Osmanska rikets historia
Från Rilpedia
Det Osmanska riket uppstod år 1299 då den förste härskaren, Osman I, förklarade sitt rike i västra Anatolien självständigt från det seldjukiska sultanatet. Osman och hans efterföljare Orhan erövrade stora delar av västra Anatolien från Bysans och andra turkiska riken i området. År 1324 intogs den viktiga staden Bursa, vilket markerade slutet på den bysantinska makten över Mindre Asien. Orhan lyckades år 1354 landstiga på Gallipolihalvön varifrån osmanerna började sin erövring av Balkan.
Murat I erövrade Adrianople (Edirne) and Philippopolis (Plovdiv) från bysantinarna, lät utnämna sig till sultan år 1383 och förde ett framgångsrikt krig mot Serbien. Murats son Beyazit I utvidgade riket i både Europa och Asien men föll offer för mongolen Timur Lenks härjningståg och efter slaget vid Ankara år 1402 besegrades Beyazit och inbördeskrig utbröt mellan dennes söner. Då Mehmet I stod som segrare år 1413 var riket svårt drabbat av kriget. Det återhämtade sig under Murat II (1421-1451) som återställde rikets storhet genom krig mot Serbien, Ungern och Venedig. År 1453 erövrade Mehmet II Konstantinopel (se Konstantinopels fall), vilket ändade det Bysantinska riket och inledde den osmanska stormaktstiden. Selim I (1512-1520) erövrade Syrien och Egypten och utnämnde sig år 1517 till kalif efter att han störtat den förre kalifen i Kairo.
Osmanska rikets höjdpunkt nåddes under Süleyman I (1520-1566) som erövrade Ungern, Nordafrika och hela Mellanöstern. Rhodos belägrades framgångsrikt 1522. Wien belägrades år 1529 efter en period av militära framgångar, ekonomisk välfärd och viktiga segrar. Denna belägring misslyckades dock och den osmanska expansionen i Europa avstannade.
I slutet av 1500-talet började det osmanska riket förfalla till följd av korruption och en föråldrad militär som blev alltmer korrumperad. Ekonomin försämrades och en lång rad odugliga sultaner styrde riket, först i och med Süleymans son Selim II som besteg tronen då hans far dog 1566. Osmanerna förlorade sjöslaget vid Lepanto år 1571 och miste därmed sin dominans till sjöss. Även om man senare lyckades erövra mer territorium förblev landets politiska och ekonomiska ställning försvagad.
Som störst sträckte sig riket från Wiens utkanter i nordväst till Mekka i sydöst och från Kaukasus i nordöst till Algeriet i sydväst. Det för osmanerna misslyckade slaget om Wien år 1683 innebar dock slutet för den osmanska krigsmaktens storhet. Sultan Mehmet IV hade lyckats mobilisera en ny, större armé trots de militära och ekonomiska motgångarna och tog sig återigen fram till Wien. Men även den här gången kunde Österrike, med hjälp av bland annat Polen, häva belägringen och vinna kriget. Efter detta nederlag var den osmanska stormakten i stort besegrad och på 1700-talet förlorade osmanerna allt mer mark till stormakter såsom Österrike och Ryssland. På 1800-talet började nationalistiska strömningar bland de många folken inom riket förklara självständighet. Grekland blev en självständig stat år 1821 och följdes år 1878 av Rumänien, Serbien och Montenegro. Även den turkiska nationalismen växte i takt med att turkarna blev i allt större majoritet.
Efter att ha ställt sig på Tysklands sida besegrades riket slutligen i första världskriget och tvingades att kapitulera och ge ifrån sig sitt återstående territorium i Europa och Mellanöstern. En turkisk nationalistisk revolution med Kemal Atatürk i spetsen motsatte sig det osmanska styret och Ententens uppstyckning av riket. Efter ett frihetskrig mot greker och andra utropades republiken Turkiet den 29 oktober 1923.
