Danmarks statsskick
Från Rilpedia
Danmarks statsskick bygger på en parlamentarisk konstitutionell monarki med representativ demokrati, där statsministern är regeringschef och tillsätts genom ett flerpartisystem. Den verkställande makten utövas av den danska regeringen, med statsministern som primus inter pares. Den lagstiftande makten utövas av både regeringen och det danska parlamentet, Folketinget.
Innehåll |
Politiska krafter
Danmark har ett flerpartisystem där inget enskilt parti har haft absolut majoritet i Folketinget sedan början av 1900-talet. Landet har bara haft fyra majoritetsregeringar sedan andra världskriget, och därför har mycket få lagförslag passerat den parlamentariska processen utan förhandlingar och kompromisser med både stöd- och oppositionspartier. Det danska Folketinget har relativt stor makt jämfört med många andra länder i Europeiska Unionen. Enligt grundlagen kan den dömande makten inte kräva juridisk granskning av nya lagar, men i praktiken har de danska domstolarna ofta fått möjlighet till detta genom avtal med enskilda ämbetsmän. Danmark saknar (liksom Sverige) författningsdomstol, men den danska högsta domstolen är den instans som hanterar rättsfall som är relaterade till författningen, Danmarks Riges Grundlov.
Det är relativt vanligt med samarbete mellan olika politiska partier, och den danska välfärdsmodellen har ett brett parlamentariskt stöd. Detta gör det enklare att koncentrera det politiska arbetet kring effektivisering av den offentliga sektorn och fördelningen av ansvaret mellan stat och kommuner.
Monarki
Drottning Margrethe II (Margrethe Alexandrine Þórhildur Ingrid), född 16 april 1940, har varit Danmarks drottning, monark och statschef sedan den 14 januari 1972. Margarethe blev dansk drottning efter Frederik IX:s död i enlighet med den danska tronföljden, som också bestämmer vem som ska efterträda henne. Enligt grundlagen är monarken i egenskap av statschef grunden för all lagstiftande, verkställande och dömande offentlig makt i Danmark, men sedan införandet av parlamentarisk suveränitet 1901 har Danmark i praktiken haft maktdelning.
Monarken har fortfarande möjlighet att vägra godkänna lagförslag och kan också avsätta statsministern, även om detta varit mycket sällsynt i modern tid. Kung Kristian X var den siste monark som använde detta maktmedel för att på eget initiativ avsätta en regeringsmedlem. Detta skedde den 28 mars 1920, och ledde till den så kallade "påskkrisen". Alla monarkens befogenheter, till exempel att utnämna statsminister och möjligheten att förklara krig och sluta fred, ligger i praktiken hos statsministern och hans eller hennes ministrar, men kräver fortfarande monarkens formella godkännande.
Idag har monarken i huvudsak en ceremoniell funktion i maktutövandet, både enligt traditionen och den allmänna offentliga meningen. Icke desto mindre har monarken tre grundläggande rättigheter som respekteras av de flesta myndighetsutövare: rätten att bli konsulterad, rätten att ge råd och rätten att varna. En konsekvens av dessa rättigheter är att statsministern och dennes ministär regelbundet träffar den regerande monarken i konselj.
Däremot ska monarkens faktiska betydelse inte underskattas. Att hon har reella maktbefogenheter innebär att hon kan använda sig av dem, om hon anser det nödvändigt.
Myndighetsutövning
Regeringen utövar den offentliga makten i riket. När monarken utnämner en statsminister tar han eller hon hänsyn till folkets vilja, genom de folkvalda representanterna i Folketinget. Monarken utser i praktiken alltid den som har bredast stöd i parlamentet till statsminister, vilket bekräftas genom en s.k. støtteerklæring (förtroendeomröstning) i Folketinget. Innan förtroendeomröstningen genomförs ska den blivande statsministern tillsammans med ledarna för eventuella koalitionspartier samla ett ministerråd, vars medlemmar fungerar som chefer för de enskilda ministerierna i statsapparaten. Dessa ministrar hämtas oftast från de folkvalda medlemmarna av Folketinget, men det finns ingenting som hindrar att de inte sitter i parlamentet – vilket också sker av och till.
Sedan den 27 november 2001 har ekonomen Anders Fogh Rasmussen varit Danmarks statsminister. Han utnämndes efter folketingsvalet 2001.
Liksom i andra parlamentariska system är den verkställande makten – alltså regeringen – direkt ansvarig inför Folketinget. Enligt grundlagen kan regeringen inte sitta kvar om en majoritet av församlingen i Folketinget motsätter sig regeringen, vilket skiljer sig från det ofta förekommande kravet på att regeringen ska ha en majoritet bakom sig. Den här regeln har inneburit att Danmark ofta har haft minoritetsregeringar.
Ministerier
Den verkställande statsmakten i Danmark är fördelad mellan ett antal ministerier, vilket motsvarar de svenska departmenten. Ministerierna leds av en minister som har det ifrågavarande ministeriet som sitt ansvarsområde. I teorin är alla ministrar likställda och får inte inte besluta om andra ministrars verksamhet. Enligt grundlagen har däremot statsministern en särställning: han är primus inter pares ("främst bland likar"). Till skillnad från många andra länder har Danmark ingen tradition av viceministrar eller andra underordnade ministrar.
Ett ministerium fungerar som ministerns stab. Ministeriet hanterar planering, utveckling och strategisk vägledning för hela ministerns ansvarsområde. Ministerns beslut verkställs av ministeriets tjänstemän. Till skillnad från andra demokratier, till exempel USA och Storbritannien, sitter högre tjänstemän inom ministerierna ofta kvar även efter regeringsskiften. Chefen för ministeriets tjänstemän är departementschefen. Det stora flertalet tjänstemän är däremot anställda i separata myndigheter som lyder under ministeriet, men som är organisatoriskt och verksamhetsmässigt skilda från ministeriet.
Lagstiftning
Folketinget utövar de lagstiftande funktionerna i riket. Folketinget i egenskap av parlament centrum för det politiska livet i Danmark och är ensamt om att inte ansvarig inför någon annan församling. Statsministern och regeringen är ansvariga inför Folketinget. Sedan grundlagsändringen 1953 har Danmark haft enkammarsystem, efter att sedan 1849 haft ett tvåkammarsystem.
Uppbyggnad
Folketinget har 179 platser, varav 2 är reserverade för Färöarna och 2 för Grönland. De resterande 175 platserna tilldelas parlamentsledamöter som valts i Danmark. Val till Folketinget ska hållas med högst fyra års mellanrum.
Alla partier som får minst 2 procent av rösterna får representation i Folketinget. Jämfört med andra länder är detta en relativt låg procentspärr, till exempel har Norge liksom Sverige en spärr på 4 procent. Den låga procentgränsen har ofta lett till att många olika småpartier varit representerade i Folketinget, vilket i sin tur har inneburit komplicerade och instabila koalitionsregeringar.
Proportionerlig representation och val
Den danska grundlagen föreskriver ett system med direkt proportionell representation. Av Folketingets medlemmar väljs 135 i proportionella majoritetsval i enskilda valkretsar, och 40 mandat är utjämningsmandat som fördelas baserat på hur många röster ett visst parti eller en viss lista har fått. Färöarna och Grönland väljer 2 ledamöter vardera i direkta proportionella val. Rösträttsåldern är 18 år.
Valsystemets relativt låga spärrgräns på 2 procent har inneburit ett parlament med många partier. Idag (2008) finns åtta partier representerade i Folketinget. Statsminister Anders Fogh Rasmussens parti, Venstre, fick 26% av rösterna vid Folketingsvalet 2007 och blev därmed största parti med 46 platser. Det minsta partier är det röd-gröna Enhedslisten, som fick 2,2% av rösterna och 4 platser.
Valdeltagandet i Danmark har traditionellt varit högt jämfört med många andra västdemokratier – och ligger ofta över 85 % vid val till Folketinget.
Domstolsväsende
Danmark har ett oavhängigt domstolsväsende. Rättsväsendet bygger på åttiotvå underrätter (byret) som fungerar som första instans i brottsmål och civilrättsliga mål. Vid ett överklagande går ärendet vidare till en av de två överrätterna (landsret). Dessa överrätter fungerar också som första instans vid grövre brott och vid mål där enskilda står emot de högre myndigheterna. Ett överklagande från överrätterna hanteras av högsta domstolen, Højesteret. Danmark saknar särskilda förvaltningsdomstolar.[1]
Till skillnad från de statliga ämbetmännen utses de danska domarna av monarken. Emellertid garanterar författningen att domstolarna är oberoende av både regering och parlament, och att domarna enbart ska ta hänsyn till landets lagar, vilket innebär att utnämnningen är en formalitet.
Fram till 1999 var utnämningen av domare de facto en uppgift för justitieministern, som också hade avsvaret för den övergripande administrationen av det juridiska systemet. Efter en rad beskyllningar om nepotism och favorisering etablerades 1999 två från regeringen fristående organisationer med uppgift att utse administratörer inom domstolsväsendet. Domare kan avsättas från sitt ämbetet efter grovt myndighetsmissbruk eller ihållande fysiska eller psykiska sjukdomstillstånd.
 |
Danmarksportalen |
Källor
- Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från danskspråkiga Wikipedia
- Nationalencyklopedin, band 4, s.385-387
Noter
- ↑ NE, s.387
