Kommunreformen 1971
Från Rilpedia
 |
En eller flera användare anser att denna text bör infogas i Kommunreformer i Sverige. (Diskussion) |
Kommunreformen 1971 är den hittills senaste svenska kommunreformen.
Innehåll |
Centralortsprincipen
Ganska snart visade det sig att 1952 års reform inte varit tillräckligt genomgripande. Man började nu fundera på centralortsprincipen. Städer och landsbygd skulle tillsammans bilda enhetliga kommuner där staden, eller en annan större tätort, skulle utgöra centralort för det omliggande området. 1959 års indelningssakkunniga föreslog en ny kommunreform. Denna gång skulle även köpingarna och städerna vara med och de olika kommuntyperna skulle avskaffas. Samtidigt skedde förberedelser för andra reformer som också skulle leda fram till en mer enhetlig lokal förvaltning av Sverige, som till exempel tingsrättsreformen (då vissa städers egna jurisdiktion avskaffades) och polisväsendets förstatligande samt förändringar på skatteförvaltningens område.
Centralortsprincipen som idé har i efterhand blivit mycket kritiserad för att ha brister i den vetenskapliga underbyggnaden, och för att utgå från konstruerade behov. [källa behövs]
I Norge däremot genomfördes aldrig så omfattande kommunreformer som i Sverige. Norge har idag 434 kommuner, med ett invånarantal på i snitt 10000 personer. Norges kommunreformer kan sägas ha avstannat i mitten av 60-talet.
I Danmark genomfördes en kommunreform år 1970 och ytterligare 2007, då man minskade antalet kommuner från 270 till 98 stycken.
Kommunblock
Riksdagen tog beslut om kommunreformen 1962. Tanken var att sammanläggningarna skulle ske frivilligt. Den livligt debatterade [1] processen inleddes 1 januari 1964 då landets kommuner grupperades i 282 kommunblock. Inom dessa skulle de ingående kommunerna samarbeta och "lära känna varandra" under åren fram till att de nya "blockkommunerna" skulle kunna bildas. Siktet var inställt på 1971. Blockkommun var ett nytt begrepp som hade myntats för att beskriva de nya kommunerna, som oftast hade samma namn som en av de ingående delarna. Detta ingick aldrig i namnet på de nya kommunerna och kom snart ur bruk. Även blockkommunerna kallades ibland övergångsvis "storkommuner" i folkmun.
I några fall gick reformen ganska snabbt; ett antal sammanläggningar gjordes redan 1965, 1967 och 1969. I andra fall fanns det motsättningar mellan kommunerna inom de nya kommunblocken. Socialdemokraterna och Vänsterpartiet Kommunisterna beslöt i riksdagen 1969 att arbetet skulle påskyndas och frivilligheten kan därmed anses ha upphört. Tvångsinslaget resulterade i att c:a 40 kommuner i Sverige fick gå upp i större kommuner, mot sin vilja. Detta kritiserades häftigt av främst Centerpartiet och Folkpartiet, och anses ha bidragit till de borgerligas valseger i riksdagsvalet 1976 [källa behövs].
Enhetlig kommuntyp
1 januari 1971 infördes en enhetlig kommuntyp, då samtliga tidigare landskommuner, städer och köpingar ombildades till enbart kommuner. Samtidigt upphörde de få kvarvarande municipalsamhällena. Genom att de flesta kommuner innefattade såväl landsbygds- som tätortsområden och alla hade samma juridiska ställning fanns ingen anledning att ha kvar skilda benämningar. Som en konsekvens av den enhetliga kommuntypen fick två kommuner provisoriskt speciella namn för att skilja dem från andra kommuner med samma namn, nämligen Vinslövs centralkommun (tidigare Vinslövs köping) till skillnad från Vinslövs (lands)kommun och Tierpsbygdens kommun (tidigare Tierps landskommun) till skillnad från Tierps kommun (tidigare köping).
Först 1974 var reformen huvudsakligen avslutad då de flesta nya kommunerna bildats. Då återstod tre kommunblock. Den sista kommunsammanläggningen ägde rum 1977, då Bara kommun uppgick i Svedala kommun. Några kommunblock befanns mindre lämpliga och upplöstes utan att någon kommunbildning skett. Exempel på detta är Solna-Sundbyberg och Habo-Mullsjö. 1977-79 nådde antalet kommuner i Sverige sitt minimum med 277, jämfört med 2532 maximiåret 1930. 1980 upphörde det sista kommunblocket.
Delningar
De flesta av reformerna kritiserades och motarbetades av de liberala partierna i riksdagen. Under den borgerliga regeringsperioden 1976-82 genomfördes de första kommundelningarna, medan de stoppades av regeringen Palme 1982. De borgerliga regeringarna har dock inte centralt initierat några delningar, utan snarare i större utsträckning än socialdemokratiska regeringar accepterat sådana. Varje delning har föregåtts av omfattande utredningar och oftast av lokala folkomröstningar. Vissa delningsförslag, som Torshällas separering från Eskilstuna kommun, har dock inte fått lokal majoritet.
