Från Rilpedia

?Silkeshäger Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Systematik
Domän:	Eukaryoter Eukaryota
Rike:	Djur Animalia
Stam:	Ryggsträngsdjur Chordata
Understam:	Ryggradsdjur Vertebrata
Klass:	Fåglar Aves
Ordning:	Storkfåglar Circoniformes
Familj:	Hägrar Ardeidae
Släkte:	Egretta
Art:	Silkeshäger E. garzetta
Vetenskapligt namn
§Egretta garzetta Auktor: Linné, 1766
Synonymer
Ardea garzetta
Hitta fler artiklar om djur med Djurportalen

Silkeshäger (Egretta garzetta) är en liten vit häger. Den förekommer i Gamla världen och har många likheter med snöhägern (Egretta thula) som förekommer i Nya världen.

Innehåll 1 Taxonomi 2 Utseende och läte 3 Utbredning och biotop 3.1 Koloniseringen av Nya världen 3.2 Koloniseringen av norra Europa 4 Häckning 5 Föda 6 Status 7 Referenser 7.1 Noter 7.2 Källor 8 Externa länkar

Taxonomi

Det finns minst två underarter av silkeshäger:

• E. g. garzetta - nominatformen förekommer i merparten av artens utbredningsområde vilket är Europa, Afrika och Asien.
• E. g. nigripes inklusive E. g. immaculata - häckar i Indonesien på Java och Sulawesi, och i Australien.

Vissa behandlar den australiska populationen immaculata som en egen underart.

Flera andra hägertaxa vilka idag har egen artstatus har genom historien klassificerats som underarter till silkeshägern, som revhäger (Egretta gularis) och madagaskarrevhäger (Egretta dimorpha).

Utseende och läte

Den adulta silkeshägern mäter 55–65 cm på längden, har ett vingspann på 88–106 cm och väger 350–550 gram. Den har en helvit fjäderdräkt. Den har långa svarta ben i kontrast till de gula tårna och en lång, smal, rak och spetsig svart näbb. I häckningsdräkt får den två långa nackplymer och förlängda rygg- och bröstfjädrar - så kallade ägretter. Den nakna huden vid näbbroten ändrar färg till orangeröd.

Underarten garzetta har gula tår och det nakna hudpartiet vid näbbroten och ögat är hos de ickehäckande individerna blågrått. Underarten nigripes har mörka tår och de ickehäckande har gul naken hud vid näbbasen.

Juveniler har ett liknande utseende som de ickehäckande adulta individerna men har mörkare ben och tår.

Silkeshägern är mestadels tystlåten men utstöter vissa kraxande och bubblande läten vid häckningskolonierna och producerar ett skrikigt varningsläte när den blir störd.

Utbredning och biotop

Dess ursprungliga utbredningsområde var stora våtmarker i inlandet och vid kusterna i de varmare områdena av Europa, Asien, Afrika och Australien.

Populationerna som häckar i de varmare områdena är mestadels stannfåglar medan nordligare populationer, vilket omfattar merparten av Europas silkeshägrar, flyttar till Afrika och södra Asien. Vissa individer flyttar norrut efter häckningssäsongen vilket förmodligen utgör huvudorsaken till denna hägers expansion till andra områden.

Koloniseringen av Nya världen

Silkeshägern har påbörjat sin kolonisering av Nya världen. Första observationen gjordes på Barbados i april 1954 och den började häcka på ön 1994. Den observeras allt oftare i ett område som sträcker sig från Surinam och Brasilien i söder till Newfoundland och Quebec i norr. Silkeshägrarna på östkusten tros ha flyttat norr tillsammans med snöhäger från Karibien.

Koloniseringen av norra Europa

Fram till 1950-talet häckade silkeshägern enbart i södra Europa. Under de kommande decennierna blev den allt mer vanlig i västra Frankrike och senare utmed franska nordkusten. Från och med 1979 häckade den i Nederländerna där antalet häckande par ökade fram till 1990-talet.

I Storbritannien var observationer av silkeshäger ovanlig fram till slutet av 1900-talet och det fanns inga indikationer på att det någonsin förekommit ett häckningsförsök. I kontrast till detta har den nu blivit en regelbundet häckande art och vanligt observerad i flockar vid specifika kustlokaler. Den första genomförda häckningen skedde på Brownsea Island i Dorset 1996. Det har dock hävdats att arten ska ha häckat i Sussex på 1970-talet.^[2]. Idag finns det ett antal kolonier i södra England. Arten häckade i grevskapet Cork på Irland 1997 och i Wales för första gången 2002.

Häckning

Silkeshägern häckar i kolonier, ofta tillsammans med andra vadande fåglar, på plattformar byggda av grenar i träd eller buskar eller på en bädd av vass eller bambu. På vissa platser som exempelvis Kap Verde, häckar arten på klippor. Paret försvarar ett litet revir på ungefär 3–4 meter runt boet. De tre till fyra, ovala, matta och blekt blågröna äggen ruvas av båda föräldrarna i 21–25 dygn. Dunungarna är vita och tas om hand av föräldrarna i 40-45 dygn tills de är flygga.

Föda

Silkeshägern födosöker i grunda vatten, ofta småspringade med resta vingar eller stillastående för att överraska sitt byte. Den äter en varierad kost av små djur som fisk, kräldjur, kräftdjur, och insekter.

Status

Från 1600-talet och framåt uppstod en efterfrågan på de vita hägrarnas fjäderplymer, de så kallade ägretterna, vilka användes till främst huvudbonader. Denna efterfrågan ökade kraftigt under 1800-talet på grund av modet som då rådde. Detta resulterade i att handeln med skinn nådde miljonstrecket. Man födde också upp vita hägrar för att kunna plocka plymerna utan att döda fågeln men den absoluta merparten av plymer kom från jagade vilda fåglar. Denna jakt resulterade i att ett flertal populationer runt om i världen av vita hägrar minskade drastiskt vilket i sin tur resulterade i att fågelskyddsorganisationer som Storbritanniens Royal Society for the Protection of Birds (1898) och nordamerikanska National Audubon Society (1905). Den intensiva handeln med fjädrarna upphörde i början abv 1900-talet.^[3] Idag har arten återhämtat sig och världspopulationen anses inte vara hotad.^[1]

Referenser

Noter

1. ↑ ^{1,0 1,1} BirdLife International (2004) Egretta garzetta,IUCN Red List of Threatened Species. IUCN 2006. Läst 2007-11-19
2. ↑ Marriott, Edward (1 April 2007). ”"The Ministry of Silly Walks"”. http://travel.guardian.co.uk/article/2007/apr/01/uk.walkingholidays.escape. Läst 16 november. 
3. ↑ Warwick Tarboton (1994) Birds of Southern Africa, The Sasol Plates Collection, sid 42, ISBN:0-947430-50-4

Källor

Texten är till stora delar översatt från engelska wikipedias artikel Little Egrett, läst 2007-11-19 där följande källor anges:

• Mark Cocker & Richard Mabey (2005) Birds Britannica, Chatto & Windus, London
• D. W. Snow & C. M. Perrins (1998) Birds of the Western Palearctic: Concise Edition, Vol. 1, Oxford University Press

Externa länkar

• Wikimedia Commons har media som rör Silkeshäger
  Bilder & media