Drottningholms slottsteater
Från Rilpedia
Drottningholms Slottsteater, Drottningholmsteatern, i Drottningholms slottsområde på Lovön utanför Stockholm är en unik 1700-talsteater - den bäst bevarade i världen - med ett avancerat maskineri som möjliggör dekorväxlingar inför öppen ridå. De ursprungliga dekorerna är numera kopierade och bevarade. Dessutom har teatern falluckor, rörliga vågor, ljusmaskineri samt vind- och åskapparater som bidrar till att skapa föreställningarnas stämning. Dess scen hör fortfarande till landets djupaste, hela 20 meter, även om den med moderna mått mätt är väldigt smal för sitt djup.
Historia
Den nuvarande teaterns föregångare, grundad 1752, brann ned år 1762. Det finns en beskrivning av hur den första teatern brann ned: Mitt under öppningen av femte akten under föreställningen på drottningens namnsdag 25 augusti 1762 rusade den franska skådespelaren Marie Baptiste ut på scenen och slog larm då den första Drottningholmsteatern började brinna; publiken trodde först att det var en del av pjäsen då hon kom utrusande på scenen; Knut Henrik Leijonhufvud beskrev i ett brev till Carl Gjörwell; " Fjärde akten var redan spelt till ända och orkestern gjorde en musik...Äntligen gavs med det vanliga klapp på teatern tecken till tystnad; och i detsamma kom madame Baptiste springande mitt igenom teatern och gjorde en geste, som utvisade all hennes bedrövelse; ingen trodde annat än att det hörde till pjäsen. Han, som då fann, att det tecknet ej hade gjort nödig verkan var den enda som åter hade den resolution att komma in och då sade hon endast med halvkväda röst, Le feu- och sauverade sig strax. En piga, en pojke och två personer "af arbetsfolcket" dör i branden. Skådespelarna förlorar allt eftersom deras bostäder fanns inrymda där.
Teatern anlades på initiativ av drottning Lovisa Ulrica, och ritades av Carl Fredrik Adelcrantz, och stod klar 1766. Den tidigare teaterbyggnaden på samma plats hade brunnit ned fyra år tidigare. Den senare frukostsalongen är ritad av Louis Jean Desprez.
Teatern upplevde sin storhetstid under Gustav III:s regering; efter att han år 1777 övertog slottet efter sin mor spelades teater i Drottningholm varenda sommar, inte bara av adelns amatörskådespelare utan också av teatertrupper från Stockholm; innan Operan i huvudstaden var klar 1782, hade många pjäser premiär här. Men det kom sedan att allt mer falla i glömska, och började inte användas igen förrän på 1920-talet, efter Agne Beijers återupptäckt av den. Beijer, som var teater- och litteraturvetare, lät restaurera teatern till ursprungligt skick.
Orkesterdike saknas, varför musikanterna befinner sig på samma plan, som de främsta bänkarna i salongen.
Järnridå, som annars är obligatorisk på moderna teatrar, saknas på Drottningholmsteatern. (På 1700-talet var järnridån ännu inte uppfunnen.)
Belysningen utgjordes ursprungligen av ett stort antal levande ljus, som satt på väggarna runtom i salongen. Denna belysningsform användes ända in på senare delen av 1900-talet, men numera har alla dessa ljus, trots stilbrottet, men av brandriskskäl, ersatts med många elektriska smålampor. Under hela föreställningen råder alltså en dämpad, stämningsfull belysning i salongen precis som på Gustav III:s tid.
Teatern är, som en del av Drottningholms slottsområde, ett av de svenska världsarven som finns upptagna på UNESCO:s världsarvslista.
Varje sommar ges också att antal opera- och musikföreställningar som alltid lockar stor publik. Föreställningarna spelas ofta med tidstypiska instrument, till exempel träblåsinstrument utan klaffar.
Källor
- Sven Åke Heed, "Ny svensk teaterhistoria, Teater före 1800"
- Gustavianskt, Ingvar Andersson.
