Gravrätt
Från Rilpedia
Gravrätt är rätten att gravsättas i en gravplats på en kyrkogård.
En av de äldsta kodifieringarna av kristen gravrätt, är påve Innocentius III:s bulla De Sepulturis, som anger att kristna inte skall begravas med hedningar, och att de som avvikit från kristendomen inte skall erkännas kristen gravrätt (De Sepulturis). Enligt gällande kanonisk rätt, skall kristna gravar välsignas och den sakrala karaktären som gravplatser har iakttagas och beskyddas. Kristen gravrätt omfattar inte kättare, eller dem som kremerats av orsaker som strider mot kanonisk rätt.
Innehåll |
Gravrätten i Sverige
Gravrätten regleras i lag. I Lagen om gravrätt 1963, som upphört, definierades gravrätten i Sverige som att en viss plats upplåts till jordande åt en avliden persons stoft eller aska. Gravrätten hör till den offentliga rätten, men har liknats vid nyttjanderätten från civilrätten. Denna betydelse bibehölls när gällande lag om gravrätt skrevs. Till gravrätten hörde innan 1963 års lag rätten att jordfästas i vigd jord, det vill säga på en kyrkogård, men detta ansågs inte vara en offentligrättslig fråga utan i verkligheten blev gravrätten ett avtal mellan kyrkan och den avlides anhöriga eller önskemål den döde meddelat innan sitt frånfälle.
I äldre tider krävdes att den döde var döpt för att vederbörande skulle ha gravrätt i Sverige.[1]
Gravrättsinnehavare
Enligt svensk lag (SFS 1990:1144) skall för varje grav finnas en levande så kallad gravrättsinnehavare, vilken ansvarar för att graven hålls i gott skick, antingen genom egen skötsel eller genom avtal med respektive kyrkogårdsförvaltning. Gravrättsinnehavaren utses bland de efterlevande och fastställs genom avtal med kykogårdsförvaltningen. Avtalet omfattar viss rätt att bestämma vilka gravsättningar som får göras i aktuell grav. Gravrätt kan överlåtas enligt vissa regler. Den kan även anses förbrukad om uppenbar vanvård av graven föreligger och återgår då till kyrkogårdsförvaltningen. Om ingen finns som är innehavare, är gravrätten tyst eller vilande. Rätten till gravplats varar normalt i 25 år.
Se även
Referenser
Noter
Källor
- Sv. Proposition 1990/91:10
- Sv. Betänkande 1990/91:KU 14
- Corpus Iuris canonici Bok IV, Del II och III
