Dövhet
Från Rilpedia
Dövhet (medicinsk term surditas) innebär att en person inte kan uppfatta ljud. Den vanligaste orsaken är att personen inte har några flimmerhår i hörselsnäckan. Antalet döva i världen uppskattas vara 70 miljoner. I Sverige finns det omkring 8 000–10 000 barndomsdöva och 4 000 vuxendöva. 95 % av de döva har hörande föräldrar. Antalet dövblinda i Sverige är omkring 2000. En gammal och fördomsfull benämning på döva personer är "dövstumma". Denna benämning bör inte användas när den döva personen har intakta talorgan. Anledningen till att många döva inte kan tala är inte att de har fel på talorganen, utan att de inte kan höra sin egen röst.
Innehåll |
Svensk definition på dövhet
Hörselvårdsutredningen som gjordes 1986-1989 har en definition på ordet döv som godkänts av Sveriges Dövas Riksförbund, Hörselskadades riksförbund och Riksförbundet för döva, hörselskadade och språkstörda barn.
- Barndomsdöv är en person som är döv från födseln eller blivit döv i grundskoleåldern och utvecklar och använder teckenspråk som första språk och svenska som andra språk.
Teckenspråkiga döva ser sig i första hand som en språklig och kulturell minoritet, snarare än som en handikappgrupp. Integrering i det hörande samhället ser man ofta negativt på.
- Vuxendöv är en person som blivit döv i vuxen ålder och som även med hörseltekniska hjälpmedel behöver alternativa kommunikationsvägar.
För att räknas som vuxendöv skall personen ha tillgodogjort sig ett talat språk som sitt förstaspråk. Vuxendöva talar sitt modersmål som vanligt, men i kommunikationen med en vuxendöv person, kan den som kommunicerar med denne ibland använda Tecken som stöd, TSS.
Hjälpmedel för döva
Det finns olika system för varseblivning, vanligt är blinkande lampor och/eller vibrator som signalerar till exempel att telefonen ringer, någon ringer på dörren eller att brandlarmet går.
För kommunikation används texttelefon, bildtelefon eller 3G-telefoni med videosamtal. Via de två sistnämnda kan döva kommunicera med varandra på sitt eget modersmål, teckenspråk.
Cochleaimplantat, "CI", är ett implantat som ger en viss hörsel på elektronisk väg. Ju tidigare en döv opererar sig och skaffar ett CI desto bättre kommer hon eller han att kunna höra och prata i framtiden, eftersom barn har lättare att lära sig saker än vuxna. CI är dock väldigt kontroversiellt i dövkretsar. Många vill fortsätta vara döva, eftersom dövheten snarast uppfattas som en kultur och inte som ett handikapp. Dessutom fungerar CI bara på små barn som fötts döva, eller människor som tidigare hört och sedan blivit av med hörseln.
Dövundervisning
I forntiden härskade mycket falska föreställningar om "dövstummas" undervisning och uppfostran. Den grekiske filosofen Aristoteles (384-322 f.Kr.) menade till exempel att den som är född döv är en oförnuftig varelse, oemottaglig för någon slags bildning. En helt annan föreställning om de döva rådde hos egyptierna och perserna, vilka ansåg att de döva var omhuldade av gudamakterna och därför behandlade dem med kärlek och vördnad. Huruvida de uträttade någonting för deras utbildning är dock inte känt.
Efter kristendomens framträdande dröjde det mycket länge, innan något slags dövundervisning kom i fråga. Till och med kyrkofadern Augustinus (400 e.Kr) uttalar sig om de döva i samma anda som Aristoteles. "Det är omöjligt för den dövfödda att komma till tron", sade han, "ty tron kommer av predikan, av det som man hör. Den dövstumma kan varken lära att läsa eller skriva". Den förste man känner till som undervisade en döv person och därigenom vederlade dylika falska omdömen, var biskopen av York John of Beverley (700). Det nästa kända försöket med dövundervisning gjordes av humanisten Rudolf Agricola (död 1485). Under 1500-talet förekom sådana försök allt oftare, och från den tiden har man kunnat tala om en dövundervisningens historia. I Spanien, England och Nederländerna med flera länder började man då sysselsätta sig med de dövas undervisning, varmed flera skrifter i detta ämne utgavs.
Omkring mitten av 1700-talet uppträdde de två män, som framför andra inlagt förtjänster om de dövas bildning: abbé de l’Épée (död 1789) i Frankrike och Samuel Heinicke (död 1790) i Tyskland. De av dessa män grundade dövstuminstituten (i Paris och i Leipzig) blev utgångspunkter för dövundervisningens olika lärometoder, nämligen teckenmetoden, den franska skolans, och talmetoden, den tyska skolans metod. Redan de l'Epée och Heinicke stred häftigt med varandra om vilken av dessa metoder som var bäst.
Talmetodens målsättning var att lära döva att tala och avläsa så att de kunde assimileras med de hörande. På en dövlärarkongress 1880 i Milano i Italien bestämdes att talmetoden skulle användas, istället för teckenspråk, i skolorna. Man undertryckte därigenom teckenspråket. Resultaten var dock mindre goda och på 1970-talet accepterades undervisning på teckenspråk åter och 1981 erkände Sverige officiellt teckenspråk som dövas förstaspråk.
Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 (Not).
Skolor för döva och hörselskadade i Sverige
- Östervångsskolan i Lund
- Vänerskolan i Vänersborg
- Birgittaskolan i Örebro
- Manillaskolan i Stockholm
- Kristinaskolan i Härnösand
- Riksgymnasiet för döva och hörselskadade i Örebro
- Kannebäcksskolan i Göteborg, Sveriges enda kommunala dövskola
Gymnasium för döva
- Virginskaskolan i Örebro
- Risbergskaskolan i Örebro
- Tullängskolan i Örebro
- Kvinnerskaskolan i Örebro
- Katrinelundsgymnasiet i Göteborg
Folkhögskolor
- Västanviks folkhögskola i Västanvik, Leksand
- Mo Gårds folkhögskola i Finspång (för döva och dövblinda med ytterligare funktionshinder eller sociala problem)
- Önnestads folkhögskola
