Från Rilpedia

En kontroller är en elektrisk manöverapparat vanligen i en spårvagn. Även på motorvagnar och lokomotiv av spårvagnsliknande konstruktion, exempelvis Roslagsbanans lok, använder man ibland denna benämning (på större järnvägsfordon förekommer "manöverkontroller").

Kontroller förekommer/förekom även för att kontrollera andra större elektriska maskiner, såom; hamnkranar, traverser eller andra större industriella maskiner. Även den museala ackumulatordrivna färjan i Marstrand, Hamnfärjan II "Spårvagnen" körs med en kontroller i var ända av fartyget.

Kontrollern används för att manövrera spårvagnens pådrag, strömmen till motorerna, (fartreglering) och vanligen även den elektrodynamiska bromsen.

Innehåll 1 Äldre pådragstyp 1.1 Full parallell 2 Hur man kör spårvagn 3 Nyare pådragstyper 3.1 Moderna reglerutrustningar

Äldre pådragstyp

I äldre spårvagnar (från cirka 1860 till cirka 1930) är kontrollern vanligen en direktströmskontroller, vilket innebär att strömmen till vagnens drivmotorer passerar genom kontrollern. Manövreringen sker vanligen med en vev med olika lägen för acceleration och bromsning. Kontrollern har också ett körhandtag, med vilket man kontrollerar färdriktningen samt kopplar in de olika motorgrupperna med. Ordet pådrag syftar i den här teknikgenerationen på förarens manövrer, att "köra med fullt pådrag" innebär att använda högsta körläget. Det gäller att vara vän med kontrollern, att koppla in de olika körlägena snabbt och distingt, om man får en "halvkontakt" det vill säga hamnar mellan två lägen kan en ljusbåge uppstå mellan kontaktytorna och brännskada på dessa kan uppstå, i vissa fall även en brand. Det är vanligtvis stora strömar som passerar genom kontrollerna kontakter.

Full parallell

Att köra med fullt pådrag kallas i Göteborg "full parallell" vilket är den elektriska betydelsen. Detta begrepp har även gett upphov till slanguttrycket "full parra" vilket på göteborskan beskriver någonting som går väldigt fort.

Hur man kör spårvagn

Strömmen passerar i vagnen från strömavtagaren till kontrollern, där den kopplas om att passera ett antal körmotstånd innan strömmen når motorerna. I kontrollern kopplas även motorns fältlindning och ankarledning först i serie, sedan parallellt. I serie går det långsamt men motorn blir stark, i parallelläge blir vagnen snabbare, men förlorar i kraft. Över körmotstånden uppstår det ett spänningsfall som ombildas till värme. För att inte körmotstånden inte skall ta skada av värmen körs en spårvagn på följande vis; man accelererar vagnen stegvis i olika seriella körsteg, sedan likadant parallellt, detta genom att föra körveven mot sig, när vagnen uppnått önskvärd fart slås kontrollern till 0 och vagnen får fritt rulla fram till nästa hållplats, för att bromsa dras körhantaget framåt i bromsläge och körmotstånden kopplas nu in för att stegvis kortsluta motorerna som nu fungerar som generatorer istället. De sista metrarna av denna retardation används den mekaniska bromsen, eftersom motorerna nu genererar så litet ström att motståndsbromsningen blir obefintlig. Spårvagnskontrollrar brukar ha 4-5 serielägen lika många parallellägen och bromslägen, men många variationer förekommer. Vanligtvis är numera även museala spårvagnar utrustade med skenbroms en eftergift åt trafiksäkerheten. Skenbromsen används vid farobroms som ett komplement till elektrisk och mekanisk broms. Såväl moderna som gamla spårvagnar har också en sandningsapparat, med vilken föraren kan strö ut sand mellan hjulen och rälsen då spåren är hala. Det är tillämligt att srö ut sand innan man stannat helt på hållplats då man vet att det kan vara svårt att sedan komma igång, då har man sand under hjulen som underlättar start.

Nyare pådragstyper

Kontrollrarna (sic) på äldre spårvagnar är, grovt sagt, likadana. Med tiden ökade kraven på brytförmåga och driftsäkerhet, varvid konstruktionen förbättrades. Ännu på 1940-talet byggde man dock vagnar med kontroller av i stort sett samma konstruktion som de allra första elektriska spårvagnarna.

Från cirka 1940 och framåt förekommer flera olika kontrollertyper:

• Den klassiska direktströmskontrollern, men med förbättrade kontakter (kamvalskontroller) och ofta kompletterad med en manövermotor (alltså en motor som hjälper föraren att vrida runt valsen). Denna manövreras med körvev eller den med servomotor, med ratt.
• Den modernare manöverströmskontrollern, där endast en mindre manöverström passerar kontrollern. Drivmotorströmmen regleras i stället med elektromagnetiska eller elektropneumatiska kontaktorer, vanligen placerade i apparatskåp i vagnens underrede eller i något hörn där de är minst i vägen för trafikanterna. Detta är den första praktiskt använda kontrollern för multipelkörning. Denna typ kan manöreras med ratt eller pedaler.
• Det fjärrmanövrerade kampådraget, i princip en kamvalskontroller placerad under vagnsgolvet med manövrering från en körspak, ratt eller pedaler vars impulser styr manövermotorn. *Räknekretspådraget, ett automatiskt kontaktorpådrag där varje uppkopplingssteg motsvarar en viss kombination av tillslagna kontaktorer, varvid automatiskt nästa körläge inkopplas efter en viss tid. Manönreras med pedaler, men andra manöverorgan kan förekomma.
• Det s k PCC-pådraget. Oftast pedalmanövrerat, men andra manöverorgan kan förekomma.
• Halvledarpådrag av olika typer, exempelvis tyristorpådraget, först introducerat av Asea i mitten av 1960-talet. Manövreras vanligen med "joystick".

Ordet "pådrag" avser här främst den utrustning som används för att styra motorströmmen, kontrollern är bara en liten del av, eller om man så vill, ett tillbehör till detta.

Ordet "Pedalvagn" härstammar från Göteborgs spårvägar och med detta ord menar man då de vagntyper som manövreras med pedaler, M25 , M28 och M29. På golvet i förarplatsen finns en pedal för pådrag och en för broms, det ser ut ungefär på samma sätt som det ser ut på automatväxlade personbilar.

I de festa modernare pådragstyper kan kontrollern manövreras med det som passar bäst av spakar, ratt, pedaler eller vev. Kontrollerns uppgift är främst att förmedla av föraren önskad strömgräns och körriktning, övriga beslut fattas så att säga av pådraget utan särskild manöver av föraren.

Moderna reglerutrustningar

Moderna spårvagnar regleras inte med kontroller och motstånd, de styrs av en liten körspak, en joystick, som i sin tur påverkar en styrelektronik bestyckat med tyristorer. Märkligt nog är spårvagnar levererade på 70-talet försedda med körmotstånd ( M29), medan 80-talets spårvagnar i Göteborg, M21 fick elektronisk reglerutrustning.