Sedel

Från Rilpedia

Texten från svenska Wikipedia

En sedel är ett slags pappersmynt, en tryckt papperslapp som fungerar som betalningsmedel och ges ut av en myndighet i en stat eller ett annat geografiskt område.

Sedelns historia

Skottland

Ursprunget till de nuvarande sedlarna får man söka på två olika håll. Det första permanenta sedelmyntet uppstod i Skottland ur ett där sedan gammalt förekommande kreditmedel, promissory notes. Dessa hade formen av vanliga skuldförbindelser, var ofta betalbara vid anfordran och ställda på viss person "or bearer", det vill säga faktiskt på innehavaren. När vid 1600-talets slut banker började uppkomma, låg det för dem nära till hands att begagna sådana förbindelser. "Promissory notes" användes som verkliga sedlar först av Skottlands centralbank, Bank of Scotland (grundade av William Paterson), 1695; därmed hade världens första bestående sedelmynt skapats.

England

Även Englands centralbank, Bank of England (också grundade av skotten William Paterson), använde visserligen från början liknande kreditdokument. De utfärdades dock först (före 1697) på viss tid och löpte dessutom med ränta, säkert till och med 1706, men därefter är de att betrakta som verkliga sedlar. Formen var emellertid något annorlunda jämfört med dagens. Bank of Englands äldsta bevarade sedel lyder i översättning: "Jag lovar att vid anfordran betala till Mr. John Wright eller innehavaren en summa av tvåhundra pund. London den 23 januari 1699. För Bank of Englands direktör och bolag Joseph" (efternamnet oläsligt). De kursiverade orden är handskrivna, de andra tryckta.

Förenade kungariket 1707

Dylika "promissory notes" kom att i stor utsträckning användas av den mängd banker, som efter 1750 uppväxte över hela Förenade konungariket Storbritannien. Sedlarnas karaktär av "promissory notes" gjorde, att sedelutgivningen faktiskt blev fullständigt fri och obunden av alla regler. Ingen kunde förvägras att utge vid anfordran betalbara skuldförbindelser, och bankerna utgav obehindrat dylika.

Den ursprungliga formen förändrades under 1800-talet till den för en sedel vanliga. Från Storbritannien spred sig sedelutgivningen till kolonierna. Redan före 1830-talet fanns sedelutgivande banker i det brittiska världsrikets alla delar samt i Förenta staterna, medan det på den europeiska kontinenten fanns endast en eller annan enstaka bank. Denna bankväsendets tidiga utveckling i de engelsktalande länderna beror med säkerhet just på sedelutgivningen, som även under primitiva ekonomiska förhållanden tillförsäkrade bankerna ett tillräckligt och elastiskt rörelsemedel.

Den europeiska kontinenten

På den europeiska kontinenten utvecklade sig förhållandena på ett helt annat sätt. Där stod sedlarnas uppkomst i samband med girobankerna och deras kreditinstrument. Girobankerna var i princip rena förvaringsställen för pengar. De mottog medel till förvaring och lämnade i stället kvitton eller depositionsbevis. Dessa kunde sedan ställas på innehavaren och gå ur hand i hand, men så länge de inte fritt kunde utges av banken var de inte att betrakta som sedlar. Och principiellt stod alla girobankerna, så länge de existerade, på denna grund; avsteg från principen förekom, men de upphörde aldrig att betraktas som missbruk.

Sverige

Kreditivsedlar och transportsedlar

Av alla girobankerna var det endast en, som förmådde utveckla sina depositionsbevis till verkliga sedlar, nämligen Sveriges riksbank. Redan den av Johan Palmstruch 1656 i Stockholm inrättade banken började 1661 utge sedlar, de så kallade kreditivsedlarna, dels å daler kmt, dels å daler smt, som anses ha varit det första verkliga sedelmyntet i världen. Kreditivsedelns likhet med senare tiders banksedlar visar sig dels däri, att dess innehavare hade att fordra ett visst belopp, vilket var liktydigt med att sedlarna vid anfordran inlöstes med det åsatta beloppet, dels däri att den lydde på jämna belopp (1 000, 100, 50 och 25 daler kmt eller 100, 50, 25 och 10 daler smt), dels däri, att beloppet var tryckt på sedeln, och slutligen däri, att varje sedel var numrerad samt underskriven av bankens tjänstemän.

Kreditivsedlarna blev emellertid snart oinlösliga, sjönk i värde och indrogs 1667. Samma år utgav Stockholmsbanken en kortare tid transportsedlar à 100 daler smt, tryckta på två blad (ett helt ark) av vanligt skrivpappers storlek med angivande, att viss person eller den, på vilken han med sedelns egenhändiga underskrivande och signet transporterade sedeln, hade att fordra 100 daler hos banken (en sådan sedel har ända till 28 tryckta transportformulär). När banken 1668 övertogs av rikets ständer, blev all slags sedelutgivning förbjuden. Detta förbud upprätthölls en tid framåt. Banken utgav visserligen insättningsbevis och, då de visade tendens att cirkulera, snart med uttryckligt förbud mot transport. Ett förslag av Ständernas bankodeputerade 1701 att få utge transportsedlar blev inte stadfäst av Kunglig Majestät. De så kallade myntsedlar, som på grund av penningbehovet utfärdades 1716-17, var inga banksedlar, utan statsobligationer, utgivna av kontributionsränteriet. Men genom en kunglig förordning 1726 började banken åter utge transportsedlar. De var inget annat än transportabla depositionsbevis, vari intygades, att viss namngiven person insatt en viss summa (till följd varav beloppet växlade och inte trycktes), och de fick sedan transporteras från man till man, men något tryckt formulär för transporten som på 1661 års sedlar förekom inte, utan transporten skulle helt och hållet skrivas.

Verkliga sedlar

Dessa transportsedlar övergick snart (sannolikt omkring 1738) till verkliga sedlar, i det banken då utställde dylika efter behov, utan att någon insättning gjorts. De lydde då även på runda summor. Den ursprungliga formen bibehölls emellertid länge. Från 1745 utgavs visserligen småsedlar på högst 12 daler kmt, som inte behövde transporteras, men för de större sedlarna kvarstod transportplikten orubbad till 1812. Praktiskt taget, hade den emellertid föga betydelse, i det man tydligen från början använde blankotransport. 1812 började emellertid även större på innehavaren ställda sedlar att utges. Transportsedlar utgavs dock vid sidan av dessa till och med 1834. Hela denna tid hade sedlarna även formen av depositionsbevis. Detta fortfor till 1836, då det modernare utseendet infördes. En del sedlar av det gamla slaget utgavs dock till och med 1849. Efter detta år har endast banksedlar av modern typ utgetts i Sverige.

Andra typer av sedlar

Vid sidan av de egentliga banksedlarna har, utom de ovannämnda myntsedlarna, i den allmänna rörelsen förekommit cirkulerande pappersmynt, såsom diskontosedlar, som utgavs av diskonter och som bestod dels av depositionsbevis, dels av diskonternas anvisningar på Riksbanken, samt de av Riksgäldskontoret utfärdade kreditsedlar eller riksgäldssedlar, som 1789-90 löpte med 3 procents ränta och således mera motsvarade senare tiders obligationer än sedlar, men sedan mitten av 1790 inte var räntebärande. De växlade till valören från 500 riksdaler till 12 skilling. 1790-1803 utgjorde riksgäldssedlarna landets huvudsakliga rörelsemedel. Deras värde sjönk emellertid vid sidan av bankens sedlar, och vid realisationen 1803 nedsattes deras värde med en tredjedel, så att 1 riksdaler i bankosedlar motsvarade 1 1/2 riksdaler i riksgäldssedlar. Den utveckling, som sålunda försiggått i Sverige, var emellertid speciell för detta land.

Svensk valuta genom åren

Andra länder

I andra länder uppstod sedelutgivning vida senare, i allmänhet först vid 1700-talets slut eller 1800-talets början, och man hade då Storbritanniens mönster att gå efter. Från den gamla girobankstiden levde emellertid den föreställningen kvar, att varje sedel egentligen borde motsvaras av guld eller silver. Resultatet blev i alla länder mer eller mindre invecklade bestämmelser rörande sedeltäckning. Dylika bestämmelser saknades ursprungligen i de anglosaxiska länderna, men spred sig även dit.

Se även

• mynt
• mynt- och sedelserier
• prinsesedler
• kotia
• Catalogue of modern world Banknotes (since 1961)

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 ^(Not).