Bertil Lundman

Från Rilpedia

Texten från svenska Wikipedia

Bertil Lundman, född 1899 i Malmö, död 1993 i Uppsala, var en svensk antropolog. Lundman skrevs 1921 in vid Uppsala universitet där han avlade en fil kand-examen i botanik, geografi och meteorologi 1925. 1935 avlade han en teol kand-examen. 1945 disputerade han för filosofie doktorsgraden med avhandlingen Dalaallmogens antropologi och från 1947-1970 upprätthöll han en docentur i fysisk antropologi.

Forskning

Lundman tillämpade med vissa modifikationer den traditionella indelningen av människoraserna, men talade redan på 1930-talet om populationer ("folkstockar"), och bestämde raserna utifrån jämförelsevis enhetliga befolkningar i stället för typer som i äldre antropologi - vilken han beskrev som "närsynt skallmätande" - och föregrep på så vis det moderna studiet av människan.

Heimdal i Uppsala ger 1939 ut en omfattande årsbok där Bertil Lundman medverkar på sidorna 26-27: "Det hela torde ligga så till, att de nordiska stammar, som bildade urindoeuropéerna, varit skarpt medvetna om sin psykiska och fysiska överlägsenhet och ej tolererat någon uppblandning. (...) Ett inslag av zigenarblod även i stark utblandning verkar ofta rent förstörande på individens moraliska (mindre dess intellektuella) halt. (...) Pro primo kan tyvärr rashygienen knappast komma mycket längre än att den håller de värsta graderna av urartning någorlunda tillbaka."

Under arbetet med sin doktorsavhandling, som omfattade en antropologisk undersökning av Dalarnas befolkning, ansåg sig Lundman ha upptäckt en i Sverige tidigare okänd ras med sannolik härstamning från Cro Magnon-kulturen, den så kallade tydalsrasen, uppkallad efter en norsk by, där den tidigare studerats av norska antropologer. I fråga om yttre rastecken har Lundman i övrigt bland annat konstaterat en skillnad i skallhöjd (ej att förväxla med skallängd) mellan västeuropeiska (så kallade atlantiska) och östeuropeiska (så kallade kaspiska) populationer. Under slutet av sin karriär intresserade sig Lundman för blodgrupperna och gjorde en populationsindelning baserad på blodalleler.

Med utgångspunkt från redan känt material utredde och beskrev Lundman Sveriges antropologiska förhållanden och spårade olika typer (utseenden) inom den nutida befolkningen till forntida grupper. Redan före sin stora folktypsundersökning i Dalarna, med enligt egen uppgift över 11000 skallmätningar, tyckte han sig konstatera förekomsten av en blond sannolik Cro Magnon-typ (ej att förväxla med den ovan nämnda mörka tydalsrasen), vilken han kallade "västmanlandstypen", som den tyske antropologen Fritz Paudler tidigare upptäckt och beskrivit som identisk med den tyska så kallade fäliska rasen.

Viss uppmärksamhet väcktes av Lundmans omstridda beskrivning av resandefolket ("tattarna") som en blandpopulation av romer och socialt utslagna svenskar.

Lundman var kritisk till rasbiologen Herman Lundborg ("entusiastisk men korttänkt person utan större vetenskaplig förmåga") och sin samtida kollega, den amerikanske antropologen Carleton Coon ("förvirrad systematik").

På 1950-började rasbegreppet ifrågasättas och Lundmans forskning kritiseras av principiella skäl. Han anses vara den siste svenske antropologen som baserat sin forskning på rasism.^[1] På slutet av sin karriär ansågs han ibland av studenter vara något av en kuf,^[2]^[3] men hans böcker finns ännu på flera bibliotek.^[4]

Bibliografi i urval och källor

Västmanlandstyper, Julläsning, Västmanlands läns tidning (1931)
Folktypsundersökningar i Dalarna I-IX, Dalarnas hembygsbok (1932--38, 1940, 1946)
Nordens rastyper, (1940)
Jordens människoraser och folkstammar, (1943-44)
Dalaallmogens antropologi (doktorsavhandling), (1945)
On the Origin of the Lapps, Ethnos (1946)
Nutidens människoraser (1946)
Raser och folkstockar i Baltoskandia (1946, 1967)
Ergebnisse der anthropologischen Lappenforchung, Anthropos (1952)
Umriss der Rassenkunde des Menschen in geschichtlicher Zeit (1952)
Stammeskunde der Völker (1961)
Blutgruppenforschung und geograpische Anthropologie (1967)
The Races and Peoples of Europe (övers.) (1977)
Minnen (memoarer) (1987)
Jordens folkstammar (1988)