Från Rilpedia

Albert Mauritz Atterberg (född 19 mars 1846, död 4 april 1916) var en svensk kemist och jordbruksforskare som skapade Atterbergsskalan som idag används av de flesta geotekniker och geologer.

Atterberg blev Filosofie doktor på Uppsala Universitet 1872 och stannade där som högskolelektor i kemianalys fram till 1877. Under denna tid reste han runt i Sverige och utomlands för att studera de senaste utvecklingarna inom organisk kemi. 1877 blev han rektor för den Kemiska avdelningen och Institutet för sädkontroll i Kalmar, där han publicerade flera texter om jordbruksresearch, tillsammans med klassificeringen av skillnaden mellan havre och säd, mellan 1891 och 1900.

När Atterberg var omkring 54 år gammal, fortfarande jobbandes med kemi, började han lägga sina ansträngningar på klassificeringen av plasticiteten av jordar, vilket är det som han är mest ihågkommen för. Atterberg var, vad man vet, den förste att föreslå gränsen <0.002 millimeter som klassificeringen för gränsen på lerpartiklar. Han upptäckte att plasticiteten har ett speciellt kännetecken av lera, och av denna upptäckt skapade han den konsistensgräns som bär hans namn idag. Han ledde även studier med målet att identifiera de specifika mineralerna som ger den leriga jorden dess mjukhet.

Atterbergs arbeten med att klassificera jorden fick ett formellt erkännande av "Internationella Föreningen för Jordforskning" på en konferens i Berlin 1913. Två år senare slog en amerikansk rapport fast att Atterbergs metod var "as simple a one as could be devised, and... it is well that we should become familiar with it." Den amerikanska Byrån för Kemi och Jord tog den i bruk 1937.

Vikten av Atterbergs arbeten har aldrig insetts fullt ut på hans eget område, jordforskningen, inte heller i områden arbetandes om lera, som keramik. Dess introduktion till ämnet geoteknisk forskning gjordes av Karl Terzaghi, som insåg dess stora betydelse väldigt tidigt i sin forskning. Terzaghis assistent, Arthur Casagrande, satte upp standardena för testerna 1932 och procedurerna har sedan dess följts över hela världen.

Referenser

• Blackall, T. E. (1952). "A. M. Atterberg 1846-1916," Geotechnique, 3(1), sid. 17-19. (engelsk)
• Casagrande, A. (1932). "Research on the Atterberg Limits of Soils," Public Roads 12(3), sid. 121-30 och 136. (engelsk)
• Kinnison, C. S. (1915). Technological Papers of the Bureau of Standards No. 46. A Study of the Atterberg Plasticity Method, U.S. Department of Commerce, Bureau of Standards, U.S. Government Printing Office, Washington, D.C., sid. 10. (engelsk)

Artikeln är, helt eller delvis, en översättning från Engelskspråkiga Wikipedia.