöler, svensk konstnär
Källor
- ↑ ”Namnstatistik”. Statistiska centralbyrån. http://www.scb.se/Pages/Product____30895.aspx.
- ↑ Carl Georg Starbäck Berättelser ur Swenska Historien, Andra delen Norrköping 1860 s. 55
