Algeriets historia

Från Rilpedia

Texten från svenska Wikipedia

Det nuvarande Algeriet omfattar forntidens Numidien och Mauretanien. Dessa länder erövrades av romarna omkring 46 f. Kr. Under de romerska kejsarna var de i det mest blomstrande tillstånd och hade över 30 folkrika städer.

I 5:e århundradet inföll vandalerna där; i 8:e århundradet efterträddes dessa av araberna. Omkring 935 grundade en arabisk furste, Zeiri, den nuvarande staden Alger, och hans efterkommande innehade landet till 1148, då de undanträngdes av almohaderna, vilka härskade där till 1269. Därpå styckades det i små områden.

När morer och judar i slutet av 1400-talet fördrevs från Spanien, slog de sig ned i Alger. Från denna tid blev Algeriet en härd för sjöröveriet. I de kristnas strid mot sjörövarna hade Ferdinand den katolske några framgångar, men redan i början av 1500-talet fördrevs spanjorerna, med Osmanska rikets hjälp, av Khair ed-Din Barbarossa. Denne ställde sitt rike, Alger, under Portens överhöghet (1520). Han grundade militärdespotismen i Algeriet och organiserade dess sjörövarväsende.

År 1600 fick janitsjarerna rätt att utse en dej, vilken såsom deras befälhavare skulle stå vid pasjans sida. I början av 1700-talet gjorde sig dejen oberoende av Porten. Därefter bildade Algeriet en militärrepublik med den av janitsjarerna valde dejen till överhuvud. Alla försök att stoppa sjöröveriet var länge fruktlösa. Expeditioner mot Algeriet företogs: av Karl V 1541, av engelsmännen 1670, av engelsmän och holländare gemensamt 1669 och 1670, av Ludvig XIV 1682, av spanjorerna 1775; men alla misslyckades mer eller mindre. Först 1815 segrade nordamerikanerna över Algeriets flotta genom en seger vid Cartagena.

Följande år bombarderades staden Alger av engelsmännen under lord Exmouth, och dejen tvangs därigenom till flera medgivanden. Men 1817 vågade sig algeriska sjörövare åter ut och uppbringade fartyg, vilka tillhörde de makter, som inte gav dem tribut. Sverige var bland de stater, vilka erlade skatt. Slutligen förmåddes fransmännen att vidtaga kraftiga åtgärder mot sjörövarna. 1830 erörade de staden Alger och tog den siste dejen till fånga. Så småningom sträcktes erövringen ut över de närmaste delarna av landet, under ständiga strider med araber och kabyler. Med Abd-el-kaders tillfångatagande (1847) och kuvandet av kabylerna på Atlasbergens högslätter (1854) kan erövringen sägas ha blivit fullbordad. Men även efter denna tid hotade stundom våldsamma uppror främlingarnas herravälde. Frankrike hade därför ständigt i Algeriet en betydande truppstyrka omkring år 1900.

Den 1 november 1954 startade gerillan FLN uppror i för ett självständigt Algeriet. Detta blev starten för algeriska befrielsekriget som skulle vara fram till 5 juli 1962 då landet blev självständigt.

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 ^(Not).