Christoph Willibald Gluck
Från Rilpedia
| Christoph Willibald Gluck | |
|---|---|
 |
|
| Information | |
| Född | 2 juli 1714 Erasbach |
| Död | 15 november 1787 (73år) |
| Instrument | Cembalo |
Christoph Willibald Ritter von Gluck, född 2 juli 1714, död 15 november 1787, var en tysk tonsättare.
Son till en jägmästare, rymde han i tidig ålder från familjen och började studera musik. Han komponerade sin första opera i Italien, Artaserses (1741). Sedan reste han till London för att sätta upp sina operor men mötte hårt motstånd av Händel som tyckte att han inte kunde mer kontrapunkt än hans kock, tonsättaren Gustav Waltz. Efter det så kom han med i Mingottis operasällskap och kom bl.a till Köpenhamn och gjorde där operan Gudernes Strid.
Efter detta kom han i tjänst hos kejsarinnan Maria Theresia i Wien där han fann nåd och komponerade sin första reformopera, Orfeus och Eurydike, där han bröt mot det gamla sångarväldet och lät orkestern spela större roll; även kören fick mer utrymme. Texten skrevs av Raniero Calzabigi; den innebar också en reform av det gamla sättet att skriva operatexter där man nu gick tillbaka till enkelheten.
Hans andra reformopera är Alceste, där han går ännu längre än i Orfeo, men den får ett blandat mottagande. Han skriver en opera till, som blir ett fiasko, Paride ed Elena, och han flyttar till Paris där hans operor Orfeo och Alceste tas emot med jubel. Han kan nu sätta igång med sin reform på riktigt och komponerar Iphigénie en Aulide i rask takt, som blir en succé.
I Paris utspelades en estetisk strid mellan Gluckister och Niccolò Piccinni, den senare en italiensk kompositör, om huruvida den franska eller den italienska operaformen är bäst, men Gluck och Piccini var själva goda vänner. Gluck komponerade Armide och Iphigénie en Tauride vilken Piccini också tonsatte, men Gluck hann före och avgick med segern.
Hans sista opera Ecco et Narccisus blev ett fiasko och han drog sig då tillbaka. Han gjorde bland annat mässor, baletter Don Juan, Sinfonior och klaververk.
Hans reformoperor var stilbildande i Europa långt in på 1800-talet; bland annat Richard Wagner och Gaspare Spontini hade honom som förebild. Glucks orkestrering är mycket djärv för sin tid och pekar fram mot Richard Wagner.
Innehåll |
Verk
Baletter
- Les amours de Flore et Zéphire, Schönbrunn, 13 Augusti 1759
- Le naufrage, Wien 1759 (?)
- La halte des Calmouckes, Wien 23 Mars 1761
- Don Juan, ou Le festin de Pierre, Wien, 17 Oktober 1761
- Citera assediata, Vienna, 15 September 1762
- Alessandro (Les amours d’Alexandre et de Roxane), Wien, 4 Oktober 1764
- Sémiramis, Wien, 31 Januari 1765
- Iphigénie, Laxenburg, 19 Maj 1765
Kuriosa
Christoph Willibald Gluck har fått en krater uppkallad efter sig på Merkurius, Gluck-kratern.
Källor
 |
Den här artikeln saknar källhänvisningar. Förbättra gärna artikeln genom att lägga till pålitliga källor (helst fotnoter). Material som inte kan verifieras kan ifrågasättas eller tas bort. (april 2009) |
Externa länkar
- Fria noter av Christoph Willibald Gluck i International Music Score Library Project
