Bockstensmannen
Från Rilpedia
Bockstensmannen är kvarlevorna av en man från medeltiden med bland annat mycket väl bevarade hår och kläder. De finns utställda på Varbergs museum. Fyndet är det första av ett mosslik som fått pålar slagna genom kroppen. Mannen hade mördats och pålats fast i mossen, sannolikt för att därigenom hindras från att gå igen.
Kroppen påträffades av elvaårige Thure G. Johansson vid midsommar 1936 i Bockstens mosse intill föräldrarnas gård med samma namn. Mossen är belägen i Rolfstorp, Varbergs kommun, Hallands län, cirka 25 km öster om centralorten Varberg. Den ligger på gångavstånd från Åkulla Friluftsgård intill vägen mellan Åkulla och Svartrå. Vägen var en gång varbergsbygdens "huvudled" mot nordost och del av Via Regia.
Innehåll |
Fyndtillfället
Sedan gården Bocksten byggdes på 1880-talet hade Bockstens mosse dikats så den kunde harvas för torvupptagning. Redan under sommaren 1934 hade man hittat en skosula vid harvningen, men den bedömdes då av museiintendent Albert Sandklef sakna betydelse.
Den 22 juni 1936, dagen före midsommarafton, harvar elvaårige Thure mossen med häst, medan hans far gör plats för torven i en närbelägen lada. Vid sex- till sjutiden på kvällen drar harven med sig något som liknar en säckväv. När Thure tittar noggrannare ser han skelettdelar, varpå han hämtar sin far.
Dagen därpå kontaktar fadern den lokala polisen Axel Johansson. Utöver fjärdingsman var denne också kyrkvaktmästare, vilket var praktiskt då tanken var att låta begrava fyndet på en kyrkogård. Även landsfiskalen Viktor Olsson, biträdande landsfiskalen Norén och stadsläkaren Lars Söhrman kontaktas.
Sedan de kommit fram till att mannen varit död en mycket lång tid, tar landsfiskalen med sig delar av fyndet hem, medan läkaren tar kontakt med museiintendenten Albert Sandklef. Denne beger sig genast hem till landsfiskalen för att få mer information. Den 24 juni reser Albert Sandklef tillsammans med ett stort följe till fyndplatsen. I följet ingår bland annat geologiprofessorn Lennart von Post, som tillsammans med några studenter befann sig i Horred för undersökningar. De mätte och fotograferade först fyndet. Därefter grävde de upp det och lade det på en för ändamålet tillverkad brädbår och transporterade det på en lastbil till Varbergs museum. De övre delarna av fyndet hade passerat genom harven och var i stor oordning. De lägre delarna av fyndet, vilket omfattade mannens ben med undantag för högerfoten, var däremot orörda. Foten hade landsfiskalen tagit med sig. På grund av fyndomständigheterna går det inte att veta exakt hur mannen och hans ägodelar låg i mossen.
Efter midsommarhelgen kontaktade Albert Sandklef Statens historiska museum och de beslutade att deras konservator, Gillis Olson och deras textilexpert Agnes Geijer skulle åka till Varberg för att hjälpa till med hanteringen och undersökningen av fyndet. De kom till Varberg 9 juli. De fotograferade tillsammans med Albert noggrant fyndet och kom med skötseltips för konserveringen. Vad som bedömdes vara inre organ lades i en konserveringsburk.
Fyndet har varit utställt i Varbergs museum sedan 1937. 1977 gjordes några mindre ändringar i utställningen och 1979 genomgick fyndet en ny undersökning och omkonservering. Efter den har det presenterats liggande, från att tidigare ha varit uppsatt på en ställning. Under 1990- och 2000-talet har flera nya undersökningar av fyndet gjorts.
Beskrivning av fyndet
Mannen var 170-180 centimeter lång och spensligt byggd. Skelett, hud, hår, mage och hjärna var mycket välbehållna. Det finns ingen hud kvar på skallen. På höger sida av kraniet finns en skada. Skadan är 8 cm lång och 5 cm bred. Kraniet är mjukt och pannbenet är lite intryckt. Även på andra delar av kraniet finns en del intryckningar. På okbensbågen finns en 8 millimeter lång defekt. Det som finns kvar av inre organ i kroppen är bitar av lungor, lever, broskbitar och hjärnan. Rättmedicinaren Jan Lindberg kunde inte finna några sjukdomstecken eller skador.
Mannens dräkt är en av medeltidens bäst bevarade i Europa. Kläderna är av ett kraftigt ylletyg som är vävt i 3-skaftad kypert och valkat, det vill säga bearbetat i vatten. De är gjorda av fårull. Som huvudbonad bär mannen en struthätta med en 90 centimeter lång och två centimeter bred strut. Han har på sig en kolt, samt utanpå den en mantel. På benen har han två stycken hosor (långa strumpor). Förutom kläderna hade han även med sig en tygpåse, fotlappar, läderskor, bälte, läderfodral och två knivar. Läderfodralet är omkring 40 millimeter brett och 62 millimeter långt. Det är uppbyggt i tre skikt. På ytterskiktet finns ristat vad som kan tolkas som ett kombinerat andreaskors och georgskors (det vill säga ett mönster som liknar Storbritanniens flagga). På innerskiktet finns ristat något som liknar en stav som avslutas med en mindre variant av samma symbol som finns på utsidan.
Mannen hade slagits fast genom två pålar. En av ek som gick genom hans hjärta och en skärare av björk som gick mitt i ryggen. Utöver dessa fanns en påle som bara orsakat märken på kläderna då den träffat höftbenet när förövarna försökt slå den genom kroppen.
På grund av att det legat i en mosse har det påverkats av förhållandena där så att håret blivit kopparrött och skelettet fått brunaktiga lager och mjuknat betydligt.
Tolkning av fyndet
Flera personer har försökt att närmare bestämma vem bockstensmannen var, bland andra Albert Sandklef, Margareta Nockert och Owe Wennerholm.
Datering
Baserat på mannens kläder och då framförallt den struthätta han hade har Albert Sandklef och Margareta Nockert bägge daterat fyndet till 1300-talet. Sandklef preciserar sig till 1360-talet, medan Nockert anger 1330-talet. Owe Wennerholm bedömer att struthättan används betydligt längre fram i tiden och med enbart utgångspunkt från kläderna anger han tidsramen 1250-1520 som tänkbar. Han för dock, genom att använda en mängd andra indicier, fram hypotesen att Bockstensmannens riktiga namn skulle vara Simon Gudmundi, som man vet dog 1491.
En tygbit undersöktes i slutet av 1980-talet med C14-metoden. Denna blev då daterad till att med 68 procents sannolikhet komma från perioden 1290-1410 och med 95 procents sannolikhet komma från perioden 1290-1430. Det finns dock en viss osäkerhet utöver detta då dels Bockstensmannens klädedräkt blivit konserverad sedan den hittades, vilket kan påverka resultatet, dels har han legat i en mosse under en lång tid vilket i andra fall har kunnat ändra den uppmätta åldern.
Journalisten Walter Repo har studerat Bockstensmannens röntgenbilder från den rättsmedicinska undersökningen och berättar om det i ett kapitel i Brott och trakt - STF:s årsbok 2007. Bockstensmannen har två "falska" tänder; "ett rörande verk signerat sonen till museets vaktmästare på 1930-talet. Han tyckte att det var synd att Bockstensmannen saknade tänder och satte in dessa i de tomma alveoloerna. Var han fann tänder med samma patina som Bockstensmannens förblir outrett."
Ålder
Rättsodontologen Gunnar Johansson har genom att studera Bockstensmannens tänder kommit fram till att han bör ha varit mellan 25 och 35 år när han dog. Med utgångspunkt från skelettet har osteologen Nils-Gustaf Geijvall kommit fram till att han bör ha varit mellan 35 och 40 år, men att det är möjligt att han var upp till 60 år.
Samhällsgrupp
De olika uppfattningar om vilket slags person Bockstensmannen var har i huvudsak sin grund i hur man tolkar hans kläder. Struthättor var under medeltiden i huvudsak något som personer inom högadeln bar och därför han det förekommit spekulationer om att han till exempel skulle varit skatteindrivare eller försökt värva soldater. Den senare kan passa ihop med en lokal sägen, se nedan. Struthättor användes också inom kyrkan. Owe Wennerholm har baserat på detta och ett föremål som han tolkar som en minisköld ansett att personen sannolikt var medlem av Helgeandsorden.
Lokal sägen
Några dagar efter fyndet av mannen berättade en bonde från Grimeton, Karl Anderson, om en sägen han hört som ung. Två gamla, identifierade, personer från Åkulla hade berättat för hans far om en man som gick omkring i bygden och värvade krigsfolk. Han hade blivit ihjälslagen av bönderna och nergrävd i en mosse. Han kom senare att spöka och för att få slut på detta slogs pålar genom hans kropp varefter spökandet slutade. Vad Karl själv kunde komma ihåg var mossen det rörde sig om Store Mosse nära Nackhälle, men att han mindes det så kunde också bero på att han var uppvuxen nära Store Mosse.
Albert Sandklef och Karl Andersson åkte till Nackhälle och frågade byns äldre invånare, men ingen kände igen sägnen.
Dödsorsak
Man har tvekat om huruvida Bockstensmannen dog av våld, men frågan tycks i januari 2006 vara slutligt utredd. Professor Claes Lauritzen och doktor Tim Hewitt har vid Kraniofaciala enheten, Sahlgrenska Universitetssjukhuset i Göteborg utfört en "operation" av en plastmodell av kraniet, framtagen med datortomografi. "Han fick först ett slag mot underkäken, sedan ett slag vid höger öra, sedan ytterligare ett slag längre bak, ett slag som var direkt dödande. Förmodligen har han då redan legat ner. En påle, eller slägga, kan ha använts som tillhygge", lyder deras utlåtande.[1] En tidigare undersökning av andra forskare menar att skadorna beror på att skelettet har urkalkats och skadats av trycket från överliggande mosslager. Tidigare har rättsmedicinaren Jan Lindberg försökt komma fram till en dödsorsak, men han ansåg att denna var omöjlig att fastställa.
Identitet
Owe Wennerholm har fört fram en idé att Bockstensmannens riktiga namn var Simon Gudmundi och att han blev mördad på order av Hemming Gadh.
Detta baserar han bland annat på att Simon Gudmundis namn passar in på de bokstäver som finns på vad som kan vara en minisköld, och som Wennerholm tolkar som initialer. Det finns också skäl att misstänka att Gudmundi besökt trakten då Gudmundi bland annat skötte arbetet för att få Katarina av Vadstena helgonförklarad och ett av skälen därför var ett mirakel som skulle skett i byn Mute. Han anser även att Gadh haft ett motiv för mordet då han ville åt Gudmundis befattning som domprost i Linköpings stift.
Fyndplatsen
Mannen hittades i Bockstens mosse. Den ligger nära gränsen mellan Himle och Faurås härad. Den ligger också nära den plats där Rolfstorp, Sibbarp, Köinge och Svartrå församlingar möts. Detta brukar tolkas som att den som låg bakom mordet haft god lokalkännedom. Detta då det inte skulle vara uppenbart vilket härad som skulle vara ansvarigt att hitta mördaren om liket skulle upptäcktas.
Se även
- Wikimedia Commons har media som rör Bockstensmannen
Externa länkar
- Länsmuseets sida om Bockstensmannen
- Länsmuseet Varberg
- Expressen: Bockstensmannen blev mördad (2006-01-23)
- Bockstensmannens makeover
- Ny utställning öppnad 1 juni 2006
- Rekonstruktion av Bockstensmannens utseende.
Referenser
Litteratur
- Repo, Walter, Mysteriet i mossen. Ur: Brott och trakt - En kriminell resa genom Sverige. STF:s årsbok 2007.
- Sandklef, Albert, Bockstensmannen och hans olycksbröder. Den döde i mossen i tro och fynd i heden och kristen tid, 1943
- Sandklef, Albert, Bockstensfyndet - ett märkligt dräktfynd från 1300-talet. Vår bygd 22, 1937, s.
- Sandklef, Albert, The Bocksten find. A Man mith stakes through his body in mediæval clothes. Acta Ethnologica 2, 1937, s. 1-64
- Svensson, Kristina, Vem var mannen i mossen? (2006) Populär historia. (nr 5).sid. 46-49.
- Lars Westman, Bockstensmannen. 1990
Källor
- Wennerholm, Owe: Vem var Bockstensmannen?, Bokförlaget Carse, Fjärås 1998. ISBN 91-971061-7-8.
- Sandklef, Albert: Bockstensmannen. Fyndet, konserveringen, dateringen, dräkten, Bokförlaget Fabel, 1985. ISBN 91-7842-056-3.
- Nockert, Margareta: Bockstensmannen och hans dräkt, Stiftelsen Hallands länsmuseer, 1997. ISBN 91-85720-30-5.
- Personlig kommunikation, Ines Uusmann
- Repo, Walter. Mysteriet i mossen. Brott och trakt - En kriminell resa genom Sverige. STF:s årsbok. 2007. ISSN 0283-2976
