Enceladus
Från Rilpedia
| Enceladus | |
 |
|
| Upptäckare | William Herschel |
| Upptäcktsdatum | 28 augusti 1789 |
| Naturlig satellit till | Saturnus |
| Omloppsbanans egenskaper | |
| Medelavstånd från planet | 237 948 km |
| Omloppstid | 1,370218 dygn |
| Lutning mot planetbanan | 0,019° |
| Excentricitet | 0,0045 |
| Fysikaliska egenskaper | |
| Diameter | 498,8 km |
| Massa | 1,08·1020 kg |
| Densitet | 1,61 g/cm3 |
| Gravitation vid ytan | 0,113 m/s2 |
| Ytans area | |
| Albedo | 0,99 ± 0,06 |
Enceladus (från grekiskans Ενκέλαδος) är en av Saturnus månar som upptäcktes 1789 av William Herschel. Den går även under namnet Saturnus II.
Trots sin litenhet så har Enceladus yta en varierad terräng som sträcker sig från gamla områden med många kratrar till yngre områden med slät terräng. Upptäckten att gaser släpps ut från ett område vid sydpolen pekar på att månen faktiskt är geologiskt aktiv idag. Endast tre geologiskt aktiva himlakroppar är idag (2006) kända, nämligen Jupiters måne Io och Neptunus måne Triton.
Innehåll |
Innandöme
Relativt lite är känt om Enceladus innandöme, men Cassinis förbiflygningar har gett många svar.
Baserad på den effekt som Enceladus gravitation utövade på Cassini under dess förbiflygningar så har massan uppskattats till 1,08·1020 kg och eftersom månens storlek är känd så ger detta en densitet på 1,61 g/cm3.
Densiteten är högre än Saturnus övriga mellanstora ismånar, vilket indikerar att månen består av större andel tyngre element vid sidan av vattenisen, som sten och järn. Med mer tyngre grundämnen så är det möjligt att månen i sitt förflutna har hettats upp mer inifrån till följd av radioaktivt sönderfall än de andra jämförbara ismånarna och det spekuleras i att det är detta som har gett upphov till en del av de terrängtyper som kan ses på månen idag.
Det är dock troligt att månen är alldeles för liten för att denna radioaktiva värmekälla ska kunna hetta upp dess innandöme idag. Troligare är att det idag är fråga om tidvattenkrafter som värmer upp månen när den under sitt kretslopp passerar Dione.
Värmen är troligen inte tillräcklig för att smälta is. Därför har det antagits att Enceladus innandöme består av ämnen med låg smältpunkt, till exempel ammoniak, istället för rent vatten. Detta har inte kunnat styrkas genom fynd av sådana ämnen på Enceladus yta.
Emellertid så finns det klyftor, slätter, veckad terräng och andra deformationer av skorpan som pekar på att månen kan ha ett flytande innandöme idag, fast månen borde vara bottenfrusen sedan miljarder år. Nytagna bilder visar ytformationer som är slående lika de på Europas yta och det kan tyda på att månen till och med har stora hav under den frusna ytan. Som motsats till detta så finns det stora områden av kraterterräng och det indikerar också att även om oceaner finns eller fanns under ytan så har de inte varit världsomspännande, utan den har istället funnits fläckvis på några få platser vid varje givet tillfälle.
Nyligen fotograferade Cassini gejsrar på Enceladus som sprutar ut is och vattenånga. Enligt forskarna som analyserat bilderna innebär gejsrarna att det måste finnas vatten cirka tio meter under den isbelagda ytan. Det är de geologiska aktiviteterna i månen som skapar värmen för att hålla vattnet flytande. Tidigare har flytande vatten bara hittats på Jupitermånen Europa.
Yta
I Augusti 1981 var Voyager 2 det första rymdfarkosten som gjorde geologiska observationer av Enceladus. Titelbilden har högst upplösning av de bilder som togs. Den visar åtminstone fem olika terrängtyper, bland annat flera regioner med kraterterräng, regioner av slät terräng och regioner med bergsryggar eller åsar som ofta gränsar till slät terräng. Bilden visar också långa, linjära sprickor som korsar både den släta terrängen och kraterterrängen.
Eftersom den släta terrängen har få kratrar så tyder det på att dessa områden är relativt unga, sannolikt yngre än 100 miljoner år. Det betyder att Enceladus nyligen måste ha varit geologiskt aktiv eftersom ytan förnyas. Troligtvis rör det sig om någon typ av vulkaner som spyr ut fruset vatten istället för lava.
Det är denna nya och rena is som dominerar ytan och ger Enceladus det högsta albedot av alla kända himlakroppar i solsystemet. Albedot är hela 0,99. Eftersom månen reflekterar så mycket av det infallande solljuset är temperaturen mitt på dagen endast -201°C vid ytan.
Observationer gjorda under tre förbiflygningar av Cassini den 17 februari, 9 mars och 14 juli 2005, återgav Enceladus yta mer detaljrikt än tidigare observationer gjorda av Voyager 2 nästan 25 år tidigare. Till exempel så visade det sig att den släta terrängen som Voyager 2 observerade visade sig vara relativt kraterfri terräng med mängder av små bergsryggar och branta stup. Dessutom så upptäcktes mängder med sprickor i kraterterrängen, vilket tyder på att ytan har deformerats efter att nedslagskratrarna har bildats. Slutligen så fann man ytterligare regioner med ung terräng i regioner som inte fotograferades av Voyger, som till exempel den bizzarra terrängen vid sydpolen.
Diameter
Enceladus är cirka 500 kilometer i diameter och nästan en sjundedel så stor som månen.
Externa länkar
| Sök efter mer information om Enceladus på Wikipedias systerprojekt: |
||
|---|---|---|
 |
Ordbok & definitioner från Wiktionary | |
 |
Böcker från Wikibooks | |
 |
Citat från Wikiquote | |
 |
Orginalverk från Wikisource | |
|
Bilder & media från Commons | |
 |
Nyhetsartiklar från Wikinews | |
|
||||||||
