Snapphanar

Från Rilpedia

Texten från svenska Wikipedia

För TV-serien från 2006, se Snapphanar (TV-serie).

Snapphanar var det skällsord den svenska staten på 1600-talet använde om stråtrövare, bönder och styrkor som stödde eller deltog på den danska sidan i de dansk-svenska krigen under perioden, framför allt under skånska kriget 1675-1679 i de tidigare dansk-norska landskapen och främst Skåneland, men även i till exempel Jämtland. Termen användes även av Kristian IV som den 20 augusti 1645 påbjöd undersåtarna i Danmark att "fred slutits med drottningen av Sverige och att snapphanar, fribrytare, dragoner mfl skall avhålla sig från all fientlighet mot de svenske".^{[källa behövs]}

Vilka var snapphanar?

De som den svenska krigsledningen under skånska kriget kallade för snapphanar, men som senare historieskrivning velat visa vara mer komplex, kan sägas ha utgjorts av tre olika kategorier. En kategori var de skåningar (och danskar) som tog värvning i något av de friskyttekompanier som organiserades på order av den danska kungamakten. Dessa kompanier var ridande förband på 100-200 friskyttar som opererade över stora områden och främst angrep den svenska arméns försörjningslinjer. Den andra kategorin var helt vanliga bondeuppbåd, där den lokala befolkningen tog till vapen mot annalkande svenska styrkor, denna kategori förekom endast i inledningsskedet av kriget. Den tredje kategorin var de egentliga snapphanarna, det vill säga stråtrövare som strök omkring i skogstrakterna. Deras plundringar riktade sig inte bara mot den svenska armén utan dessutom (och i en större utsträckning) mot civilbefolkningen, då enbart snapphaneverksamheten i södra Sverige. Även friskyttarna var tvungna att ordna sin försörjning genom bidrag från civilbefolkningen, vilket med tiden blev en stor börda för bönderna i gränsområdena och innebar att skillnaden mellan friskyttar och snapphanar blev otydligare allteftersom kriget fortskred.

Ordet snapphane

Det finns olika teorier om var ordet kommer ifrån. En del hävdar att ordet ursprungligen kommer av schnappen på tyska, dvs "röva bort", andra hävdar att det har att göra med de bössor som var vanliga bland snapphanarna, medan andra uppmärksammat att medellågtyskans ord Snaphane betyder just "(beriden) stråtrövare" och verkar vara ett direkt lån. Det finns även de som hävdar att ordet är direkt kopplat till den nutida översättning; "snabb hane" då snapphanar var just det, snabba på gevärshanen. Enligt Sten Skansjö, docent i historia, verksam vid högskolan i Kristianstad och aktiv i forskningsprojekt om Skånes historia stödda av UNESCO, användes snapphane som ett skällsord synonymt med stråtrövare redan 1558 av Gustav Vasa. Skansjö menar också att danska samtida historiker skiljde mellan friskyttar och stråtrövare, i motsats till de svenska, vilka inte gjorde någon distinktion på den tiden. Alla infångade motståndare kallades snapphanar och blev utsatta för samma skoningslösa behandling i häradsrätterna. Bönder som blev rannsakade i rätten dömdes till döden även för samröre med misstänkta snapphanar.

Avrättning av snapphanar

Stegling som tortyrmetod under 1600-talet.

Dödsdomarna verkställdes snabbt genom hängning eller halshuggning, i många fall föregånget av rådbråkning, vilket bestod i krossande av armar och ben med ett vagnshjul, och följt av styckning. Vanligen avslutades rådbråkningen med stegling på hjul då man flätade in kroppen i ekrarna på ett stort trähjul som hängdes upp till allmän beskådan. Ett samtida vittnesmål av hur behandlingen kunde gå till av de snapphanar som blev tillfångatagna levande i en by kommer från Vä år 1677. Friskyttar som gripits där sattes först i arbete med att göra rent i avträden med bara händerna och sedan med att flå döda hästar, innan de överlämnades till sina bödlar och fick "armar och ben krossade, sedan bröstkorgen, varpå kropparna styckades och bands på steget och hjul"^[1].

Engelsk illustration av hängning och styckning som en ovanlig, men dock befintlig, bestraffningsmetod.

Ett annat samtida vittnesmål kommer från kyrkoherden Stehn Jacobsen som skrev i sitt verk Den Nordiske Krigs Krönicke: "Når de svenske uti denne vinter (1678-79) finge fat på nogle snaphaner, då pinte de dem först grueligen, brände dem under födderne med gloende jern og satte dem siden en spidz indved deras ende og ud ved deres nase. Derefter sloge de dem fast til et trä med et söm igennem begge deres händer över deres hoved og lod dem hänge, til de döde." Denna avrättningsmetod kallas inre spetsning till skillnad mot yttre spetsning då en påle fördes under huden längs ryggen och ofta lades en lös snara om halsen. Friskyttekaptenen (och enligt svenskt synsätt snapphanen) Hans Severin är en man som avrättades på detta sätt. Hans dom löd: "att spetsas levande, inte invärtes, utan mellan hud och rygg igenom nacken, sedan sättas på pålen, fötterna naglade och händerna bakbundna under en ny galge, med rep om halsen, icke tilldraget. Hans namn slås på galgen."

De olika avrättningsmetoderna har beskrivits av bland annat Skansjö, Sixten Svensson och Herman Lindqvist.^[2] Enligt Herman Lindqvist förekom tortyr med vad han kallar "raffinerade metoder": "Om en snapphane greps levande i en by, torterades han först varpå han avlivades med någon av följande raffinerade metoder: Antingen spikades han levande upp på kyrkdörren eller också kunde han spetsas levande på en glödande järnstång [...]. Där fick han hänga allom till skräck och varnagel."^[3] Uttrycket "till skräck och varnagel" förekom ofta i dåtidens förmaningar till befolkningen. Om snapphanar infångades av svenskarna gick de således ett grymt öde till mötes. Syftet var att skrämma och varna andra för vad som kunde hända med den som satte sig upp mot överheten.^[2]

Snapphanar i historieskrivningen

Bland nutida forskare som kartlagt källmaterial angående snapphanarna märks främst Sten Skansjö, som utöver sin akademiska bana också är redaktör på Nationalencyklopedins redaktion för medeltidsarkeologi. Hans bok Skånes historia belönades 1998 med Lengertz kulturpris för bästa skildring av Skåne. Som väntat har synen på snapphanar skiftat radikalt i historieskrivningen genom tiderna och ofta gett upphov till livliga debatter. Orsaken är att begreppet är något diffust eftersom det representerar tre olika kategorier, vilket beskrivits ovan. Andra nutida verk är Snapphaneboken av K Arne Blom och Jan Moen, och Snapphanarna av Alf Åberg, tidigare chef för Krigsarkivet i Stockholm, vilka ger olika syn på snapphanarna. Åberg har fått utstå kritik för att vara alltför okritisk mot den svenska krigsmakten. Han menar bland annat att distinktionen mellan snapphanar och friskyttar i praktiken är omöjlig att upprätthålla då båda grupperna hade i princip samma rekryteringsbas och uppförde sig lika illa mot civilbefolkningen. Från den svenska krigsmaktens sida blev följden av denna brist på praktisk distinktion mellan stråtrövare och friskyttar att friskyttarna inte ansågs skyddade i några konventioner gällande behandlingen av krigsfångar, och att tortyr, rådbråkning, stegling, hängning och styckning mm, därför ansågs rättfärdigat. På grund av ett återutgivningsfel, eller en brist på faktakontroll, påstås det i samlingsverket Sveriges historia del 5 att det var snapphanarna som brände ned Örkeneds socken. Åberg har i andra artiklar och böcker angett att det faktiskt var de svenska trupperna som brände socknen. Faktafelet som utpekar snapphanar i skövlingen av Örkened finns för övrigt även i nyutgåvan av femtonbandsverket Sveriges historia (1983) vol. 7 s. 126.

Karl XI på slagfältet under skånska kriget, det så kallade snapphanekriget.

Ett dokument som i dag bevaras i Riksarkivet visar att det i själva verket var Karl XI som gav ordern att alla män i Örkened som kunde bära gevär skulle dödas, endast kvinnor och barn förskonas, djur och annat av värde bäras iväg och gårdarna brännas ner, varefter resten av socknen skulle skövlas.^[4] Detta återspeglas också i dagboksanteckningar skrivna av översten Nils Skytte, en av officerarna som deltog i den svenska kampanjen: "22 (april 1678) ryckte vi upp att efter order uppbränna hela Örken socken, hvilka order också lyda att ihjälslå allt manskön emellan 15 och 60." Resultatet denna dag, enligt dagboken, var tre byar jämnade med marken, nämligen "Kärraboda, Räftofta, Smålatorp" och i Månstorp, "2 möllor och 1 hus, dertill en gammal bonde caputerades". Befolkningen hade flytt till skogs och på plats fanns endast en gammal bonde. Dagen därpå skriver Skytte i sin dagbok om förintelsen av "Grefveboda, Södra Hafhult, Norra Hafhult, Trolsatorp, Tjufön, Rumpebo, Kjättebo, Ulfshult, Torshult, Hanshult."^[5]

Kända snapphanar/friskyttar

• Niels Andersen
• Simon Andersen (Tullsagra Simon)
• Casparus Due
• Knut B. Espersen
• Lille Mads
• Bent Mogensen
• Eskil Nielsen
• Gustav Skåntorp
• Anders Pedersen
• Mickel Pedersen Göing
• Svend "Gjønge" Povlsen
• Hans Severin
• Store Trued
• Uggleherarna

Se även

• Altarstenen i Oderljunga
• Skånska kriget
• Skåneland
• Nedbränningen av Örkeneds socken
• Återerövringen av Jämtland

Referenser

Fotnoter

1. ↑ Dokumentet är beskrivet i Herman Lindqvists Historien om Sverige – storhet och fall. Se också "Källor till 1600-talet", Öresundstid.
2. ↑ ^{2,0 2,1} Se sammanfattningen i artikeln Straffen mot 'snapphanarna', Terra Scaniae.
3. ↑ "Fra Herman Lindquists bog." Utdrag publicerat på internet i "Källor till 1600-talet", Öresundstid.
4. ↑ Citerat i Herman Lindqvists bok Historien om Sverige – storhet och fall. I kungens instruktion till överstelöjtnant Gustav Hedefelt angående Örkened står det: "...låter han i hela socknen nederhugga allt mankön, som kan gevär bära, skonar allenast kvinnokön och barnen men bränner upp gårdarna sedan boskapen och viktualiepersedlarna äro utburne och salverade, givandes allt övrigt vad där finnes till skövling, dock att allt sker med god ordning för att Kungl.Maj:s rätta intention genom flykt icke eftersatt varder". Beskriven i Källa 14, Öresundstid.
5. ↑ Skyttes dagbok, citerad i Herman Lindqvists bok Historien om Sverige – storhet och fall.

Litteratur

• K Arne Blom, Jan Moen, Snapphaneboken.
• Cederborg, Carl August (1913). Kopparskrinet.
• Cederborg, Carl August (1987). Mickel Göing.
• Cederborg, Carl August (1912). Göingehövdingen I. [1]
• Cederborg, Carl August (1912). Göingehövdingen II. [2]
• Dick Harrison, Snapphanarnas brutala öde (2006) Allt om historia. (nr. 12).sid. 38-43.
• Kim Hazelius, De Kallades Snapphanar.. Bokpro Bjärnum 2006 (ISBN 91-89336-40-2).
• Bo Knarrström & Stefan Larsson (2008). Hans Majestäts friskyttar av Danmark. Riksantikvarieämbetet (ISBN 978-91-7209-506-9)
• Palle Lauring (1952). Danmark i Skåne. Stockholm: Berghs förlag, 1999 (ISBN 91-502-1368-7).
• Herman Lindquist (1995). Historien om Sverige – storhet och fall. Norstedts Förlag, 2006 (ISBN 91-1-301535-4).
• Mats Olsson (2001). "Att icke understå sig att lämna sina hemman: Om bondeklassens frihet och adelns dominans i Skåne". Historisk Tidskrift, 2001 (1): 5-28. ISSN 0345-469X.
• Sten Skansjö (1997). Skånes historia. Lund (ISBN 91-88930-95-5).
• Sixten Svensson (2005). Sanningen om snapphanelögnen. (ISBN 91-975695-1-8).
• Alf Åberg, (1951).Snapphanarna.Stockholm: LTs Förlag.
• Alf Åberg, (1975). I snapphanebygd. Stockholm: Rabén & Sjögren.
• Alf Åberg,(1994). Kampen om Skåne under försvenskningstiden. Stockholm: Natur och Kultur (912704355X).

Externa länkar

• "Snapphanarna får nytt liv i Litauen". Svenska Dagbladet, 26 april 2006.
• "Snapphanarna" Öresundstid: Öresundsregionens kulturarv genom 1000 år (2003). Undervisningsmaterial producerat med bidrag från bland annat EUs InterregIIIA-program och Undervisningsministeriet i Danmark.
• Terra Scaniae, Skånes historia. Tvärvetenskapligt historieprojekt producerat som stöd för skolan med bidrag från bland annat Region Skåne med Kultur Skåne och stiftelsen Framtidens Kultur.