Mount Everest
Från Rilpedia
| Mount Everest | |
 Everest från Kala Patthar i Nepal |
|
| Höjd över havet | 8 848 m |
|---|---|
| Plats | Mall:Landsdata Nepal Nepal och Mall:Landsdata Kina Kina (Tibet) |
| Bergskedja | Himalaya |
| Primärfaktor | 8 848 m |
| Koordinater | |
| Första bestigning | 29 maj 1953 Mall:Landsdata Nya Zeeland Edmund Hillary Mall:Landsdata NepalTenzing Norgay |
Mount Everest är världens högsta berg. Det ligger i Nepal och Tibet i bergskedjan Himalaya och är 8 848 meter högt. Mount Everest bestegs första gången med säkerhet den 29 maj 1953 av Sir Edmund Hillary och Tenzing Norgay. Möjligen hade George Leigh Mallory och/eller Andrew Irvine dessförinnan nått toppen redan 1924, men detta är oklart. De flesta som bestiger berget använder sig av syrgastuber på sina toppattacker som startar från höghöjdslägren omkring 8 000 meter. Endast en bråkdel av alla klättrare klättrar utan tillförd syrgas.
Innehåll |
Bergets namn
I Nepal kallas berget Sagarmatha (सगरमाथा, sanskrit, "Himmelens huvud"). På tibetanska heter det Jo-mo glang-ma ri (ཞ) ("Universums moder"), vilket har gett berget dess kinesiska namn: 珠穆朗瑪峰 (pinyin: Zhūmùlǎngmǎfēng). Även Chomolungma brukar anges i Tibet.
Bergets första västerländska namn var Peak XV
Dagens namn gavs 1865 av Andrew Waugh som gav namnet Mont Everest till en början men senare Mount Everest, efter Sir George Everest, en brittisk militäringenjör (och Waughs mentor) som mellan 1830 och 1843 ledde en expedition som hade till uppgift att kartlägga den indiska subkontinenten. Bergets läge nedtecknades 1850 i samband med Waughs expeditioner.
Till skillnad från det idag etablerade uttalet så uttalade George Everest sitt namn EAVE-rest. Namngivningen av berget orsakade viss kontrovers eftersom Everest själv alltid var noga med att använda lokala namn, men eftersom Nepals och Tibets gränser var stängda hade man ingen möjlighet att ta reda på vilka de lokala namnen var.
Bergets höjd
Radhanath Sikdar fann 1852 att Mount Everest var världens högsta berg, och inte Kangchenjunga som man tidigare trodde. Han mätte bergets höjd från 24 mils avstånd med teodolit. Det stora avståndet berodde på att expeditionen inte fick komma in i Nepal och därför stod på indisk mark och mätte. Sikdar uppmätte bergets höjd till exakt 29 000 fot (8 839 meter), men angav officiellt siffran 29 002 fot för att man inte skulle få uppfattningen att han avrundat till närmaste tusental. Ännu tidigare troddes Aconcagua vara världens högsta berg.
Öppnar man en geografibok idag så står det att Mount Everests höjd är 8 848 meter över havet, vilket myndigheterna i Nepal och Kina anger. Många olika höjder har angetts genom åren. En gps-mätning som utfördes 1999 anger att berget är 8 850 meter högt. 2005 rapporterade Kina en ny siffra efter månader av mätningar: själva berget är cirka 8 844,5 meter högt med 3,5 meter högt lager av snö och is ovanpå. Den mest använda siffran för bergets höjd är fortfarande 8 848 meter. Hur som helst råder det inga tvivel om att berget är världens högsta.
Leder
Totalt har 18 leder/kombinationer av leder klättrats till toppen. Fortfarande finns en obestigen led: Fantasy Ridge.
South East Ridge/South Col
Den vanligaste leden från den Nepalesiska sidan. Leden går genom det farliga Khumbu-isfallet och sedan vidare upp i Stillhetens dal (Western Cwm) och via den myckat isiga och farliga Lhotse-väggen. Det sista lägret är läger 4 på South Col (8 000 möh) där är det ca 8-14 timmars klättring kvar till toppen. Leden användes av Sir Edmund Hillary och Tenzing Norgay 1953.
North East Ridge/North Col
De allra flesta som klättrar från nordsidan väljer North East Ridge/North Col. Idag den mest använda leden på berget. Den användes 1960 av Yin-hua Chu, Fu-zhou Wang och Konbu som blev de första personerna att bestiga berget från nordsidan. Baslägret ligger på Rongbukglaciären på den tibetanska högplatån och går att nå med Jeep. Sedan får man vandra i moränen fram till bergets fot för att sedan klättra upp till North Col och sedan upp på North East Ridge där läger 4 finns på 8 300 m. Därifrån görs toppattackerna. Många föredrar idag nordsidan då den är enklare att nå och billigare att klättra.
Fantasy Ridge
Är en obestigen bergsrygg som namngavs på 1920-talet av George Leigh Mallory som ansåg att man endast i fantasin kunde bestiga berget via den leden. Många expeditioner har genom åren försökt nå toppen via Fantasy Ridge men misslyckats. Leden är en bergsrygg som går från östsidan av berget upp på North East Ridge.
South West Face
En av bergets svåraste leder. Leden startar i baslägret för standardleden via south east ridge men tar av i stillhetens dal (western cwm) för att sedan gå in på south west face. 1969 så inledes kampen om South West Face som skulle avslutas först sex år senare. Leden erbjöd extrem klättring på extrem höjd. Problemet skulle visa sig vara att ta sig förbi det såkallade "rock band" på cirka 8700 meters höjd. 1975 fann Christian Boningtons expedition vägen förbi och nådde toppen. 15 klättrare har nått toppen via leden och 4 klättrare har omkommit.
Hornbein Couloir/Super Couloir/Japanese Couloir
En led som går rätt uppför North face lite väster om North Wall Direct Route. Leden går på den mycket oförutsägbara nordväggen. Leden är uppkallad efter Tom Hornbein som 1963 under den Amerikanska expedtionen klev av west ridge ner på nordväggen och klättrade sedan på nordväggen upp till toppen. Den led som idag kallas Hornbein Couloir/Super Couloir startar på Rongbukglaciären för att sedan kliva på nordväggen och sedan gå upp till Hornbein Couloir. Leden klättrades 1991 av den svenska everest-expeditionen som totalt förde 3 personer till toppen varav en svensk, Lars Cronlund. Den leden som idag klättras klättrades av Japaner 1980 som gav leden namnet Japanese Couloir. Leden som är en kombination av Japanese Couloir och Hornbein Couloir kallas numera oftast Super Couloir. Totalt har 7 klättrare nått toppen via leden och 4 klättrare har omkommit.
Historia
1904: Det första fotot av berget som visar detaljer tas av J. Claude White.
1921: Den första expeditionen når berget från den tibetanska sidan. Denna brittiska rekognoseringsexpedition var under ledning av Charles Howard-Bury. De finner vägen till North Col (7 000 m.ö.h.) som kom att bli standardleden på nordsidan. I expeditionen deltog bland annat George Mallory som senare kom att bli en legend.
1922: Ytterligare en brittisk expedition till berget, denna gång ledd av C.G. Bruce. 22 maj inleds den första toppattacken med Mallory, Norton, Somervell och Morshead. De når 8 170 m.ö.h. på North East Ridge innan de tvingas att vända. 23 maj når George Finch och Geoffrey Bruce 8 320 m.ö.h. Under expeditionen omkommer sju sherpor.
1923: George Mallorys klassiska uttalande till svar på en journalists fråga: Varför vill du bestiga Mount Everest? Mallory svarar: För att berget är där.
1924: Den tredje brittiska expeditionen, denna gång ledd av Edward Norton. Under ett toppförsök 8 juni försvinner George Mallory och Andrew Irvine spårlöst nära toppen. Än idag pågår diskussioner om Mallory och Irvine kan ha nått toppen, men sannolikheten är inte stor.
1953: Brittisk expedition, ledd av John Hunt, försöker 26 maj nå toppen via South Col-South East Ridge med de två klättrarna Dr. R.C. Evans och T Bourdillon. Det blåste hårt och när de nådde sydtoppen (8 770 m.ö.h.) tvingades de vända på grund av att lufttuberna höll på att ta slut. 3 dagar senare så når sherpa Tenzing Norgay och Sir Edmund Hillary som första människor toppen av världens högsta berg.
1960: En enorm kinesisk expedition ger sig på berget från nordsidan. I expeditionen deltar 214 personer. Expeditionen blir den första att bestiga berget från nordsidan. De klättrade den klassiska Mallory-leden som går via North Col och upp på North East Ridge. Den leden är idag standardled på nordsidan.
1963: Den första amerikanska expeditionen till Everest. Expeditionen finansierades av National Geographic Society och kostade 400 000 amerikanska dollar. Man använde 900 bärare som bar upp 29 ton mat och utrustning till baslägret. Expeditionen följde 2 olika leder, dels den klassiska South Col-South East ridge-leden och en ny led, West Ridge/Hornbein Couloir.
1 maj: Jim Whittaker och sherpa Nawang Gombu når toppen via South Col-South East Ridge och Whittaker blir den förste amerikanen att nå toppen.
22 maj: Tom Hornbein och Willi Unsoeld klättrar den nya leden på West Ridge och når toppen 18.15 när mörkret faller. De tvingas därför ta South East Ridge ner till South Col som är en betydligt säkrare väg ner för berget. Detta leder till att de även gör den första traverseringen av Everest.
1969: Japaner, under ledning av Naomi Uemura, undersöker möjligheten att klättra South West Face. Denna rekognoscering startar kampen om South West Face.
1970: Japanerna tillbaka för att klättra South West Face, men på grund av stenras och laviner så byter de till standardleden South Col - South East Ridge.
1971: Internationell expedition till South West Face och West Ridge. Expeditionen leds av Norman Dyhrenfurth och består nästan bara av elitklättrare som Don Whillans, Dougal Haston, Naomi Uemura, Pierre Mazeaud och H. Bahuguna. Det blir en hel del personliga konflikter och allmänna organisationsproblem. Whillans och Haston når 8 350 m.ö.h. på South West Face.
1972: Europeisk expedition till South West Face ledd av Dr Karl Herrligkoffer. Efter många personliga konflikter så avbryts expeditionen. Ännu har ingen nått toppen via South westface. Expeditionen nådde "rock band" på 8 300 meters höjd.
1972: Ytterligare en expedition till South west face. Expeditionen leds av legenden Sir Christian Bonington. Man valde att åka till berget på senhösten och möttes av väldigt dåligt väder. Man når "rock band" innan man vänder.
1973: Japanerna tillbaka på south west face. Ännu har ingen lyckats bestiga berget via leden. Precis som alla tidigare expedition så kommer man inte över "rock band". Det har visat sig att ska man bestiga Everest via south west face måste man komma på en väg förbi den mycket svåra passagen.
1975: Med erfarenhet från expeditionen 1972 ledde Sir Christian Bonington en ny expedition till south west face. Klättrarna var i stort sett samma som under expeditionen 1972. Man bygger läger upp till 7 800 m ö h och tror sig ha kommit på en väg att passera förbi "rock band". Denna gång var vädret utmärkt till skillnad från 1972. Nick Estcourt och P Braithwaite finner en väg genom rock band och några dagar senare så bildar Dougal Haston och Doug Scott läger 6 på 8 300 m ö h.
16 maj: Den första kvinnan att bestiga Mount Everest var Junko Tabei (田部井 淳子), född 1939, en japansk bergsbestigare. Hon besteg berget den 16 maj 1975.
24 september: Haston och Scott klättrar i elva timmar och når South summit (8 720 m ö h) kl 15.00, vilket är sent. De bygger en bivack, fortsätter mot toppen och når den kl 18.00 när solen går ner. De är illa ute och tvingas övernatta utan syrgas på sydkammen. Dagen efter så klättrar de ner till Camp 6 på 8 300 m ö h.
26 september: Mike Burke, Peter Boardman och sherpa Sirdar Pertemba beger sig mot toppen. Boardman och Pertemba når toppen och möter Burke just nedanför toppen och sätter sig där och väntar på honom när han fortsätter mot toppen. De väntar länge men Burke ses aldrig igen.
1978: Reinhold Messner och Peter Habeler blir de första som bestiger berget utan syrgas. Många har svårt att tro dem då man trodde det var omöjligt men bevisen var överväldigande.
1979: Andrej Stremfeli och Nejc Zaplotnik blir först med att bestiga berget 13 maj längs hela West Ridge. På nervägen väljer de Hornbein Coulior.
1979: Hannelore Schmatz blir den första kvinna att omkomma på berget efter att ha bestigit toppen som fjärde kvinna i världen.
1980: Första bestigningen vintertid av polacken Krzysztof Wielicki 17 februari.
1980: Reinhold Messner tillbaka på Everest denna gång så gör han en äkta soloexpedition; det var bara han och berget. Han når toppen via en delvis ny led på nordsidan utan syrgas 20 augusti.
1983: Lou Reichardt, Kim Momb, och Carlos Buhler når toppen som första klättrare på East face.
1984: Tim Macartney-Snape och Greg Mortimer når som första klättrare toppen via great norton couloir.
1984: Hristo Prodanov når toppen via West Ridge direct. Han klättrar utan syrgas på en av de svåraste lederna på hela berget och dessutom solo. Omkommer på nervägen.
1988: Jean-Marc Boivin flyger glidskärm från toppen ner till läger 2 efter att ha bestigit toppen via South East Ridge/South Col.
1992: Bröderna Alberto Inurrategui och Felix Inurrategui blir de första bröderna att stå på toppen tillsammans.
1995: Första bestigningen via hela North east ridge görs av japanerna Kiyoshi Furuno, Shigeki Imoto och nepaleserna Dawa Tshering Sherpa, Pasang Sherpa, och Nima Sherpa.
1996: Göran Kropp startar sin Everestexpedition hösten 1995 på cykel och når Everests basläger våren 1996 och når senare toppen utan syrgas och cyklar tillbaka till Sverige.
1996: 15 personer omkommer på berget, bland annat expeditionsledarna Rob Hall och Scott Fischer.
1999: Babu Chiri Sherpa sitter 21 timmar och 30 minuter på toppen av berget. George Mallorys kropp hittas av Eric Simonsons expedition.
2000 Polskan Anna Czerwinska blir den äldsta kvinna att nå toppen.
2001: Amerikanen Erik Weihenmayer blir den första blinda person att nå toppen.
2003: Den 70-åriga Japanen Yuichiro Miura blir hittills äldsta person att nå toppen.
2004: Ryssarna Pavel Shabaline, Iljas Tukhvatullin och Andrew Mariev når toppen via en ny led i mitten på bergets nordsida den 30 maj.
2006: Lhakpa Tenzing Sherpa bestiger berget för sextonde gången. Han slog därmed sitt eget rekord på 15 bestigningar. 11 personer dör på berget, en av dem svensken Tomas Olsson.
2007: Fem personer dör på berget, bland annat två sydkoreaner som försökte nå toppen via South West Face. Kina påbörjar bygget av en väg för att underlätta för klättrare på bergets nordsida.
2008: Den 11 mars kom beskedet från myndigheterna på den tibetanska sidan av berget är avstängt för samtliga klättrare tills den 10 maj. Anledningen uppges vara att allt för många klättrare skulle försöka nå toppen.[1] [2]
En grupp kinesiska klättrare besteg berget för att ta OS-facklan till toppen i en fackelstafett, 36 fackelbärare deltog och facklan nådde toppen den 8 maj. Stafetten visades i direktsänd TV.
Svenskar som nått toppen
Den 11 maj 1990 blev Mikael Reuterswärd den förste svensk att nå toppen tillsammans med Tim Macartney-Snape och Andy Lapkass. Oskar Kihlborg nådde toppen 7 timmar senare samma dag. De ingick i en mindre expedition tillsammans med legenden Rob Hall (hans första bestigning) som besteg berget längs South East ridge. I expeditionen ingick bla sonen till Sir Edmund Hillary, Peter Hillary vilken lyckades nå toppen den 10 maj. År 1989 hade samma grupp gjort ett första försök men stoppades på grund av dåligt väder.
Året efter, den 20 maj, besteg Lars Cronlund berget från nordsidan, via den mycket krävande super coulior-leden. Två sherpas som var med i denna svenska expedition ledd av Jack Berg hade redan fem dagar innan nått toppen. Expeditionen som följde Japanese Couloir och Hornbein Couloir blev en revansch för Lars Cronlund som år 1987 deltog i Ebbe Wahlunds expedition men tvingades vända några hundra meter innan målet på North east ridge (standardleden).
Den 23 maj 1996 gjorde Göran Kropp bedriften att som första svensk bestiga berget utan syrgas. Inte nog med det, han tog sig för egen maskin med full utrustning till Nepal på cykel. Cykelfärden tog 6 månader och gick genom Europa via Turkiet vidare genom Iran, Pakistan och Indien. Exakt ett år efter avfärden vidrörde han svensk mark den 16 oktober 1996. Hemresan gick på Karakorum highway och genom det forna Sovjet men på grund av problem med visum så var han tvungen att fuska när tiden rann ifrån honom men större delarna cyklades.
Renata Chlumska blev den första svenska kvinnan att nå toppen den 5 maj 1999. Hon ingick i Swedish Mount Everest Cleaning Expedition som leddes av Göran Kropp. Eftersom hon har dubbelt medborgarskap blev hon även den första tjeckiska som bestigit berget.
Den 26 maj samma år blev Tina Sjögren den andra svenskan på toppen. Hon besteg berget tillsammans med sin man Thomas Sjögren. De ingick i 1999 International Everest Spring Expedition. Båda dessa expeditioner från 1999 följde sydöstkammen.
Den 22 maj 2005 blev Uppsalaäventyraren Magnus Flock den åttonde svensk att nå målet han blev också den förste svensk att bestiga berget via nordryggen från den svåra nordsidan.
Den 29 maj 2005 nådde Mattias Karlsson toppen via nordsidan och blev därmed nionde svensk att nå toppen. Mattias ingick i den Norska Everest expeditionen 2005 som leddes av Jon Gangdal.
Den 16 maj 2006 nådde skidåkaren och äventyraren Tomas Olsson toppen tillsammans med den norske extremskidåkaren Tormod Granheim. De skulle bli de första i världen att åka skidor utför den branta Norton coulior på Everests nordsida. När de tagit sig ned till 8 500 meters höjd, föll Olsson när han firade ner sig för en 50 meter hög klippavsats i norton coulior. Den 20 maj stod det klart att Olsson omkommit vid fallet. Hans kropp hittades på 6 700 meters höjd. Tidigare på dagen den 16 maj nådde Martin Letzter och Olof Sundström toppen, som tionde och elfte svenskar, via nordryggen och åkte [delvis] skidor ner samma väg till ABC på nordsidan och blev därmed första svenskar att åka skidor nedför Mount Everest (Sundström på telemark). Båda två deltog senare i sökarbetet efter Tomas Olsson. (Den 26 november 2006 blev Sundström och Letzter de första i världen som åkt skidor ner för samtliga de sju berg som ingår i de så kallade Seven summits; den högsta bergstoppen i varje världsdel. De avslutade på Mount Vinson på Antarktis). (http://www.se7ensummits.com)
(Schweizaren Marco Siffredi åkte snowboard ner för Norton Couloir år 2001 efter att ha nått toppen via nordryggen. Året efter, den 8 september 2002, försökte Marco att åka snowboard ner för den mycket svåra och branta Hornbein Couloir (också på Everests nordsida) och omkom. Den ende person som till dags dato åkt skidor non-stop från toppen av Everest är den slovenske skidåkaren Davo Karnicar. Han åkte den 7 oktober 2000 från toppen och hela vägen ner till BC på sydsidan utan att ta av sig skidorna. Den första att åka skidor från nordsidan var den österrikiske klättraren och skidåkaren Hans Kammerlander som 1996 delvis åkte skidor ner via nordryggen.)
Den 25 maj 2006 nådde Fredrik Sträng toppen, den första i hans projekt 7+7+7 där han inom sju månader besteg samtliga toppar i seven summits. (http://www.strang.se/777) Samma dag nådde även Johan Frankelius toppen.
Johan Ernst Nilson lyckades som först i världen att genomföra en helt klimatneutral Everestexpedition. 09:45, den 16 maj 2007 stod Johan på "toppen av världen". Johan tog isprover och gjorde med hjälp av brittiska forskare mätningar på berget. Efter sin miljöbestigning utsågs Johan till President för "Everest Summiteers Association" i Sverige. Johan har även bestigit Seven summits 2007.
Referenser
Noter
- ↑ http://www.everestnews.com/everest2008/everest03112008.htm
- ↑ http://www.everestnews.com/everest2008/everestam03142008.htm
Se även
Externa länkar
Wikimedia Commons har media som rör Mount Everest
Wikiquote har citat av eller om Mount Everest
|
|||||
|
|||||
