Från Rilpedia

Else Kleen, född 26 februari 1882 i Wien, död 1968, var en svensk journalist, samhällsdebattör, författare och skriftställare.

Else Kleen var dotter till Emil Kleen och Grete Gram, och sondotter till Johan af Kleen. Efter flickskola studerade hon måleri för Richard Bergh i Stockholm, och Antonio de la Gandara i Paris. Tillbaka i Stockholm blev hon medarbetare vid Dagens Nyheter, Stockholms Dagblad och Stockholms-Tidningen.

År 1914 debuterade hon som romanförfattare med den feministiska Släktens kvinnor, vilken åtföljdes av Det stora spelet året därefter. Genom böcker som Kvinnor och kläder (1910) försökte hon höja klädkulturen i landet.

År 1912 började hon engagera sig i sociala frågor, och gjorde reportage om psykiskt hälsovård och fångvård, och uppdagade misshandel av barn och ungdomar som bodde i skyddshem. Med artikelserier och böcker blev hon en betydelsefull opinionsbildare, som konkret ledde till reformer 1936 och 1937 och till flera åtal mot förövare. År 1939 dömdes hon för ärekränkning och falsk angivelse mot justitiekanslern för att ha låtit utgiva boken Gröna ön, som var författad av en fånge.

Till stor del var 1942 och 1945 års reformer av straffvården samt den förändrade straffrätten ett verk av Kleen.

Kleen var gift med 1. arkitekten Torben Grut, 2. bokföräggare Koppel, 3. med Göran Henning von Horn och 4. med Gustav Möller (från 1926).

Hennes grav återfinns på Bromma kyrkogård.