Anneberg-Ormaryds Järnväg

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif

Anneberg-Ormaryds Järnväg, (AOJ), var en järnväg som låg i Norra Solberga sockenSmåländska höglandet och gick mellan de båda samhällena Smålands Anneberg och Ormaryd. Järnvägen mellan de båda samhällena kom att kallas för ”Norra Solberga socknens egna järnväg”, med tanke på att järnvägslinjen NässjöOskarshamn tillhörde Nässjöbygden. Den linjen gick förvisso genom Ormaryd.

Järnvägen öppnades 1909 och var aktiv till och med 1935, en livslängd på 26 år.

Innehåll

Historik

När nyheten om jernbanorna kom till bygden, var folk skeptiska och man kunde läsa i Hvad nytt 2 mars 1844: "Ångvagnar med sina jernbanor äro ej användbara i vårt kuperade land". Men folk fick ändra uppfattning.

Sommaren 1868 fick löjtnant Wilhelm Gagner i uppdrag av Väg- och vattenbyggnadskåren att göra en terrängbesiktning för järnvägssträckan EksjöNässjö. Han presenterade sitt förslag på ett möte i december 1868. Hans plan var att banan skulle gå Nässjö – Hunseberg – Blankefall – Ormaryd – Brevik – Eksjö. Banans längd var 20 km. 7 maj 1873 öppnades järnvägen mellan Eksjö och Nässjö för allmän trafik och även stationen i Ormaryd.

Järnvägen kommer till

Tändsticksfabriken i Smålands Anneberg behövde timmer, och det smidigaste sättet att transportera timret skulle vara med järnväg. Man diskuterade var järnvägen skulle ligga för att man skulle kunna försörja fabriken. 1904 kom förslaget att den skulle dras ifrån Ormaryd. Efter några år blev denna smalspåriga järnväg, Anneberg-Ormaryds Järnväg, verklighet. Sommaren 1907 började man staka järnvägen Ormaryd – Muntarp – Anneberg, med hållplatser i Bokdungen och Muntarp Kärr. När beslutet var taget, påbörjades banarbetet, som stod klart 1909. Det blev en smalspårig järnväg med spårvidden 600 mm. Detta var betydligt billigare än att bygga en normalspårig järnväg. Längs banan löpte också telefonledningen mellan Smålands Anneberg och Ormaryd.

För att dra vagnarna inköptes två ånglok. Efter första världskriget köptes ytterligare ett lokomotiv. De två första ångloken kostade ca 15 000 kr/st. De två ångloken var både omständliga och arbetsdrivande (eldades med ved för att kunna drivas med ånga) att driva. Till dessa två lok köptes två stycken personvagnar. En av vagnarna var ämnad åt tredje klass, alltså inte så lyxig, och rymde 28 personer. Det fanns två fotogenbelysningar i den och två långbänkar där man kunde få sitta. Den andra vagnen var även den för tredje klass och den var delad så att hälften av ytan var för resgods. Vagnarna var målade i en rödbrun färg och kostade tillsammans 2 950 kr. Sammanlagt fanns det 28 godsvagnar - både öppna och täckta.

När järnvägen till Smålands Anneberg öppnades 1909 fick resande byta tåg, samt att post- och resgods fick lastas om. Det mesta som transporterades på järnvägen var aspstockar som skulle till Smålands Anneberg för att bli tändstickor. I anslutning till järnvägsstationen fanns ett stort markområde där stockarna låg och väntade på att bli omlastade. Omlastningsarbetet sysselsatte minst fem man och en del förmän. På stationen fanns det, förutom stationsföreståndaren, också två stationskarlar. Detta innebar att stationsområdet var Ormaryds största arbetsplats.

År 1910 kunde resande från Smålands Anneberg till Ormaryd åka alla dagar klockan 06.45, 10.20 och 15.00. Den resan tog vanligtvis 22 minuter. Från Ormaryd kunde man åka till Smålands Anneberg klockan 08.07, 12.22 och 16.52. Den resan tog cirka 38 minuter. Barn under tolv år fick åka för halva priset, medan barn under tre år fick åka gratis. Från starten fram till 1909 kostade en enkel resa 35 öre. Varje dag skickades det mjölkflaskor från Bokdungen till Smålands Anneberg via tåget.

På 1930-talet lät järnvägsbolaget bygga en motordressin, vilket såg ut som en liten bil och drevs av en motor. Motordressinens uppgift var att frakta post till och från Ormaryd två gånger om dagen. Det fanns även plats för passagerare.

Järnvägens sista tid

Åren 1932-1934 var mörka och dystra år för arbetarna vid Smålands Annebergs Tändsticksfabrik. "Tändstickskungen" Ivar Kreuger begick självmord 12 mars 1932. Kreuger var på en affärsresa i Paris när han sköt sig själv (troligen efter att han fått för höga skulder på alla lån). Det pistolskottet betydde även slutet på tändsticksfabriken i Smålands Anneberg.

Midsommar 1934 avskedades 200 arbetare och de återstående, ungefär 100, fick gå vid juletid samma år. Detta innebar slutet på en 70-årig produktionsepok i det lilla smålandssamhället. Kort därefter gick även järnvägen samma öde. På våren 1936 beslutade Tändsticksbolaget att riva upp rälsen mellan Smålands Anneberg och Ormaryd.

Rullande materiel finns bevarad på museijärnvägen Östra Södermanlands Järnväg i Mariefred.

Olyckor och incidenter

  • En svår olyckshändelse inträffade den 20 juli 1908: ett gift par åkte med tåget. Cirka två kilometer ifrån Smålands Anneberg inträffade en förskjutning av lasten och de tre första vagnarna efter loket spårade ur och vräktes omkull. Båda makarna fick svåra krosskador och kvinnans arm fick amputerasEksjö lasarett. Mannen avled tre dagar efter olyckan på grund av sina skador.
  • Omkring 1920 hade några småflickor lekt på stationsområdet i Smålands Anneberg, och lyckades komma åt växeln till sidospåret. Godsvagnarna rullade istället ner mot fabriken, men konduktören på det nyss ankomna tåget lyckades stoppa dem i sista stund.
  • Den 26 februari 1929 infträffade en urspårning då fyra vagnar spårade ur och ett par av vagnarna välte helt. Denna gång kom ingen till skada och trafiken kunde återupptas igen på kvällen.

Se även

Personliga verktyg