Säkerhetspolisen

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
icon_anmal.gif
rp-wp-sv.gif
Emblem-scales.svg
 Denna artikels neutralitet är ifrågasatt.
Se diskussionssidan för mer information. Ta ej bort mallen förrän konsensus uppnåtts.


Säkerhetspolisen
Säkerhetspolisen använder Rikspolisstyrelsens vapensköld.
Säkerhetspolisen använder Rikspolisstyrelsens vapensköld.
Huvudkvarter Polhemsgatan 30, Kungsholmen, Stockholm
Underordnad Rikspolisstyrelsen
Antal anställda ca 1 000
Budget SEK 789 663 000 (2008)
Ansvarig minister Justitieminister Beatrice Ask
Myndighetschef Generaldirektör Anders Danielsson
Instruktion SFS 2002:1050
Webbplats sakerhetspolisen.se

Säkerhetspolisen (Säpo) är en svensk underrättelsemyndighet med polisiära uppgifter. Myndigheten har till uppgift att bekämpa brott mot rikets säkerhet (Brottsbalken 18 och 19 kap) och att inom Rikspolisstyrelsen leda och bedriva polisverksamhet när det gäller terrorismbekämpning, bevaknings- och säkerhetsarbete som avser den centrala statsledningen eller som har samband med statsbesök och liknande händelser, samt annat personskydd i den utsträckning som rikspolisstyrelsen bestämmer. Organisatoriskt sett är Säpo en självständig enhet inom Rikspolisstyrelsen och leds av en generaldirektör.

Säpos nuvarande uppgifter och ansvarsområden anges i förordningen (1989:773) med instruktion för Rikspolisstyrelsen samt i förordningen (2002:1050) med instruktion för Säkerhetspolisen.

Innehåll

Historia

Organisation

Säkerhetspolisen leds av en verksledning bestående av en generaldirektör och en säkerhetspolischef. Dessutom finns i verksledningen en ställföreträdande säkerhetspolischef, chefssekreterare och chefstjänstemän.

Organisationen består av 17 olika verksamhetsenheter. Dessa är:

Verksamhetsfunktioner

  • Kontraspionage
  • Kontraterrorism
  • Författningsskydd
  • Säkerhetsskydd
  • Personskydd

Stödfunktioner

  • Hotbild
  • Spaning
  • Dokumentation
  • Internationellt samband
  • Teknik
  • Human Resources
  • Ekonomi

Regionala enheter

  • Syd
  • Väst
  • Nedre mellersta
  • Övre mellersta
  • Norr

Uppgifter

Kontraspionage

Säkerhetspolisen har som uppgift att bedriva kontraspionage. Bland annat arbetar man för att hindra flyktingspionage - främmande makters övervakning och attentat mot politiska motståndare i Sverige.

Kontraterrorism

Innebär att förebygga och avslöja terrorism som riktas mot Sverige eller utländska intressen i landet, terroristhandlingar i andra länder samt förekomsten av internationella terroristnätverks förgreningar i Sverige.

Författningsskydd

Sektionen mot samhällshotande brottslighet

Sektionens arbete inriktas på de funktioner och system som anses särskilt skyddsvärda i en demokrati. Dit räknas den politiska beslutsprocessen, verkställandet av politiska beslut och en fri media.

Sektionen startades under 2007 och har t.o.m. mars 2008 bara hunnit publicera en offentligt tillgänglig rapport "Hot mot förtroendevalda"[1] som behandlar hot mot förtroendevalda i kommuner och landsting. I den slås fast att utöver den vanliga hotbilden med personer med psykiska problem och rättshaverister så finns det en aktör av det mer organiserade slaget i form av organisationen Antifascistisk aktion och personer som använder sig av dess symbolik som hotar. Hoten inriktas främst mot aktiva inom partiet Sverigedemokraterna och syftar till att få partiföreträdare att lämna sina politiska poster. På senare tid har organisationen, även kallad AFA, också gjort sig känt för viss skadegörelse och hot mot anställda inom migrationsverket och migrationsdomstolen. Dessa har genom sin yrkesutövning den gemensamma beröringspunkten med Sverigedemokraterna att de i någon mån verkar för att begränsa invandringen till Sverige.

Säkerhetsskydd

Skyddar bland annat hotade personer.

SÄPO och kontroversen kring åsiktsregistrering

Åsiktsregistrering på grundval av partitillhörighet eller medlemskap i politisk organisation förbjöds 1969 då det alltså inte längre var tillåtet för svensk säkerhetstjänst att registrera någon för att han var medlem i exempelvis VPK. I praxis kom dock detta att fortsätta. Säpo har på uppdrag av regeringen särskilt kontrollerat ett antal politiska organisationer på vänsterkanten som på sitt program haft att omstörta samhället samt ett antal organisationer ute på högerkanten som bland annat kunde misstänkas för "olovlig kårverksamhet" (BrB 18 kap 4 §).

Aktiva medlemmar i vänstergrupperna skulle enligt bestämmelser för tillämpningen av Personalkontrollkungörelsen registreras av Säpo på grund av risken för att de i framtiden skulle kunna försöka sätta sina revolutionsplaner i verket. Vid händelse av nationell krissituation, exempelvis krig, skulle det vara lättare att uppsöka och oskadliggöra personerna. Konsekvenserna för den enskilde, den registrerade, var exempelvis nekad anställning inom "skyddsklassade arbeten" (400 000 inom olika företag och myndigheter). Att namn kontrolleras gentemot dessa register händer ca 160 000 gånger per år.[2]

Metoderna SÄPO använt för att registrera svenska medborgare med olika typer av kopplingar till socialistiska och kommunistiska organisationer innefattar allt från telefonavlyssning till infiltrering av organisationer och rent brottsliga aktioner.[3]

Övervakade partier och organisationer

Vilka organisationer det rört sig om var hemligt i över tre decennier. År 2003 avlöjades att den socialdemokratiska regeringen redan 1970, och igen 1973, till Säpo givit föreskifter som gällde SKP, Clarté, KFML(r), SKU(ml), SKS(ml), MLK, RMF, Förbundet Kommunist, men också högerextrema och nynazistiska organisationer som Nordiska rikspartiet, Nysvenska Rörelsen och Demokratisk allians samt fredsorganisationen PAX-VCO i Lund och den mer allmänna vänsterorganisationen Studenter för ett demokratiskt samhälle (SDS) - sammanlagt ett tjugotal organisationer.

Medlemmar i dessa fick registreras under vissa förutsättningar, till exempel om de intog en "ledande ställning". Endast "sedvanlig föreningsverksamhet" som att delta i möten skulle inte medföra registrering[4], vilket man alltså inte följt då det räckt att förknippas på väldigt lösa grunder med organisationerna i fråga för att bli registrerad i vad SÄPO kallade "arbetsanteckningar", ett register åtskiljt från det centrala registret, i vilket man skrev om vilka som prenumererat på olika vänstertidningar och dylik information.[5][6] Så sent som 1993 klassade regeringen under Carl Bildt förbundet Revolutionär kommunistisk ungdom som HT19-organisation, det vill säga som hörande till den typ av organisationer man skulle rikta "särskild uppmärksamhet åt". Detta har resulterat bland annat i flygövervakning av förbundets sommarläger i Tiveden. Relevant i sammanhanget är att det räckt med att vara medlem i ungdomsförbundet för att registreras.

Under dryga tre decennier har ingen som helst grov brottslig verksamhet kunnat härledas av SÄPO till någon av de bevakade vänsterorganisationerna. I fallet KFML(r) fann man tre fall av brott genom övervakningen av dess medlemmar och sympatisörer: undanhållande, dvs bondpermis, från det militära; olaga affischering; samt ett fall av våld mot tjänsteman.[7] Kritiken mot denna åsiktsregistrering har varit mycket omfattande, särskilt då organisationerna varit öppna och uppbyggda enligt föreningsdemokratiska principer och inte har använt sig av militanta metoder i aktioner. Säpo skulle också registrera ledande medlemmar i enhetsfrontorganisationen De Förenade FNL-Grupperna (DFFG), "i den mån dessa fungerar som rekryteringsbas för KFML".[8]

I registren finns också barn så unga som 15 år, vars enda brott varit att engagera sig för ett slut på USA:s krig i Indokina. I många fall har det räckt med att prenumerera på en tidning som Proletären eller ha varit vänsterpartist, för att bli registrerad.[9][10] Människorättsaktivister som åsiktsregistrerade Ingrid Segerstedt-Wiberg, journalist och folkpartistisk riksdagsledamot, är tillsammans med andra åsiktsregistrerade politiskt radikalare profiler som Bengt Frejd engagerade i frågan om SÄPO-arkivens öppnande.

Efterverkningar

Sverige fälldes i Europadomstolen för brott mot de mänskliga rättigheterna i och med formen för denna registrering, vilken har varit som varit gravt integritetskränkande för de drabbade.[11] JK Hans Stark fick år 1988 i uppdrag att undersöka om SÄPO ägnade sig åt olaglig åsiktsregistrering eftersom uppgifter om detta läckt ut till pressen. I sin rapport hade han inga anmärkningar på verksamheten men i en hemlig del av rapporten konstaterar han att en svensk medborgare registrerats för att ha prenumererat på Proletären. Före detta SÄPO-chefen Mats Börjesson ansåg i efterhand verksamheten vara olaglig. Även SÄPO:s egna jurister anser att "anteckningarna måste anses strida mot grundlagens regel om politisk registrering och även mot den specialreglering som gäller för Säpos register".[12]

Säkerhetstjänstkommissionen har konstaterat i en rapport att "det även i dag finns en påtaglig risk för att förbudet mot åsiktsregistrering överträds i samband med övervakning av personer verksamma i politiska ytterlighetsgrupperingar."[13]

Kontraspionage

Den viktigaste uppgiften för Säkerhetspolien har i alla år varit att försöka "förhindra och uppdaga" spionage och olovlig underrättelseverksamhet. Vid tiden för Andra Världskriget ägnades många års spaningsverksamhet mot olika misstänkta individer. Problemet är när en individ väl har värvats av främmande makt förvandlas kontakten mellan spionen och dennes handledare till att bli i det närmaste helt osynlig. Instruktionerna tas emot via radio och resultatet skickas med post till en utländsk adress eller läggs i ett dold utrymme som de bägge konspiratörerna kommit överens om på förhand. Med denna metod är det oerhört svårt att komma åt utländskt spionage, men det var en teknik som användes långt in på 1970-talet. Efter gripandet av Stig Bergling förändrade Säpo sina arbetsmetoder. Istället för att "uppdaga" redan begångna brott försökte man "förhindra" att brotten över huvud ägde rum - man försökte förhindra och avbryta utländska underrättelseofficerares försöka att värva svenskar som agenter och spioner. Det medförde att dussintals sovjetiska och östeuropeiska underrättelseofficerare utvisades från Sverige, att ytterligare ett antal förklarades Persona non grata och bort emot ett hundratal hindrades av UD och Invandrarverket att resa in i Sverige under årtiondet innan Warszawapaktens och Sovjetunionens upplösning. Statistik över publika utvisningar av sovjetiska spioner från 1980-talet visar att Sverige stod för 12,5 procent av alla dessa utvisningar, vilket var den högsta siffran i världen[14].

Kritik mot Säpo

Under historien har Säpo fått kritik för att vara en högervriden organisation utan demokratisk insyn. En av Säpos mest välkända kritiker är journalisten och författaren Jan Guillou som attackerat organisationen både i kolumner och romaner. 1946 framgick att svenska säkerhetspolisen under andra världskriget hade samarbetat med den nazityska säkerhetspolisen Gestapo.[15] Inget av denna kritik kom dock att slå tillbaka mot säkerhetspolisens högste chef under kriget, dåvarande statssekreteraren i socialdepartementet, Tage Erlander, som detta år blev det socialdemokratiska partiets ordförande och Sveriges statsminister.

1969 anklagades Säpos dåvarande chef Per-Gunnar Vinge för att ha sagt att han trodde att viss information kunde läcka ut eftersom Olof Palme var aktiv i rörelsen mot Vietnamkriget, och att Vinge menade att han inte kunde samarbeta med den socialdemokratiska regeringen. Vinge har tillbakavisat att han skulle ha sagt detta, och behandlar frågan utförligt i sina memoarer Säpochef 1962-70 (1988). Palme själv var i sin tur även kritisk mot Säpo.

Chefer och generaldirektörer för Säkerhetspolisen

Chef för säkerhetspolisen

Generaldirektör för säkerhetspolisen

Se även

Referenser

  1. ↑ http://www.sakerhetspolisen.se/download/18.59a6ce1f116807f34088000494/Hotmotfortroendevaldawebb2.pdf SÄPO, hot mot förtorendevalda
  2. ↑ Rikets säkerhet och den personliga integriteten återgivet på http://www.rebell.se/article.php?id=284
  3. ↑ Proletärkultur, aa
  4. ↑ SOU 2002:89 Politisk övervakning och personalkontroll 1969-2002 (listar 1970 års organisationer); Tore Forsberg: "Spioner och spioner som spionerar på spioner", s311-312, Hjalmarson & Högberg Bokförlag, 2003 (listar 1973 års organisationer)
  5. ↑ http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=147&a=101941
  6. ↑ Vitbok; Proletärkultur 2001, aa
  7. ↑ http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=147&a=101941
  8. ↑ SOU 2002:89 Politisk övervakning och personalkontroll 1969-2002
  9. ↑ VITBOK om KPML(r), SÄPO och åsiktsregistreringen i Sverige 1969-1998, Proletärkultur 2001
  10. ↑ http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=147&a=101941
  11. ↑ http://www.proletaren.se/index.php?option=com_content&task=view&id=487&Itemid=53/ Utdrag ur Europadomstolens dom
  12. ↑ http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=147&a=101941
  13. ↑ http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=147&a=101941
  14. ↑ U.S. State Department: "Foreign Affaires Notes" listade under 1970- och 1980-talen samtliga världens utvisningar som redovisades öppet i media
  15. ↑ Hermansson, Håkan & Wenander, Lars: Uppdrag: Olof Palme : hatet, jakten, kampanjerna, Tiden, Stockholm 1987, sid. 85 & 97. ISBN 91-550-3340-7. 

Externa länkar

Hämtad från "https://sv.rilpedia.org/wiki/S%C3%A4kerhetspolisen"
Personliga verktyg