Från Rilpedia

Indelningsverket var ett finansieringssystem för de anställda inom svenska staten och försvaret, grundat på naturahushållning. Innan det svenska samhället gått ifrån naturahushållning bestod kronans inkomster i första hand av råvaru- och livsmedelsprodukter, vilka inte på enkelt sätt kunde omsättas i kontanter. För att bäst dra nytta av dessa inkomster konstruerades ett system där inkomster samlades in ute i landet och fördelades direkt till ämbetsmän och befattningshavare. Ofta knöts specifika områdens avkastning direkt till någon förmånstagare. I fallet med den indelta armén och indelta båtsmän för flottan skapades rotar bestående av två till fem hemman vilka själva skaffade en soldat (eller båtsman) och underhöll denne med torp och extra stöd. Officerare fick liknande arrangemang. Exakta villkor skrevs i ett kontrakt mellan rotens bönder och soldaten.

Namnet "indelningsverket" syftar ofta något ohistoriskt på systemet med meniga soldater. Detta kallades egentligen "det ständiga knektehållet", medan indelningsverket syftade på det faktum att inkomsterna från vissa gårdar avsattes som lön åt olika befattningshavare.

Innehåll 1 Äldre indelningsverket 2 Yngre indelningsverket 2.1 Infanteriet och flottan 2.2 Kavalleriet 2.3 Officerare och ämbetsmän 2.4 Den karolinska hären 3 Konsekvenser 4 Avskaffande 5 Källor 5.1 Fotnoter 6 Se även

Äldre indelningsverket

Under medeltiden bestod den svenska hären främst av frälserytteri, uppsatt av adel och kyrkliga potentater och en del legosoldater (som av ekonomiska skäl aldrig var särskilt talrika), kompletterade med bondeuppbåd. Gustav Vasa märkte under Dackeupproret vilket hot bönderna kunde utgöra, med även vilken militär potential som fanns att nyttja. De legoknektar som använts för att slå ned upproret hade kostat motsvarande ungefär 5 års skatteinkomster för kronan, och det fanns en önskan att skapa ett billigare försvar. Genom att på frivillig basis rekrytera män ur de upproriska landskapen – flera hade själva deltagit i Dackes uppror – skapades en armé bestående av svenskar och finnar, främst ämnad att stoppa framtida uppror. Detta sågs i svensk historieskrivning under 1800-talet som Europas första värnpliktsbaserade här, men uttagningen skedde som sagt främst på frivillig grund.^[1] Dessa kallades årspennings- eller borglägersknektar, och bildade de första landskapsfänikorna. En del soldater och befäl försågs med en gård eller ett torp med vidhängande mark att bruka som del av lönen. Detta var grunden till det äldre indelningsverket, även om systemet aldrig dominerade som finansiering av militärernas utkomst^[2].

Under Gustav II Adolf togs nästa steg, i och med utformandet av den regementsorganisation som sedan dess har bestått till våra dagar. Organisationen fastställdes i 1634 års regeringsform och anslöt sig till landskapsindelningen. Truppförbanden rekryterades, förlades och underhölls såsom landskapsregementen.

Rekryteringen skedde genom utskrivning som beordrades av kungen. Då uppbådades alla män mellan 15 och 50 år vilka samlades till utskrivningsplatsen i respektive distrikt. Bönderna indelades i rotar som vanligtvis bestod av tjugo hemman och varje rote skulle sätta upp en knekt. En nämnd som leddes av en kunglig kommissarie med ett antal bönder som bisittare bestämde och verkställde uttagningen av den som skulle bli soldat. Oftast uttogs i första hand drängar, löskarlar, inhysemän och andra som man lättast kunde avvara. Andra uttagna var lejda, det vill säga frivilliga som ställde sig till förfogande som soldat för ett pris av några daler som samlats ihop av roten.

Yngre indelningsverket

Skånska kriget 1675-1679 visade för Karl XI och hans rådgivare att de dåvarande sätten att få fram nya rekryter var bristfälliga. Utskrivningar var en svår börda för de lager i vilka soldaterna hämtades: man visste inte om ens son eller dräng skulle bli utskriven och kanske inte återvända, och dålig utbildning och vana vid fältlivet gjorde att dödligheten blev hög. Värvning av professionella soldater var mycket dyrt, och om man inte kunde flytta över kriget på fientligt territorium och där låta det föda sig självt så var detta en alltför kostsam metod. Dessutom fanns det en önskan att försvenska de landskap som tidigare vunnits, eftersom lokalbefolkningen visat sig allt annat än trogen sina nya herrar. Tidigare hade man försökt hålla ett beridet regemente i Skåne och Blekinge, men metoden man då valt hade visat sig leda övergrepp mot lokalbefolkningen och var en av anledningarna till det bondeuppror som uppstått under kriget.^[3]

Lösningen blev att förstärka det äldre indelningsverket. Troligen bidrog Rutger von Ascheberg och Erik Dahlberg, erfarna generaler som kungen förlitat sig mycket på under kriget, till att denna lösning valdes: de hade erfarenhet av ett sådant system och var inte benägna att acceptera nymodigheter.^[4] Dessutom fanns det i Danmark sedan 1614 en milis på 4 000 man, som finansierades på detta sätt, och även om de inte sågs som fullt pålitliga och i början främst utnyttjades som arbetskraft utvidgades sedan systemet till att även gälla rytteri. ^[5]

För att få medel till bland annat denna reform genomfördes en omfattande reduktion, som ställde betydande jordegendomar till statens förfogande. Att detta var basen för reformen gjorde det lättare att få med sig de lägre stånden, och genom att den ställdes mot kontribution – extraskatter som även drabbade lågadeln –fick den även tillräckligt stöd på Riddarhuset. Dessa beslut lade även grunden för det karolinska enväldet.^[6]

Åren 1680-1682 genomdrevs så en sådan organisation även i Sverige. Genom att nyttja de lägre ståndens motvilja mot den tidigare formen av utskrivning, där frälsebönderna – bönder som brukade mark ägd av adeln – kom lättare undan, kunde dessa vinnas. Systemet började införas innan det ens hunnits klubbats igenom riksdagen, genom att kontrakt skrevs med bönderna i enskilda landskap. I och med detta tappade adelns motstånd kraft, och även om de i slutändan gav ett förslag som byggde på utskrivningar kunde kungen få sin egen vilja igenom.^[7][8]

Infanteriet och flottan

Infanteriets manskap hölls genom rotering: varje landskap eller län åtog sig att utrusta ett regemente om 1 200 man. Två gårdar skulle tillsammans bilda en rote, och rekrytera och försörja en soldat, även om i fattigare trakter långt fler gårdar kunde gå samman. Denne skulle ha en bostad med tillhörande markbit. Om denna inte var rik nog att försörja sig på skulle soldaten kompenseras. Han skulle även få lön och förses med kläder. De meniga flottisterna, eller båtsmännen, försörjdes på liknande sätt. Dessa placerades dock ut i kustlandskapen.^[9]

Kavalleriet

Kavalleriet organiserades något annorlunda. Här fanns en tradition av bönder som mot skattebefrielse själva stred som ryttare. Eftersom detta innebar en risk för bortfallna inkomster om ryttaren förolyckades så blev det nu istället bondens skyldighet att hitta en (eller i vissa fall flera) ryttare som han skulle hålla med häst och utrustning i utbyte mot skattebefrielse. I krig skulle dessutom fyra sådana bönder tillsammans skaffa en trosshäst och en trosspojke samt tält och en del annan utrustning.^[10]

Officerare och ämbetsmän

Även om systemet för att hålla meniga ofta avses med uttrycket "indelningsverket" syftade detta dock ursprungligen på hur officerare försörjdes. Redan tidigare hade dessa ibland tilldelats gårdar som lön eller belöning. Nu fick var officer en egen gård, samt lön genom att inkomsterna från ett antal gårdar avsattes till detta ändamål. Även civila ämbetsmän avlönades på detta sätt, inklusive präster och klockare.^[11]

Den karolinska hären

I slutet av 1690-talet var indelningsverket infört i nästan alla de landskap i vilket det skulle vara bas för rekryteringen. Det bestod då av 25 000 fotsoldater, 11 000 ryttare och 6 000 båtsmän. Detta var dock inte hela den svenska hären: förutom Livgardet och flera kavalleriförband var de soldater som låg förlagda i fästningar och städer fortfarande värvade. Totalt kunde Sverige mobilisera 76 000 man, dubbelt så många i förhållande till folkmängden som något annat europeiskt land.^[12]

Konsekvenser

Genom skapandet av indelningsverket fick Sverige inte bara en stående armé som snabbt kunde mobiliseras, man fick även armé som till skillnad från de som baserades på legosoldater, vilka ofta var mindre nogräknade individer, fick en som bestod av hederligt folk.^[13] Under stora nordiska kriget skulle systemets styrkor och svagheter visa sig: å ena sidan fungerade systemet ypperligt under krigets inledande skede, och de invaderande styrkorna kunde besegras inom lite mer än ett år. Å andra sidan visade sig svagheterna när kriget togs utanför Sveriges gränser. Sveriges befolkning räckte näppeligen till för att försvara det välde som tidigare byggts upp, och även om man kunde hantera en motståndare i taget fanns det helt enkelt inte manskap nog att motstå angrepp på alla fronter. I slaget vid Poltava förlorade Sverige 48 000 man. Det var i sig en imponerande ansträngning att ha kunna sätta upp en sådan armé, men nu behövde man ersätta vad som tagit två decennier att bygga upp. Man lyckades skaka fram en ny armé som under Magnus Stenbock lyckades driva ut en dansk invasionsstyrka ur Skåne, men som sedan även den gick under vid Tönningen. Nya förband uppsattes. De totala förlusterna blev ca 200 000, att jämföras med en befolkning på drygt två miljoner.^[14]

Avskaffande

Under 1800-talet ifrågasattes indelningsverket allt oftare, naturligt nog framför allt från bondeståndets håll, eftersom det var bönder som stod för kostnaderna. De hävdade vid mitten av seklet att endast kavalleriet var stridsdugligt, medan resten bestod av uniformerade torpare. Genom ett riksdagsbeslut 1873 bestämdes det att indelningsverket successivt skulle ersättas med värnplikt. Avvecklingens avslutande del genomfördes 1901, men den siste indelte soldaten fullgjorde, trots hög ålder, fortfarande sina kontrakterade repetionsövningar vid I 8 i Uppsala ända in på senare delen av 1900-talet.

Källor

• Ericson, Lars: Svenska knektar, Historiska media, Lund 2004. ISBN 91-89442-52-0. 
• Keegan, John: Krig och kultur, Natur och Kultur, Stockholm 2003. ISBN 91-27-09418-9. 
• Larsson, Lars-Olof: Gustav Vasa – landsfader eller tyrann?, Prisma, Stockholm 2002. ISBN 91-518-3904-0. 
• Rystad, Göran: Karl XI – en biografi, Historiska media, Lund 2003. ISBN 91-89442-27-X. 
• Rystad, Göran (red): Kampen om Skåne, Historiska media, Lund 2005. ISBN 91-85057-05-3. 
• Svenska folket genom tiderna, redigerad av Ewert Wrangel

Fotnoter

1. ↑ Larsson (2002), s. 273-274
2. ↑ Ericson (2004), s 15
3. ↑ Rystad (2005), s. 352-355
4. ↑ Rystad (2003), s. 244
5. ↑ Rystad (2005), s. 353-354
6. ↑ Ericson (2004), s. 30-31
7. ↑ Rystad (2003), s. 242-243
8. ↑ Ericson (2004), s. 38
9. ↑ Ericson (2004), s. 39, 41
10. ↑ Ericson (2004), s. 42-43
11. ↑ Ericson (2004), s. 40
12. ↑ Ericson (2004), s. 80-81
13. ↑ Keegan (2003), s. 368
14. ↑ Ericson (2004), s. 82-92

Se även

• Karoliner