Från Rilpedia

Bikt (lågtyska bîcht(e) ’bekännelse’) är en individuell syndabekännelse inför en präst med åtföljande tillsägande av syndaförlåtelse, avlösning. Prästen är ålagd absolut tystnadsplikt vad gäller det som sägs under bikt eller själavårdande samtal. Det innebär ett undantag från vittnesskyldigheten i domstol.

Bikten räknas i den romersk-katolska och den ortodoxa kyrkan som en del av botens sakrament, men den förekommer även i reformatoriska kyrkor. I Svenska kyrkan benämndes tidigare bikten enskilt skriftermål men står idag benämnd som bikt i Svenska kyrkans kyrkoordning och kyrkohandbok. I Svenska kyrkans ordning är bikten inte ett sakrament.

För den egna samvetsprövningen före bikten finns det biktböcker, så kallade biktspeglar, ibland i frågeform. Framställningen i de kortfattade biktböckerna bygger på olika tidigare utformningar under de gångna århundradena. I de ortodoxa kyrkorna är bikten ofta kort och formell, ibland i frågeform, men kan kompletteras med själavårdande samtal.

Bikten efterföljs inom de flesta kristna traditioner av ett själavårdande samtal där prästen kan ge råd, uppmuntran och förmaningar, i vissa traditioner benämnt som botgärningar.

Litteratur

• Dudek, Miroslaw, Bikten: försoningens sakrament. Vallentuna: Hagaberg 1985. ISBN 91-86584-09-X
• Hahn, Scott, Herre, förbarma dig: biktens helande kraft. Ängelholm: Catholica 2007. ISBN 978-91-856-08-02-7
• Pahlmblad, Christer, När avskaffades bikten? (1996) Populär historia. (nr. 4).