Goternas ursprung

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
icon_anmal.gif
rp-wp-sv.gif

Goternas ursprung har varit ett lärt spörsmål allt sedan 500-talet, då Visigoternas och Ostrogoternas riken behärskade stora delar av det forna Västromerska rikets områden. Goterna hade inte varit kända för grekisk-romerska författare innan deras första anfall vid det romerska rikets gränser i mitten på 200-talet, så man kunde undra var dessa mäktiga folk egentligen kom ifrån. Ambrosius betecknade dem som Gog.[1] Även bland de nya härskarna fanns ett behov av en historia som inte var sämre än romarnas. Mellan 526 och 533 skrev Cassiodorus sin Gotiska historia i tolv delar. Cassiodorus ledde kansliet under Theoderik den store och Athalaric, och förfogade därmed över stora forskningsresurser. Tyvärr har verket gått förlorat, men vi känner innehållet genom ett sammandrag av Jordanes. All senare forskning om goternas ursprung beror främst på hans Getica.

Innehåll

Jordanes Getica

Huvudartikel: Jordanes

Cassiodorus/Jordanes försökte hitta goternas rötter genom att identifiera dem i Getica 39[2] med Geterna (Γέται), en stam i Thrakien, omnämnt av Herodotos i bok IV 93-96 (besegrade av Dareios I) och V 3/4. Det finns inget samband mellan detta thrakiska folk och de mycket senare germansk-språkiga goterna,[3] men det hindrade inte de klassiska historiker från att identifiera dem. Herodotos daimon Zalmoxis blev hos Jordanes en gotisk kung. Sedan länkar Cassiodorus/Jordanes de thrakiska Geterna med skyterna. Med ett citat till Josefus[4] och en helt okänd Ablabius anges skyternas anfader vara Magog, i bibeln en av Jafets söner.

Jordanes berättar att goterna ursprungligen under sin konung Berig, tillsammans med gepiderna på tre skepp skall ha utvandrat från Scandza,[5] där bland annat stammerna Gauthigoth, Ostrogothae (östgötar?) och Vagoth anges bo.[6] Denna mytiska utvandring daterar Jordanes till 1490 f. Kr.[7][8]

Isidor av Sevilla

Isidor av Sevilla skrev också en gotisk historia: Historia de regibus Gothorum, Vandalorum et Suevorum, mest visigoternas historia. Verket finns i två versioner. I den kortare versionen (cirka 620) skriver den lärde biskopen om goternas ursprung endast att det står fast att det är ett mycket gammalt folk, sprunget ut Skyternas rike. I den längre versionen (cirka 625), talar han om den sista stavelsens likhet med Magog (Jafets son), och att man detta mest härleder ur en tolkning av Ezekiel (kap. 38:14-15). Men han tillägger att man tidigare brukade identifiera goterna med Getai.

Språkhistorisk aspekt

Gotiskan är ett germanskt språk och klassas som östgermanskt. Det anses av vissa vara närmare släkt med de nordgermanska språken, i synnerhet gutniskan på Gotland än med de västgermanska språken (Wessén, Fv 1969).

Viktiga punkter i argumentationen är att gutniskan i likhet med gotiskan saknar a-omljud i höga vokaler (t ex fulk : skandinaviska folk, tyska volk, anglosaxiska folk), sänkning av u till o före r, användandet av ordet lamb med betydelsen "får", och uppträdandet av ett tidigt latinskt lånord lucerna (gotiska -lukarn, gutniska lukarr), som endast gotiskan och gutniskan uppvisar.

Vissa hävdar dock att gotiskan inte stod närmare urnordiskan än andra germanska språk.[9]

Etnonymen gutar användes i östra Skandinavien på vikingatiden både för gotlänningar och goter, och har den form som goternas namn förväntas skulle ha haft i sin dåtida östnordiska form. Motsvarande term på fornvästnordiska, de isländska sagornas språk, är gotar med adjektivet gotneskr, vilket alltså kan betyda både gutnisk och gotisk. Gotneska (gutniska) är den isländska beteckningen än idag för det gotiska språket. Enligt språkforskare härstammar goternas och gutarnas namn ursprungligen från en urgermansk etnonym: gutaniz, vilket anses ha betydelsen utgjutare.

Goternas språk visar att dessa haft släktskap med folk i Skandinavien och att denna släktskap tyder på att om de inte bebott samma områden så har de i alla fall haft ett stort utbyte, förmodligen både kulturellt och i handel.

Utvandringsmyten

I Gutasagan från Gotland berättas det att öns befolkning en gång i forntiden blev så mångtalig att en tredjedel av gutarna tvingades att utvandra söderut för att slutligen bosätta sig på östromerskt område där de fortfarande på 1300-talet, när sagan skrevs ned, bodde kvar (Gutasagan, Holmbäck/Wesséns översättning). Denna berättelse har kopplats till goternas utvandring och Jordanes berättelse att detta folk på tre skepp skulle ha utvandrat från en ö i Östersjön, norr om floden Vistulas mynning och som hade formen av ett löv (Getica, Andreas Nordins översättning). Ännu på 1300-talet bodde det kvar en gotisk folkspillra på Krim, som på den tiden tillhörde det Östromerska riket.

Historisk debatt

Karta om hypotetiska utvandringar från Skandinavien (Madison Grant,The Passing of the Great Race, 1916)

Goternas ursprung har vållat debatt i sekler, särskilt i Sverige, redan sedan sen medeltid. På grund av Jordanes berättelse om goternas urhem Scandza där han räknar upp ett flertal kända skandinaviska folkstammar, har det antagits att goterna härstammade från det som idag är Sverige, från götar och gutar. Tanken att svenskarna var förfäder till goter har använts till att i nationalromantisk anda förhärliga den svenska nationen. Många göticister ägnade stor möda åt frågan.[10]. Numera ifrågasätter flera (i synnerhet svenska) historiker goternas ursprung i Skandinavien.[11][8] Dock finns det också forskare som stöder denna uppfattning, såsom Ingemar Nordgren[12] och Anders Kaliff.[13]

Källor

  • Holmbäck-Wessén, Svenska landskapslagar, Skånelagen och Gutalagen 1943.
  • Wessén, Elias, Nordiska folkstammar och folknamn, Fv 1969.

Fotnoter

  1. ↑ Ambrosius av Milano: De Fide II, 378 "16",. 
  2. ↑ Jordanes. ”Getica 39”. http://www.ucalgary.ca/~vandersp/Courses/texts/jordgeti.html#V.  (engelsk översättning av Mierow)
  3. ↑ Jordanes: Getica: Om goternas ursprung och bedrifter, Atlantis, Stockholm 1997, Andreas Nordin (övers.), sid. 16, 212. ISBN 91-7486-310-X. 
  4. ↑ Josefus: Jewish Antiquities I ch.6. 
  5. ↑ ”Getica 25”. http://www.ucalgary.ca/~vandersp/Courses/texts/jordgeti.html#IV. 
  6. ↑ ”Getica 22, 23”. http://www.ucalgary.ca/~vandersp/Courses/texts/jordgeti.html#III. 
  7. ↑ ”Getica 313”. http://www.ucalgary.ca/~vandersp/Courses/texts/jordgeti.html#LX. 
  8. ↑ 8,0 8,1 Arne Søby Christensen: Cassiodorus, Jordanes, and the History of the Goths. Studies in a Migration Myth, 2002. ISBN 978-87-7289-710-3. 
  9. ↑ Michael Barnes: The Cambridge History of Scandinavia, 2003 "Languages and ethnic groups",, sid. s. 98. ISBN 0-521-47299-7. 
  10. ↑ David King: Drömmen om Atlantis, 2006. ISBN 91-975265-2-5. 
  11. ↑ Mikael Kulikowski: Rome's Gothic wars, Cambridge University Press, 2007. ISBN 0-521-84633-1. 
  12. ↑ Ingemar Nordgren: Goterkällan: Om goterna i norden och på kontinenten, 2000. ISBN 91-973891-2-9. 
  13. ↑ "The archaeological record could indicate that Jordanes' history concerning the origin of the Goths was based on an oral tradition with some sort of real background." - Kaliff, Anders. 2001. Gothic Connections. Contacts between eastern Scandinavia and the southern Baltic coast 1000 BC – 500 AD. Department of Archaeology and Ancient History, Uppsala University.
Hämtad från "https://sv.rilpedia.org/wiki/Goternas_ursprung"
Personliga verktyg