Från Rilpedia

Ackusativ är i grammatiken det kasus som anger verbets direkta objekt (ackusativobjekt) i en sats.

Direkt objekt markeras inte i svenskan annat än i vissa pronomen, till exempel 'honom' och 'henne'. Bland de språk som begagnar sig av olika markeringar för ackusativ finns latin, sanskrit, grekiska, tyska, ryska, finska och arabiska. Markeringen kan uttryckas med hjälp av böjda artiklar eller genom ändelser hos det flekterade ordet självt.

Svensk ackusativ

Ackusativ är i huvudsak att betrakta som ett utdött kasus i svenskan. De personliga pronomina har dock särskilda objektsformer såsom mig och dig ("Jag ser dig/Mig ser du " där dig resp. mig är objekt oavsett var de står i meningen), men de är gemensamma med formerna för dativobjekt och prepositionsobjekt. Faktum är att formerna "honom" och "henne" ursprungligen var dativformer, medan motsvarande ackusativformer var "han" (identisk med nominativen) respektive "hana". En rest av den senare formen är det klitiska "'na" som är en vanlig form av "henne" i talspråk, särskilt dialektalt, till exempel "Har du sett'na?"

Till detta tillkommer vissa gamla stelnade uttryck i form av prepositionsfraser, med prepositionsobjektets adjektivattribut i ackusativform, men de är färre än antalet uttryck med dativ. Exempel är "(stå i) ljus-an låga", "i hög-an sky", "sitta i god-an ro", "ana arg-an list".

De få svensktalare för vilka ackusativ idag är ett levande kasus talar Älvdalsmål eller någon annan av ett fåtal genuina dialekter som snarare är att betrakta som egna språk, vilket ofta görs idag. Det torde idag inte röra sig om mer än ett par hundra eller något tusental förstaspråkstalare, varav en klar majoritet tillhör den äldre delen av befolkningen. Därtill kommer ett antal människor som förstår dialekten som föräldrarna eller farföräldrarna brukar eller brukade tala men som aldrig eller nästan aldrig använder den själva. Betydligt fler dialekter har bevarad dativ, även om också detta rör få talare idag.

Ackusativändelser i olika språk

• Finska: -n, -t
• Gammalsvenska: -er, -an, -u, -o
• Latin: -am, -as, -um, -os, -em, -es, -us, -m
• Litauiska: -ą, -į, -ę, -ią, -ų, -ių, -enį, -erį; -as, -es, -ias, -us, -ius, -is
• Ryska: -o, -ё, -e, -y, -ю; -ы, -и, -a, -я, -oв, -ёв, -eв, -eй (fonologiskt: -0, -o, -u; -i, -a, -ov, -ej)
• Ungerska: -t, -ot, -et, -öt

I latin är ackusativ av neutrala ord alltid identisk med nominativen. Alla slut som därmed kan förekomma på ackusativobjekt är inte listade. I ryskan är ackusativen av maskulina och neutrala substantiv alltid identisk med genitiven om de är animata substantiv, dvs. sådana som betecknar levande varelser, och identisk med nominativen om de är inanimata substantiv, dvs. övriga, "obesjälade" sådana. Detta gäller även de feminina substantivens pluralformer, men i femininum singularis finns särskilda ackusativformer.