Daoism (filosofi)

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
Symbolen som representerar samspelet mellan yin och yang i daoismen.

Daoism, i pinyin, eller taoism enligt det äldre transkriberingssystemet Wade-Giles, är en av Kinas tre traditionella religioner/filosofier, jämte konfucianismen och buddhismen.

Dao, eller dào, betyder ordagrant "väg"; på japanska har det blivit , i exempelvis shintō, "gudarnas väg".


Dao kan inte höras. När det hörs är det inte Dao. Dao kan inte ses. När det ses är det inte Dao'.

RELIGION
Religious syms.svg

Oklart ursprung

Daoismens historiska ursprung är osäkert. Vanligen betraktar man Lao Zi, en äldre samtida till Konfucius, som dess grundare; en senare viktig tänkare och författare är Zhuang Zi. Som religiös skola går den tillbaka till Handynastin då den organiserades efter buddhistisk förlaga men med egna doktriner. Kinesisk folktro, med en uppsjö av gudar, odödliga, andar och annat övernaturligt, brukar ofta förknippas med taoism.

Trots att daoismen och buddhismen uppstod oberoende av varandra (och ungefär samtidigt), så har de i sitt äldsta skikt stora likheter, och i senare kinesisk tradition är blandformer vanliga. Daoismen har dock, till skillnad från buddhismen, ingen systematisk lära och ingen uppsättning rekommenderade levnadsregler för lekmän. Men i likhet med buddhismen finns det en daoistisk kanon - Dao Zang. När buddhismen kom till Kina, tog den upp daoismens mer avancerade tankar; i gengäld kom den daoistiska traditionen samtidigt att koncentrera sig mer och mer på folkliga kulthandlingar.

Daoismens äldsta urkunder är Daodejing, som brukar tillskrivas Lao Zi, Zhuang Zi, och Taipingjing. Till daoismens urkunder räknas också Yijing, "Förändringarna" (eller "Förvandlingarnas bok"), ett verk som dock också konfucianerna skattade högt.

Vägen genom människans inre

Det Absoluta låter sig alltså inte beskrivas, men kan upplevas i människans inre. Genom meditation och kontemplation kan vårt medvetande befrias från störande tankar och intryck, vilket skapar utrymme för Dao. Vi rekommenderas att "tänka utan tankar" under dessa övningar, vilket är detsamma som att befria oss från språket under meditationen. Språk i allmänhet, och vårt modersmål i synnerhet, anses föra oss in på det vi måste bort ifrån: beskrivningar, kategoriseringar, analyser och definitioner. I stället kan vi frammana bilden av att vi och hela den verklighet vi känner till endast är en del av en del i något större. Upplevelsen av enhet med helheten är en insikt som kan ge oss en intuitiv insikt om vad Dao är.

Vi måste således ge upp det systematiska, analyserande sökandet för att finna den rätta vägen. Om vi ska lyckas med detta måste vi också våga släppa taget om vårt skyddade och inrotade sätt att betrakta tillvaron. Avsikten är emellertid inte att vi ska försjunka i världsfrånvändhet – dao ska "levas" och det är i vardagslivet som vi gör de viktigaste erfarenheterna. Det är denna verklighet som vi enligt daoismen bör uppleva allt som en enda enhet, och denna upplevelse leder fram till att människans "jag" endast är en illusion. En värld där alla människor söker öppna sig för och leva i enlighet med dao ska enligt daoismen komma att blomstra. Därigenom är daoismen både individens, samhällets och kosmos väg.

I svensk skönlitteratur kommer daoistiska (och buddhistiska) tankar till uttryck hos Harry Martinson; i den brittiska litteraturen betecknade sig John Cowper Powys som taoist.

Se även


Personliga verktyg