Anti-tobaksrörelsen i Nazityskland

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
icon_anmal.gif
rp-wp-sv.gif

Nazityskland startade en stark anti-tobaksrörelse[1], det ledde den första allmänna antirökkampanjen mot rökning i modern historia.[2]

Anti-tobaksrörelser växte fram i många länder i början av 1900-talet, [3][4] men dessa hade föga framgång utom i Tyskland där kampanjen stöddes av regeringen efter det att nazisterna kom till makten.[3] Det var den mäktigaste rörelsen mot rökning i världen under 1930-talet och början av 1940-talet. [5] Det nazistiska ledarskapet fördömde rökning och flera av dem kritiserade offentligt tobakskonsumtion.[5] Forskning om rökning och dess effekter på hälsan frodades under naziregimen[6] och denna kampanj var den viktigaste i sitt slag på den tiden.[7] Hitlers personliga avsky för tobak [8], och den nazistiska reproduktionspolitiken, var bland de motiverande faktorerna bakom deras kampanj mot rökning, och kampanjen var förenad med både antisemitism och rasism.[9]

Nazisternas anti-tobakskampanj inkluderade förbud mot rökning i spårvagnar, bussar och stadens tåg,[5], stödde hälsoundervisning,[10] begränsade cigarettransoner i Wehrmacht, organiserade medicinska föreläsningar för soldater och att höja tobaksskatten.[5] Nazisterna införde också restriktioner för tobaksreklam och för rökning på offentliga platser, och reglerade rökningen på restauranger och caféer.[5] Anti-tobaksrörelsen hade inte så stor inverkan under de första åren av nazistregeringen och tobaksanvändningen ökade mellan 1933 och 1939,[11] men rökningen bland militär personal minskade från 1939 till 1945.[12] Även i slutet av 1900-talet, hade anti-tobaksrörelsen i efterkrigstidens Tyskland inte uppnått samma inflytande som den nazistiska kampanjen mot rökning.[11]

Innehåll

Förspel till nazisternas anti-tobakskampanj

Anti-tobakskänslor fanns i Tyskland i början av 1900-talet. Kritiker mot rökning organiserade den första anti-tobaksgrupperingen i landet med namnet Deutscher Tabakgegnerverein zum Schutze der Nichtraucher ("Tyska tobaksmotståndares förening för skydd av icke-rökare"). Rörelsen bildades 1904, och fanns bara under en kort tid. Nästa anti-tobaksorganisation, Bund Deutscher Tabakgegner ("Federationen för tyska tobaksmotståndare"), grundades 1910 i Trautenau, Böhmen. Andra anti-rökningsorganisationer grundades 1912 i städerna Hannover och Dresden. 1920 bildades Bund Deutscher Tabakgegner in der Tschechoslowakei (Federationen för tyska tobaksmotståndare i Tjeckoslovakien") i Prag, efter att Tjeckoslovakien hade skiljts från Österrike i slutet av Första världskriget. En Bund Deutscher Tabakgegner i Deutschösterreich (Federationen för tyska tobaksmotståndare i Österrike) inrättades i Graz 1920.[13]

Dessa grupper publicerade tidskrifter som förespråkade ickerökning. Den första tyska tidningen var Der Tabakgegner ("Tobaksmotståndaren"), som gavs ut av den Böhmiska organisationen mellan 1912 och 1932. Den Deutsche Tabakgegner ("Tyska tobaksmotståndaren") publicerades i Dresden mellan åren 1919 och 1935, och var den andra tidningen i denna fråga.[14] Anti-tobaksorganisationerna var också mot konsumtion av alkohol.[15]

Hitlers inställning till rökning

Adolf Hitler var aktiv motståndare till nikotinanvändning

Adolf Hitler var vanerökare under tidiga år. Han brukade röka 25–40 cigaretter per dag, men gav upp vanan, och ansåg att det var ett slöseri med pengar.[8] Under senare år betraktade Hitler rökningen som "dekadent"[12] och "den röde mannens förbannelse mot den vite mannen, en hämnd efter att ha fått spritdryckerna",[8] och beklagade att "så många utmärkta män har fallit offer för tobaksförgiftning".[16] Han beklagade att både Eva Braun och Martin Bormann var rökare och var bekymrad över att Hermann Göring fortsatte att röka på offentliga platser. Han blev förargad när en staty beställdes som porträtterade en cigarr-rökande Göring.[8] Hitler anses ofta vara den första nationella ledare som förespråkade ickerökning.[17]

Hitler ogillade den militära personalens rättighet att röka, och under andra världskriget sa han den 2 mars 1942, att "det var ett misstag, som kan spåras till den tidens ledarskap för armén, i början av kriget". Han sa också att det inte var "korrekt att säga att en soldat inte kan leva utan att röka". Han lovade att stoppa användningen av tobak i det militära efter krigsslutet. Hitler uppmuntrade personligen nära vänner att inte röka och belönade dem som slutade röka. Men Hitlers personliga motvilja mot tobak var bara en av flera faktorer bakom anti-rök-kampanjen.[8]

Reproduktionspolitik

Nazisternas reproduktionspolitik var en viktig faktor bakom deras politiska inställning till tobak.[9] Kvinnor som rökte ansågs vara utsatta för tidigt åldrande och förlust av sin fysiska attraktionskraft, de betraktades som olämpliga som hustrur och mödrar i en tysk familj. Werner Huttig i det nazistiska partiets raspolitiska kontor hävdade att en rökande moders bröstmjölk innehöll nikotin.[18] Martin Staemmler, en framstående läkare i Nazityskland, yttrade att gravida kvinnors rökning resulterade i en högre frekvens av fosterdöd och missfall. Detta yttrande fick också stöd från den välkända kvinnliga rashygienisten Agnes Bluhm vars bok från 1936 uttryckte samma uppfattning. Den nazistiska ledningen var oroad över detta eftersom de ville att de tyska kvinnorna skulle vara så reproduktiva som möjligt. En artikel i en tysk gynekologisk tidning förklarade 1943 att kvinnor som röker tre eller fler cigarretter om dagen var mer benägna att bli barnlösa jämfört med icke-rökande kvinnor.[19]

Forskning

Forskning och studier om tobakens effekter på befolkningens hälsa var mer avancerade i Tyskland än i något annat land vid tiden för nazisternas maktövertagande.[5] Länken mellan lungcancer och tobak visades första gången i Nazityskland,[16][20][21] i motsats till den populära uppfattningen att amerikanska och brittiska forskare först upptäckte detta på 1950-talet.[16] Begreppet "passiv rökning" (på tyska "Passivrauchen") myntades i Nazityskland.[2] Forskningsprojekt som finansierades av nazisterna avslöjade många allvarliga konsekvenser för hälsan från rökningen.[22] Nazityskland stödde epidemiologisk forskning om tobaksbrukets skadeverkningar.[1] Hitler gav personligen ekonomiskt stöd till Wissenschaftliches Institut zur Erforschung der Tabakgefahren ("Vetenskapliga Institutet för forskning om tobaken farlighet") i Jena, under ledning av Karl Astel.[12][23] Institutet som grundats 1941 var det mest betydande anti-tobaksinstitutet i Nazityskland.[23]

Franz H. Müller (1939) och E. Schairer (1943) använde för första gången fall-referentstudier med epidemiologiska metoder för att studera lungcancer bland rökare.[12] 1939 publicerade Müller en studie i en känd cancertidning i Tyskland där han hävdade att förekomsten av lungcancer var högre bland rökare.[1] Müller, som beskrivs som den "bortglömde fadern till experimentell epidemiologi",[24] var medlem av nationalsocialistiska motorkåren (NSKK) och nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet (NSDAP). Müllers medicinska avhandling 1939 var världens första kontrollerade epidemiologiska studie av sambandet mellan rökning och lungcancer. Bortsett från att nämna det ökande fallen av lungcancer och många av de orsaker som ligger bakom det som damm, avgaser från bilar, tuberkulos, röntgenstrålar och förorenande utsläpp från fabriker, pekade Müllers avhandling på att "betydelsen av tobaksrök har kommit mer och mer i förgrunden".[25]

Läkare i Nazityskland var medvetna om att rökning är orsaken till hjärtsjukdomar, vilket ansågs vara de mest allvarliga sjukdomarna till följd av rökning. Användning av nikotin ansågs ibland vara orsaken till den ökade mängden rapporter om hjärtinfarkt i landet. Under de senare åren av andra världskriget, ansåg forskarna att nikotin var en faktor bakom hjärtfelen som drabbat ett stort antal av militär personal på östfronten. En patolog från Heer[26] undersökte 32 unga soldater som hade dött av hjärtinfarkt vid fronten, och dokumenterade i en rapport 1944 att alla av dem hade varit "entusiastiska rökare". Han hänvisade till ett yttrande från patologen Franz Buchner att cigaretter är "ett gift för hjärtat av främsta slag."[18]

Åtgärder mot tobak

Nazisterna använde flera PR-taktiska åtgärder för att övertyga den allmänna befolkningen i Tyskland att inte röka. Välkända hälsotidskrifter som Gesundes Volk (Friska människor),[22] Volksgesundheit (Folkhälsa) och Gesundes Leben (Sunt leverne)[27] publicerade varningar om rökningens följder för hälsan[22][27] och affischer som visar de skadliga effekterna av tobak visades. Anti-rökningsmeddelanden skickades till människor på deras arbetsplatser,[22] ofta med hjälp av Hitler-Jugend (HJ) och Bund Deutscher Mädel (BDM).[9][22][27] Nazisternas kamp mot tobak innefattade också hälsoutbildning.[10][20][28] I juni 1939, bildades en byrå mot riskerna med alkohol och tobak och Reichsstelle für Rauschgiftbekämpfung (Byrån för kampen mot beroendeframkallande droger) medverkade också i anti-tobakskampanjen. Artiklar som förespråkade icke-rökning publicerades i tidskrifterna Die Genussgifte (Njutningsgiftet), Auf der Wacht (På vakt) och Reine Luft (Ren luft).[29] Av dessa tidskrifter, var Reine Luft den främsta inom anti-tobaksrörelsen.[5][30] Karl Astels Wissenschaftliches Institut zur Erforschung der Tabakgefahren ("Vetenskapliga Institutet för forskning om tobakens farlighet") vid Jena Universitet köpte och distribuerade hundratals särtryck av Reine Luft.[30]

Efter att man erkänt de skadliga effekterna av rökning på hälsan, antogs flera delar av anti-tobakslagstiftningen.[31] Under senare hälften av 1930-talet implementerades allt mer anti-tobakslagstiftning av nazisterna. 1938, infördes rökförbud inom Luftwaffe och Reichspost. Rökning var också förbjuden inte bara inom hälso-och sjukvårdens institutioner, utan också på flera offentliga kontor och vilohem.[5] Barnmorskor förbjöds röka när de var i tjänst. 1939 förbjöd det nazistiska partiet rökning i alla sina kontorslokaler, och Heinrich Himmler, dåvarande chef för SS, förbjöd polisens personal- och SS-officerare att röka medan de var i tjänst.[32] Rökning förbjöds också i skolorna.[22]

1941 var tobaksrökning i spårvagnar förbjuden enligt lag i 60 städer.[32] Rökning var också förbjuden i skyddsrum, men vissa skyddsrum hade särskilda rum för rökning.[5] Särskild omsorg ägnades åt att hindra kvinnor från att röka. Ordföranden för Medicinska föreningen i Tyskland meddelade, att "tyska kvinnor röker inte".[33] Gravida kvinnor och kvinnor under 25 år och över 55 år gavs inga tobaksransoneringskort under andra världskriget. Restriktioner infördes inom hotellbranschen och detaljhandeln inom livsmedelsindustrin.[32] Anti-tobaksfilmer som riktade sig till kvinnor visades allmänt. Ledarsidor som diskuterade frågan om rökning och dess effekter publicerades i tidningarna. Strikta åtgärder vidtogs i detta avseende och en distriktsavdelning av NSBO ("nationalsocialistiska organisationen av arbetsplatsgrupper") tillkännagav att man skulle utesluta kvinnliga medlemmar som rökte offentligt.[34] Nästa steg i anti-tobakskampanjen kom i juli 1943, när rökning förbjöds på allmän plats för personer under 18 år.[9][27][32] Året därefter förbjöds rökning på bussar och stadens spårvagnar,[12] på Hitlers personliga initiativ som fruktade att de kvinnliga konduktörer skulle bli offer för passiv rökning.[5]

Restriktioner infördes för marknadsföring av tobaksvaror,[35] utfärdade den 7 december 1941 och undertecknade av Heinrich Hunke, ordförande för den marknadsföringsrådet. Annonser som försökte skildra rökning som ofarlig eller som ett uttryck för manlighet förbjöds. Förlöjligande av anti-tobaksaktivister förbjöds också,[36] liksom också användningen av reklamskyltar längs järnvägsspåren, på landsbygden, på arenor och tävlingsbanor. Reklam genom högtalare och frimärken förbjöds.[37]

Restriktioner för rökning infördes även i Wehrmacht. Cigarettransonerna i det militära var begränsade till sex cigarretter per soldat och dag. Extra cigaretter såldes ofta till soldater, speciellt när det inte förelåg något militärt avancemang eller reträtt på slagfältet, men dessa var begränsade till 50 per person och månad.[5] Tonårssoldater som tjänstgjorde i 12: e SS Panzer-Division Hitlerjugend, som består av medlemmar ur Hitlerjugend, fick godis i stället för tobaksvaror.[38] Tillgången till cigaretter var inte tillåten för Wehrmachts kvinnliga hjälppersonal. Medicinska föreläsningar ordnades för att få militär personal att sluta röka. En förordning som stiftades den 3 november 1941 höjde tobaksskatten med cirka 80–95% av detaljhandelspriset. Det blev den högsta höjningen av tobaksskatten i Tyskland under mer än 25 år efter det Nazityskland brutit samman.[5]

Effektivitet

Den tidiga delen av kampanjen mot rökning ansågs vara ett misslyckande, och från 1933 till 1937 skedde en snabb ökning av tobakskonsumtionen i Tyskland.[11] Andelen rökare i landet ökade snabbare än i grannlandet Frankrike, där anti-tobak-rörelsen var liten och mycket mindre inflytelserik. Mellan 1932 och 1939, ökade per capita-konsumtionen av cigaretter i Tyskland från 570 till 900 per år, medan motsvarande siffror för Frankrike var från 570 till 630.[5][39]

De cigaretttillverkande företagen i Tyskland gjorde flera försök att försvaga anti-tobakskampanjen. De publicerade nya tidskrifter och försökte att skildra den anti-tobaksrörelsen som "fanatiker" och "ovetenskapliga".[5] Tobaksindustrin försökte också att motverka regeringens kampanj för att hindra kvinnor från att röka och använde rökande modeller i sin reklam.[33] Trots statliga regleringar, rökte många kvinnor i Tyskland regelbundet, inklusive fruar till många högt uppsatta nazistiska tjänstemän. Exempelvis rökte Magda Goebbels även när hon intervjuades av en journalist. Modeillustrationer som visar kvinnor med cigaretter publicerades ofta i framstående publikationer såsom Beyers Mode für Alle (Beyers Mode för alla). Omslaget till den populära låten Lili Marleen visar sångerskan Lale Andersen som håller en cigarett.[34]

Årlig cigarettkonsumtion per capita
i Tyskland och USA[11]
År
1930 1935 1940 1944
Tyskland 490 510 1,022 743
USA 1,485 1,564 1,976 3,039

Nazisterna genomförde mer anti-tobakspolitik i slutet av 1930-talet och vid början av andra världskriget hade graden av tobaksanvändning minskat. Som ett resultat av de åtgärder mot tobak som genomfördes i Wehrmacht,[5] minskade den totala tobakskonsumtionen bland soldater mellan 1939 och 1945.[12] Enligt en undersökning som genomfördes 1944, ökade antalet rökare i Wehrmacht, men den genomsnittliga tobakskonsumtion för militär personal minskade med 23,4% jämfört med omedelbart före andra världskriget. Antalet människor som rökte 30 cigaretter eller mer per dag minskade från 4,4% till 0,3%.[5]

Nazisternas anti-tobakspolitik var inte fri från motsägelser. Till exempel, genomfördes politiken med Volksgesundheit (människors hälsa) och Gesundheitspflicht (skyldighet att vara frisk) parallellt med den aktiva distributionen av cigaretter till grupper av som nazisterna ansåg "förtjänta" personer (till exempel frontlinjesoldater och medlemmar i Hitlerjugend). Å andra sidan, "ovärdiga" och stigmatiserade grupper (judar och krigsfångar) nekades tillgång till tobak.[40]

Kopplingen till antisemitism och rasism

Förutom vad gäller folkhälsan, var nazisterna starkt påverkade av ideologi,[22] speciellt påverkades rörelsen av begreppen rashygien och kroppslig renhet.[41] De nazistiska ledarna ansåg att det var fel av herrefolket att röka[22] och att tobakskonsumtion var lika med "degeneration" av rasen".[42] Nazisterna såg tobak som ett "genetiskt gift".[41] Rashygienister opponerade sig emot tobaksbruket, eftersom de var rädda att det skulle "korrumpera" den "tyska arvsmassan.[43] Nazistiska anti-tobaksaktivister försökte ofta att skildra tobak som en "last" av "degenererade" afrikaner.[41]

Nazisterna hävdade att judarna var ansvariga för införandet av tobak och dess skadliga effekter. Sjundedagsadventisterna i Tyskland meddelade att rökning var en ohälsosam last som var spridd bland judarna.[43] Johann von Leers, redaktör för Nordische Welt (Nordisk Värld), proklamerade under öppningsceremonin för Wissenschaftliches Institut zur Erforschung der Tabakgefahren 1941, att den "judiska kapitalismen" var ansvarig för spridningen av tobaksbruket i hela Europa. Han sade att den första tobaken på tysk mark togs in av judar och att de kontrollerade tobaksindustrin i Amsterdam, den viktigaste europeiska inkörsporten för nikotinväxter.[44]

Efter andra världskriget

Efter Nazitysklands kollaps i slutet av andra världskriget i Europa trängde amerikanska cigarettillverkare snabbt in på den tyska marknaden. Olaglig smuggling av tobak blev vanlig,[45] och ledare för den nazistiska kampanjen mot rökning tystades.[45] Under 1949 kom varje månad illegalt cirka 400 miljoner cigaretter som tillverkats i USA in i Tyskland. 1954 smugglades nästan två miljarder schweiziska cigaretter in i Tyskland och Italien. Som en del av Marshallplanen, skickade USA fri tobak till Tyskland. Mängden tobak som transporterades till Tyskland under 1948 var 24 000 ton och 69 000 ton under 1949. USA:s regering använde 70 miljoner dollar på detta system, till glädje för cigarettillverkande företag i USA, som gynnades kraftigt.[45] Den årliga per capita-konsumtionen av cigaretter i efterkrigstidens Tyskland steg stadigt från 460 år 1950 till 1 523 år 1963. Ännu vid slutet av 1900-talet, har anti-tobakskampanjerna i Tyskland inte kunnat överträffa allvaret och kraften under den nazistiska erans höjdpunkt åren 1939-41 och den tyska forskningen inom tobak och hälsa beskrivs av Robert N. Proctor som "dämpad".[11]

Litteratur

Källor

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Anti-tobacco movement in Nazi Germany, 13 november 2008.

Fotnoter

  1. ↑ 1,0 1,1 1,2 Young 2005, s. 252
  2. ↑ 2,0 2,1 Szollosi-Janze 2001, s. 15
  3. ↑ 3,0 3,1 Richard Doll, Uncovering the effects of smoking: historical perspective (1998) Statistical Methods in Medical Research. 7. (2).sid. 87–117. På internet 2008-06-01. 9654637.
  4. ↑ Borio, Gene (1993-2003). ”Tobacco Timeline: The Twentieth Century 1900-1949--The Rise of the Cigarette”. Tobacco.org. http://www.tobacco.org/resources/history/Tobacco_History20-1.html. Läst 2008-11-15. 
  5. ↑ 5,00 5,01 5,02 5,03 5,04 5,05 5,06 5,07 5,08 5,09 5,10 5,11 5,12 5,13 5,14 5,15 Robert N. Proctor, Pennsylvania State University, The anti-tobacco campaign of the Nazis: a little known aspect of public health in Germany, 1933-45 (1996) British Medical Journal. 313. (7070).sid. 1450–3. På internet 2008-06-01. 8973234.
  6. ↑ Nazi Medicine and Public Health Policy (1996) På internet 2008-06-01.
  7. ↑ Clark, Briggs & Cooke 2005, ss. 1373–74
  8. ↑ 8,0 8,1 8,2 8,3 8,4 Proctor 1999, s. 219
  9. ↑ 9,0 9,1 9,2 9,3 George Davey Smith, Lifestyle, health, and health promotion in Nazi Germany (2004) British Medical Journal. 329. (7480).sid. 1424–5. På internet 2008-07-01. . DOI:10.1136/bmj.329.7480.142415604167.
  10. ↑ 10,0 10,1 Gilman & Zhou 2004, s. 328
  11. ↑ 11,0 11,1 11,2 11,3 11,4 Proctor 1999, s. 228
  12. ↑ 12,0 12,1 12,2 12,3 12,4 12,5 Clark, Briggs & Cooke 2005, s. 1374
  13. ↑ The Nazi War on Tobacco: Ideology, Evidence, and Possible Cancer Consequences (1997) Bulletin of the History of Medicine. 71. (3).sid. 435–88. På internet 2008-07-22. . PMID 9302840 Noia 64 mimetypes pdf.png PDF
  14. ↑ Proctor 1999, s. 177
  15. ↑ Proctor 1999, s. 178
  16. ↑ 16,0 16,1 16,2 Proctor 1999, s. 173
  17. ↑ Tillman 2004, s. 119
  18. ↑ 18,0 18,1 Proctor 1999, s. 187
  19. ↑ Proctor 1999, s. 189
  20. ↑ 20,0 20,1 Johan P. Mackenbach, Odol, Autobahne and a non-smoking Führer: Reflections on the innocence of public health (2005) International Journal of Epidemiology. 34. (3).sid. 537–9. På internet 2008-06-01. 15746205.
  21. ↑ Schaler 2004, s. 155
  22. ↑ 22,0 22,1 22,2 22,3 22,4 22,5 22,6 22,7 Coombs & Holladay 2006, s. 98
  23. ↑ 23,0 23,1 Proctor 1999, s. 207
  24. ↑ Proctor 1999, s. 191
  25. ↑ Proctor 1999, s. 194
  26. ↑ Heer var Wehrmachts styrkor till lands.
  27. ↑ 27,0 27,1 27,2 27,3 George Davey Smith, Sabine A Strobele, Matthias Egger, Smoking and health promotion in Nazi Germany (1994) Journal of Epidemiology and Community Health. 48. (3).sid. 220–3. På internet 2008-07-21. . PMID 8051518 Noia 64 mimetypes pdf.png PDF
  28. ↑ Berridge 2007, s. 13
  29. ↑ Proctor 1999, s. 199
  30. ↑ 30,0 30,1 Commentary: Schairer and Schöniger's forgotten tobacco epidemiology and the Nazi quest for racial purity (2001) International Journal of Epidemiology. 30. sid. 31–34. På internet 2008-08-24.
  31. ↑ George Davey Smith, Sabine Strobele and Matthias Egger, Smoking and death. Public health measures were taken more than 40 years ago (1995) British Medical Journal. 310. (6976).sid. 396. På internet 2008-06-01. 7866221.
  32. ↑ 32,0 32,1 32,2 32,3 Proctor 1999, s. 203
  33. ↑ 33,0 33,1 Daunton & Hilton 2001, s. 169
  34. ↑ 34,0 34,1 Guenther 2004, s. 108
  35. ↑ Uekoetter 2006, s. 206
  36. ↑ Proctor 1999, s. 204
  37. ↑ Proctor 1999, s. 206
  38. ↑ Meyer 2005, s. 13
  39. ↑ Lee 1975
  40. ↑ Bachinger E, McKee M, Gilmore A, Tobacco policies in Nazi Germany: not as simple as it seems (2008) Public Health. 122. (5).sid. 497–505. . DOI:10.1016/j.puhe.2007.08.00518222506.
  41. ↑ 41,0 41,1 41,2 Proctor 1999, s. 174
  42. ↑ Proctor 1999, s. 220
  43. ↑ 43,0 43,1 Proctor 1999, s. 179
  44. ↑ Proctor 1999, s. 208
  45. ↑ 45,0 45,1 45,2 Proctor 1999, s. 245

Tryckta källor

  • Berridge, Virginia: Marketing Health: Smoking and the Discourse of Public Health in Britain, 1945-2000, Oxford University Press, 2007. 
  • Bynum, William F.: The Western Medical Tradition, Cambridge University Press, 2006. ISBN ISBN 0521475244. .
  • Clark, George Norman: A History of the Royal College of Physicians of London, Oxford University Press, 2005. 
  • Coombs, W. Timothy: It's Not Just PR: Public Relations in Society, Blackwell Publishing, 2006. 
  • Daunton, Martin: The Politics of Consumption: Material Culture and Citizenship in Europe and America, Berg Publishers, 2001. 
  • Gilman, Sander L.: Smoke: A Global History of Smoking, Reaktion Books, 2004. .
  • Guenther, Irene: Nazi Chic?: Fashioning Women in the Third Reich, Berg Publishers, 2004. 
  • Lee, P. N.: Tobacco Consumption in Various Countries, London: Tobacco Research Council, 1975. 
  • Meyer, Hubert: The 12th SS: The History of the Hitler Youth Panzer Division, Stackpole Books, 2005. 
  • Proctor, Robert: The Nazi War on Cancer, Princeton University Press, 1999. 
  • Schaler, Jeffrey A.: Szasz Under Fire: A Psychiatric Abolitionist Faces His Critics, Open Court Publishing, 2004. .
  • Szollosi-Janze, Margit: Science in the Third Reich, Berg Publishers. 
  • Tillman, Barrett: Brassey's D-Day Encyclopedia: The Normandy Invasion A-Z, Potomac Books Inc., 2004. 
  • Uekoetter, Frank: The Green and the Brown: A History of Conservation in Nazi Germany, Cambridge University Press, 2006. .
  • Young, T. Kue: Population Health: Concepts and Methods, Oxford University Press, 2005. 
Hämtad från "https://sv.rilpedia.org/wiki/Anti-tobaksr%C3%B6relsen_i_Nazityskland"
Personliga verktyg