Från Rilpedia

Enhet 731 (japanska: 731部隊) var under Japans ockupation av Kina och andra världskriget en enhet i den kejserliga japanska armén, som ingick i Boeki kyusui bu (Avdelningen för vattenrening och epidemiförhindran) och officiellt höll på med vattenrening, men som i själva verket forskade kring biologisk och i viss mån kemisk krigföring. Idag är enhet 731 främst ihågkommen för de brott mot mänskligheten enheten begick i form av experiment på levande fångar. Huvuddelen av de ansvariga ställdes aldrig till svars för dessa utan beviljades amnesti av USA i utbyte mot forskningsresultaten.

Innehåll 1 Intro 2 Organisation 3 Vad fångarna utsattes för 4 Epilog

Intro

Enhet 731 etablerade sig 1935 i området Pingfang i utkanten av staden Harbin i den japanska lydstaten Manchukuo, nordöstra Kina, som Japan hade tagit kontrollen över efter Rysk-Japanska kriget 1904-1905 och utropat som självständig stat den 18 februari 1932, till namnet styrd av Puyi, Kinas siste kejsare, från huvudstaden Xinjing.

Att Enhet 731 och dess systeranläggningar placerades på det asiatiska fastlandet, främst i nuvarande Kina, men även i Singapore och Burma) berodde på tillgången på mänskliga försökskaniner där och på att deras verksamhet inte kunnat accepteras i hemlandet. (En del forskning inom biologisk krigföring skedde dock bland annat i Tokyo). De mänskliga försökskaninerna var främst kineser, sovjetmedborgare från gränsstriderna 1939-40, mongoler och koreaner men enligt vissa uppgifter även en del amerikaner och britter.

Enhet 731:s verksamhet under ledning av befälhavaren Shiro Ishii (1935-1942) och hans efterträdare, General Masaji Kitano (1942-45), tros ha orsakat över 3000 politiska fångars död. Verksamheten avslutades och anläggningarna förstördes vid andra världskrigets slut. När anläggningarna väl förstördes släpptes stora mängder försöksdjur, som smittats med olika dödliga sjukdomar, ut i det fria och orsakade återkommande epidemier under slutet av 1940-talet och början av 1950-talet, vilket enligt vissa forskare dödade närmare 200 000 människor.

Liknande forskning som i Enhet 731 bedrevs av andra avdelningar inom Boeki kyusui, bland annat enheterna 100 (Wakamatsu-enheten), Ei 1644 (Tama-enheten), 565, 2646 (den del av Enhet 2646 som sysslade med biologisk krigföring hette Enhet 80) och 9420.

Organisation

Befälhavaren Shiro Ishii hade redan 1932 påbörjat sin försöksverksamhet inom biologisk krigföring i Beiyinhe. Denna by tömdes på folk och brändes till största delen ned för att lämna plats åt de byggnader som Ishii behövde för sina försök. Denna anläggning drevs till 1937 då en större fångrymning gjorde att uppgifter om den så kallade Togo-enhetens verksamhet läckte ut. Trots detta var anläggningen bortglömd tills den kinesiske forskaren Han Xiao i slutet av 1980-talet av en slump upptäckte referenser till denna anläggningen då han forskade om enhet 731.

Från och med hösten 1936 tömde den japanska armén åtta byar i Pingfang-området, utanför Harbin, och byggde upp enhet 731 med hjälp av 10 000-15 000 kinesiska arbetare. Enheten kallades vid denna tiden Ishii-enheten efter sin grundare och befälhavare. Namnet Enhet 731 fick den år 1941 när de olika anläggningarna fick sifferbeteckningar. Anläggningen var den största av de forskningsanläggningar som Japan byggde på fastlandet och när den var färdig 1938 ungefär lika stor som Auschwitz-Birkenau. Officiellt var anläggningen ett sågverk, vilket (åtminstone till viss del) förklarar varför fångarna som utsattes för experimenten kallades "maruta" ("stockar").

Enhetens ungefär 3000 anställda var uppdelade i åtta sektioner:

1. Forskning
2. Experiment
3. Vattenrening
4. Produktion (av bakterier)
5. Utbildning
6. Administration
7. Material (konstruktion av bomber och dylikt)
8. Diagnos & behandling (sjukvård för anläggningens personal)

Fångarna gavs nummer från 101 till 1500 och när man nått upp till 1500 började man om från 101, vilket gör att man inte vet hur många fångar som fanns vid enhet 731 under dess existens.

Vad fångarna utsattes för

Forskningen var främst inriktad på pest, kolera, tyfus, dysenteri, mjältbrand och stelkramp, men även andra sjukdomar studerades och dessutom intresserade man sig för forskning kring köldskador. Fångarna gavs samma eller bättre mat än vakterna för att sjukdomar inte skulle påverka resultatet från de tester av olika biologiska vapen som fångarna skulle utsättas för.

Man låste in sjuka fångar med friska för att studera hur fort olika sjukdomar sprider sig. Andra fångar placerades i tryckkammare för att studera hur mycket tryck kroppen tål. För att studera frostskador placerade fångar utomhus i kölden med bara armar och spolades med vatten tills ljudet armarna gav ifrån sig vid slag var det samma som från trä.

Nobuo Kamada, som arbetade för Enhet 731, berättade för US News att hans huvudsakliga arbetsuppgift var att odla pestbakterier. "Vi injicerade de kraftfullaste bakterierna i råttor. På en 500 grams råtta fäste vi 3000 loppor. När råttorna släpptes, skulle lopporna sprida smittan." De släpptes även via flygplan i porslinsbomber som var utrustade med fallskärmar så att de skulle överleva fallet. En hel del smittbärande djur spreds medvetet ut på landsbygden, andra 'försvann' när japanerna sprängde anläggningarna för att undanröja bevisen.

Kamada deltog även i obduktionen av en levande kinesisk fånge som (medvetet) smittats med pestsmitta. "Killen visste att det var slut för hans del så har kämpade inte emot. Men när jag plockade upp skalpellen började han skrika. Jag skar upp honom från bröstet till magen och han skrek något hemskt och hans ansikte var förvridet av smärta. Han gav ifrån sig märkliga ljud, han skrek så hemskt, men till slut slutade han." Anledningen till obduktionen var att man ville veta hur pestsmitta påverkar organen, och ingen bedövning användes då det skulle kunnat påverka resultaten.

Offren togs ofta till ett testområde vid staden Anda, där de bands fast och utsattes för olika vapen som var under utprovning. De vapen som gav 'bra' resultat i dessa tester (det vill säga, hög dödlighet bland fångarna) användes mot kineserna. Man experimenterade med olika sätt att sprida smitta, bland annat med flygbombning, besprutning från flygplan, förgiftade kakor eller förgiftande av brunnar, men lyckligtvis lyckades man aldrig utveckla ett effektivt sätt att använda de biologiska vapnen.

Det är oklart om kejsar Hirohito kände till dessa krigsförbrytelser (enligt vissa uppgifter grundades Boeki Kyusui Bu på direkt order av kejsaren), men hans yngre bror, prins Mikasa, fick en guidad rundtur på Enhet 731, och skrev i sina memoarer att han fick se filmer som visade hur kinesiska fångar utsattes för giftgas.

Epilog

Efter andra Världskriget väcktes inga åtal mot de japanska krigsförbrytarna, så som mot deras tyska "kolleger", utan de benådades av de allierade i utbyte mot resultaten av deras tester.

Fallet med Enhet 731 togs upp 29 augusti 1946, men lades ner omgående (enligt vissa uppgifter på direkt order av general Douglas MacArthur som hade befogenheter att godkänna eller ogiltigförklara alla domar från denna domstol) De som genomförde denna benådning försvarade sitt agerande med att det inte fanns något annat sätt att få tag på denna värdefulla information. Den internationella krigstribunalen i Tokyo kom fram till följande slutsats: "Värdet av de japanska data om biologisk krigföring är av sådan betydelse för USAs nationella säkerhet att det definitivt överväger värdet av att krigsförbrytelserna bestraffas."

Förvisso kan inte en vetenskapsman som arbetar inom lagens och moralens gränser ta reda på hur lång tid det tar för en människa att dö av att hänga upp-och-ned.

Sovjetunionen höll däremot en rättegång 1949 i Khabarovsk om dessa brott. Följande tolv personer från Enhet 731 dömdes: General Yamada Otozo, befälhavare över de japanska styrkorna i Kuantung, generallöjtnant Ryuiji Kajitsuka, chef över den medicinska administrationen, generallöjtnant Takaatsu Takahashi, chef över veterinärdivisionen, generalmajor Kiyoshi Kawashima, chef över en av Enhet 731:s avdelningar, generalmajor Shunji Sato, chef över Enhet 731:s avdelning i Kanton samt överstelöjtnant Toshihide Nishi, major Tomio Karasawa, major Maso Onoue, löjtnant Zensaku Hirazakura, sergeant Kazuo Mitomo, korpral Norimitsu Kikuchi och menige Yuji Kurushima.

Många av de inblandade har sedan dess uppnått framträdande positioner i det japanska samhället. Shiro Ishii, befälhavaren över Enhet 731 under större delen av kriget, levde ostört till sin död i cancer 1959. Masaji Kitano, som var befälhavare över Enhet 731 i slutet, blev efter kriget chef för Green Cross Corp., en ledande producent av blodprodukter, som grundats av en annan veteran från Enheten. Köldskadeexperten Hisato Yoshimure, som frös människor till döds, blev senare professor vid kvinnouniversitetet i Kobe och fick mottaga en av Japans förnämsta ordnar. Kozo Okomoto, som obducerade levande fångar, blev medicinsk chef vid ett universitet i Osaka.

Professor Keiichi Tsuneishi, en japansk historiker, fann ut mycket om Enhet 731 genom avhandlingar från olika läkare och talade med flera av dem om Enhet 731, "De visar ingen ånger överhuvudtaget". I stället klagade läkarna över att de offrat sina bästa år på medicinsk forskning som de inte kunde fortsätta med efter kriget.