Orfeus och Eurydike (opera)
Från Rilpedia
Orfeus och Eurydike / Orphée et Eurydice (Orfeo ed Euridice) Azione teatrale per musica / tragédie opéra ou drame héroïque i fyra akter. Text i den italienska versionen (Wien) Ranieri de Calzabigi och den franska versionen: Pierre-Louis Moline efter Calzabigi och musik av Gluck.
Uruppfördes den 5 oktober 1762 på gamla Burgtheater i Wien och 2 augusti 1774 på Académie royale de musique i Paris. Vid uruppförandet sjöngs titelrollen av altkastraten Gaetano Guadagni. När operan skulle återuppsättas i Wien 1969 tillsattes rollen som Orfeo av en soprankastrat så Gluck fick ändra i Operan, denna andra Wienversion har ej uppförts i modern tid. Inför Parispremiären skrev Gluck om den ytterligare en gång, denna gång för en Haute-contre, eftersom kastratsångare ansågs passé i Frankrike. Dessutom skrev han ny balettmusik. Hector Berlioz har dessutom omarbetat Glucks Parisversion genom att kombinera den första Wienversionen med Parisversionen så att Orphée sjungs av en mezzosopran. Berlioz la också till en egenkomponerad koloraturaria i belcantostil för Orphée.
Orfeus och Eurydike är den första s.k. reformoperan där Gluck ville lägga mer vikt på det dramatiska uttrycket än vid virtuos sångteknik och komplicerad handling med många scenbyten. Recitativ, arior och körpartier är inte lika tydligt avgränsade inom reformoperan som inom den tidigare populära opera serian.
I Stockholm uruppfördes operan år 1773 och sjöngs av Carl Stenborg och Elisabeth Olin i huvudrollerna. Senast gången den gavs på Stockholmsoperan var 1944, då Orfeus sjöngs av Gertrud Pålson-Wettergren. Den första Wienversionen har framförts på Drottningholmsteatern under sommaren 1998 med mezzosopranen Ann-Christine Biel som Orfeo och sopranerna Maya Boog och Kerstin Avemo som Euridice respektive Amor.
Tid och plats: Över- och underjorden, mytisk tid.
Personer
- Orfeo/Orphée alt, i Paris hög tenorstämma (en s.k. Haute-contre) alt. mezzosopran
- Euridice/Eurydice sopran
- Amore/l'Amour sopran
Herdar, herdinnor, nymfer, furier, saliga själar, hjältar, hjältinnor (Kör och balett).
Operan
Operan inleds strax efter begravningen av Eurydike som dött av ett ormbett. När de övriga begravningsgästerna gått uttrycker Orfeus sin djupa sorg över att förlorat sin älskade Eurydike i förtid. Hans hjärtskärande sång hörs av gudarna som sänder Amor för att tala om för Orfeus att han kan få tillbaka Eurydike på ett villkor - att han inte ser på henne eller talar till henne medan de är nere i dödsriket. Första akten avslutas med att Orfeus beger sig till dödsriket.
Den andra akten inleds med att Orfeus möter furierna och monstrena som vaktar dödsriket. De vill inte släppa förbi honom men Orfeus bevekar dem med sin skönsång. I andra aktens andra del når Orfeus Elysium där de saliga själarna vandrar runt i halvsömn. Eurydike förs fram till honom och de startar sin återfärd till jorden.
Under deras färd till jorden blir Eurydike frustrerad av att Orfeus varken ser på henne eller tilltalar henne och till slut tror hon att han inte älskar henne längre. Hon vägrar då att följa honom längre och vill återvända, Orfeus vänder sig då om i desperation och Eurydike faller död ner. Orfeus sjunger ut sin sorg och vill nu ta sitt liv. Amor dyker upp igen och ger Eurydike tillbaka till honom ytterligare en gång och de vandrar tillbaka till jorden där de blir hyllade av människorna.
Till skillnad från den grekiska originalmyten där Orfeus inte återfår sin älskade Eurydike var Gluck tvungen att införa ett happy end för att göra den dåtida publiken nöjd som inte var mogen för det olyckliga slut som myten egentligen har, där Eurydike åter går tillbaka till de döda. Det lyckliga slutet är ett antiklimax då man nästan förväntar sig ett olyckligt slut och det passar inte egentligen in, dock har operan varit på den fasta repertoaren för många operahus i över 260 år, vilket betyder att den är den äldsta operan som fortfarande spelas regelbundet. Den äldsta operan som fortfarande går att uppföra i sin helhet är en annan opera med samma tema, nämligen Monteverdis L'Orfeo.]
