Henri Bergson
Från Rilpedia
Henri-Louis Bergson, född 18 oktober 1859 i Paris, död 4 januari 1941 i Paris, var en fransk filosof, som tilldelades nobelpriset i litteratur 1927.
Bergson såg sig själv, och uppfattades också, som en kritiker av den filosofiska traditionen och dess största problem som han såg det: dess omvandling av kvalitativa skillnader till blott kvantitativa genom en felförståelse av rum och tid. Går jag en bestämd väg varje dag är det likväl inte samma sträcka som tillryggaläggs till följd av att en tid har förflutit sedan förra gången jag gick sträckan. Tiden är en enhet (enhetlig); tiden har varaktighet (durée); vi är en förtätning av den historia vi har levt.
Bland svenskar som inspirerats av Bergson finns Emilia Fogelklou och John Landquist.
Biografi
Henri Bergson föddes 1859 i Paris som andra barnet av sju av en polsk far och en engelsk mor, båda judar. Tidigt utmärkte sig Bergson för intellektuell förmåga, i synnerhet i matematik. Trots dessa anlag valde han humaniora, och studerade vid École Normale Supérieure, med bland andra Jean Jaurès och Émile Durkheim som kurskamrater, och Félix Ravaisson och Jules Lachelier som lärare. Under denna tid innefattades psykologin i filosofiämnet, och detta var den inriktning som Bergson intresserade sig för mest.
I sin Agrégation de Philosophie 1881 diskuterade han värdet av samtidens psykologi. Det första vetenskapliga verket han fick publicerat handlade om hypnos och omedveten simulering, ett verk som föregrep Freuds verk om hysteri. Han doktorerade 1888, såsom fransk tradition påbjuder, med två avhandlingar: Essai sur les données immédiates de la conscience (utgiven 1889) och den latinska Quid Aristoteles de loco senserit. För sin andra bok, som utkom 1896, invaldes han i Collège de France, men undervisade även vid École Normale Supérieure. Efter en avhandling om komik och skrattets roll 1900, blev han professor i antikens filosofi vid Collège de France.
Sin verkliga berömmelse fick Bergson för alster han skrev därefter, i synnerhet om metafysik, personlighet, och kreativitet. Han blev en levande legend, och fick flera betydelsefulla anhängare, bland filosofer, författare och konstnärer. Han hade under 1910-talet gästprofessurer i USA, där han likaledes fick stort genomslag.
1914 invaldes Bergson som förste juden någonsin i Franska akademien. På grund av att Bergson var influerad av Herbert Spencer, fördömdes hans filosofi dock av Katolska kyrkan. När första världskriget bröt ut började han engagera sig politiskt, och var involverad i bildandet av Nationernas Förbund. 1919 blev han emeritus, men fortsatte sitt politiska värv, och utsågs 1922 till ordförande för UNESCO:s föregångare, International Commission for Intellectual Cooperation. 1931 invaldes han som utländsk ledamot av Kungliga Vetenskapsakademien.
När Bergson 1932 utkom med sitt sista större alster förvånade han genom att han behandla moralen och religionen på ett sätt som fick hans anhängare att börja se honom som dragen åt religiositet. Det påstås att han under sina sista år konverterade till katolicismen, men detta har varken avfärdats eller kunnat riktigt styrkas. Han avled 1941, mitt under andra världskriget och medan Frankrike ockuperades av Nazityskland. Bergson skall ha avböjt ett erbjudande av Vichyregimen om att undantas från de antisemitiska lagarna, och enligt rykten avled han till följd av en förkylning han skall ha ådragit sig medan han köade för att bli registrerad som jude.
Källor
- Leonard Lawlor och Valentine Moulard, Stanford Encyclopedia of Philosophy, sidan läst 12 oktober 2008
