Blot
Från Rilpedia
Blot är ett offer i nordisk religion som syftar till att vinna gudars eller alvers välvilja så att de uppfyller den som genomför blotets önskemål.[1] Ordet är släkte med gotiskans blôtan i meningen "dyrka, tillbedja", och forntyskans bluozan, i betydelsen "offra". Troligen har ordet ursprungsbetydelsen "åkalla med besvärjelse eller offer".[2] Ett blot går i princip ut på att helga maten och bjuda in gudarna till måltiden. Några av de mest kända bloten är höstblot, julblot och vårblot.
Innehåll |
Blot inom fornnordisk religion
Adam av Bremen har skrivit lite om hur det gick till i Gamla Uppsala i Svitjod:
” | Tor var den mäktigaste av dem och härskade över åska och blixt, vind och regn, solsken och gröda. Han var placerad i mitten med en spira i sin hand, och på hans sidor satt Oden, krigsguden, i full beväpning och Frej, freds- och kärleksguden, försedd med en väldig stående manslem. Alla de hedniska gudarna är tilldelade präster som frambär folkets offer. Om farsoter eller hungersnöd hotar offrar man till Tor, vid krig till Oden och vid bröllop till Frej.
Vart nionde år har man niodagarsblot, en gemensam fest där folk från hela sveariket deltar. Då offrar man nio stycken av varje varelse av manligt kön, även människor, och kropparna hängs upp i en lund nära templet. Ingen får utebli från dessa blot och alla sänder gåvor till helgedomen, såväl kungarna som folket. De som antagit kristendomen måste köpa sig fria från deltagande, något som är grymmare än varje straff. |
” |
— Adam av Bremen |
Adam av Bremens tillförlitlighet är emellertid väldigt ifrågasatt.[källa behövs]
Möjligen hölls sista niodagarsblotet 1078. Hednatemplet i Uppsala brändes förmodligen ner av kung Inge den äldre 1087.
Det var sed i Svitjod att det i februari skulle vara huvudblot i Uppsala, enligt Snorre. Då blotades för fred och för kungens seger. Då hölls också alla svears ting, och det var marknad och handelsstämma, och den fortsatte efter att Svitjod blivit kristet. Disablot till exempel var för att utröna hur årets skörd skulle bli.
Den tyske historikern Thietmar av Merseburg skriver att danerna hade en huvudort på Själland vid namn Lejre, och där samlades de vart nionde år och bringade sina gudar blodiga offer i form av 99 människor men även hästar, hundar och höns. Inga arkeologiska fynd stöder detta.
Blot inom nutida nordisk religion
I modern svensk asatro (forn sed) är blotet ett sätt att ära makter och gudar, ett sätt att närma sig och komma i kontakt med gudamakterna. Genom att ge tillbaka något av det människan får sig till skänks, visar hon sin ödmjukhet inför de krafter som skänker oss god äring och frid i livet. Ibland handlar blotet också om att be någon särskild makt om styrka, hjälp eller råd.
Blotet består dels av en blotceremoni, dels av ett blotgille (ibland sammanfaller de). Deltagarna samlas vid en blotplats (ett vi eller en harg) och genomför blotet gemensamt. Oftast är blotplatsen naturnära placerad under bar himmel. Ibland finns uppställda gudastöttor (träfigurer eller liknande som representerar olika gudar). En gode eller gydja leder ofta blotet. Oftast står deltagarna i en ring eller halvcirkel. I blotceremonin kan flera olika delar ingå; inkallning/inbjudan av makter, gudar och rådare, tvagning, skålande och gemensamt drickande ("lag om"), gemensamt eller privat blotande av mat eller dryck. Blotgåvorna ställs vid viet eller läggs kanske i en eld.
Blotgillet är en festmåltid där blotdeltagarna äter och dricker gott och även delar med sig av mat och dryck till gudar och rådare.
År 2000 hölls det första blotet i Gamla Uppsala på mer än 900 år av Sveriges Asatrosamfund. Uppsalablotet är sedan dess en årlig tradition.
Namngivna blothögtider
- Disablot (början av februari)
- Segerblot (vårdagjämningen)
- Midsommarblot (midsommar)
- Skördeblot (augusti-september)
- Höstblot (mitten av oktober)
- Alvablot (november/allhelgona)
- Julblot (december)
Externa länkar
Referenser
- ↑ ”Nationalencyklopedin: Blot”. http://www.ne.se/jsp/search/article.jsp?i_art_id=131334. Läst 6 januari 2007.
- ↑ Hellquist, Elof (1922), Blota. I Svensk etymologisk ordbok (s. 49). Lund: C. W. K. Gleerups förlag.