Från Rilpedia

?Tofsmes Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Tofsmes
Systematik
Domän:	Eukaryoter Eukaryota
Rike:	Djur Animalia
Stam:	Ryggsträngsdjur Chordata
Understam:	Ryggradsdjur Vertebrata
Klass:	Fåglar Aves
Ordning:	Tättingar Passeriformes
Familj:	Mesfåglar Paridae
Släkte:	Parus
Art:	Tofsmes P. cristatus
Vetenskapligt namn
§Parus cristatus Auktor: Linné, 1758
Synonymer
Lophophanes cristatus
Hitta fler artiklar om djur med Djurportalen

Tofsmes (Parus cristatus ibland Lophophanes cristatus) är en tätting som tillhör familjen mesfåglar.

Innehåll 1 Taxonomi och utbredning 1.1 Utbredning och underarter 2 Utseende och läte 3 Biotop 4 Beteende, häckning och föda 5 Tofsmesen och människan 5.1 Namn 5.2 Övrigt 6 Referenser 6.1 Noter 6.2 Källor 7 Externa länkar

Taxonomi och utbredning

Tofsmesen taxonomiska beskrivning härstammar från Linnés tionde upplaga av Systema Naturae från 1758 men tofsmesen hade redan beskrivits och avbildats av exempelvis Olof Rudbeck d.y. i den fågelbok han skapade i slutet av 1600-talet och början av 1700-talet.

Denna art placeras traditionellt i det stora messläktet Parus och görs så fortfarande av exempelvis Sveriges Ornitologiska Förening (SOF).^[2] På grund av de distinkta karaktärer som gruppen eurasiska tofsmesar uppvisar, vilket får stöd i många undersökningar^[3] så placerar många taxonomer numera gruppen i det egna släktet Lophophanes, bland annat American Ornithologists' Union (AOU) och British Ornithologists' Union (BOU). Släktnamnet Lophophanus användes första gången 1829 av Johann Jakob Kaup.^[4]

En förmodad hybrid mellan tofsmes och talltita (Parus cristatus) observerades och ringmärktes i Gällivare år 2000 vilket belyser släktskapsproblematiken bland dessa mesar.^[5]

Utbredning och underarter

Tofsmesen, som är en stannfågel, är en västpalearktisk art som återfinns i merparten av centrala och norra Europa och så långt österut som till Uralbergen. Den häckar på höjder upp till 1800 meter.^[4]

Den delas ofta upp i sju underarter:^[4]

• P. c cristatus, inkl. bureschi (von Jordans, 1940) - återfinns i Skandinavien och Polen, söderut till Albanien och Grekland, och österut till Uralbergen.
• P. c scoticus (Prazák, 1897) - återfinns i Skottland.
• P. c abadiei (Jouard, 1929) - återfinns i Bretagne och Normandi.
• P. c weigoldi (Tratz, 1914) - återfinns i Portugal och i västra och södra Spanien.
• P. c mitratus (C. L. Brehm, 1831) - återfinns i centrala och västra Europa, från Danmark och söderut till centrala delarna av Spanien, och österut till Tjeckien, västra Ungern, Bosnien och Kroatien.
• P. c baschkirikus (Snigirewski, 1931) - återfinns kring de västra och södra sluttningarna av Uralbergen.

Utseende och läte

Tofsmesen är 10,5-12 cm lång^[6] och har en vingbredd på 17-20 cm. Den väger ungefär 11 gram. Den är gråbrun med ljusare mage och har en tydligt markerad vit krage runt halsen som avgränsas nedtill av ett svart band som framtill bildar en triangelformad haklapp. Den har dessutom en tofs på hjässan som gör den lätt att känna igen. Könen är lika.

Som många andra mesar är den mycket "pratsam" och ger ifrån sig ett typiskt zee, zee, zee  Tofsmesläte (info), vilket påminner om svartmesens läte.

Biotop

I merparten av sitt utbredningsområde lever den i barrträdsområden. I Frankrike och på Iberiska halvön lever den i lövskog. Populationen i Storbritannien är begränsad till ett litet område med uråldrig tallskog i Spey Valley i Skottland.

Beteende, häckning och föda

Tofsmesarna bygger bon i murkna stubbar, och håller sig ofta långt ner i träden för att äta. Den lägger vanligtvis 6-7 ägg (extremfall 3-9) som ruvas av honan i 13-18 dagar. Efter att ungarna kläckts tas de om hand av båda föräldrar i 18-22 dagar tills de är flygga.^[4] Dess föda består av larver, insekter och frön. På vintern observeras den ofta i stora blandflockar med mesar.

Tofsmesen och människan

Namn

Tofsmesen har haft många regionala namn, bland annat "tofsmyssa", "tofstita", "toppmes", "meshatt", "skogsbock" och "meskung".^[7]

Övrigt

Tofsmesen är Västmanlands landskapsfågel.

Referenser

Noter

1. ↑ BirdLife International 2004. Parus cristatus. Från: IUCN 2006. 2006 IUCN Red List of Threatened Species. Läst 20061014.
2. ↑ Vår Fågelvärld (2007) Förändringar i listan över holarktiska fåglar, rapport Nr 2 från SOF:s taxonomikommitté, nr 1
3. ↑ Gill et al., 2005
4. ↑ ^{4,0 4,1 4,2 4,3} Lars Larsson (2001) Birds of the World, CD-rom
5. ↑ Susanne Backe (2001) "Tofstita" - förmodad hybrid mellan tofsmes och talltita, Vår Fågelvärld, vol.60, no.4, sid:20-21
6. ↑ Mullarney, K. Svensson, L. Zetterström, D.: Fågelguiden, Europas och medelhavsområdets fåglar i fält., Albert Bonniers förlag, Stockholm 1999, första upplagan, sid. 318-319. ISBN 91-34-51038-9. 
7. ↑ Månadens P2-fågel: januari 2002

Källor

• Larsson, Lars (2001) Birds of the World, CD-rom
• Gill, Frank B.; Slikas, Beth & Sheldon, Frederick H. (2005): Phylogeny of titmice (Paridae): II. Species relationships based on sequences of the mitochondrial cytochrome-b gene. Auk 122: 121-143. DOI: 10.1642/0004-8038(2005)122[0121:POTPIS]2.0.CO;2 HTML sammanfattning

Externa länkar

• Sveriges Radio: P2-fågeln - Tofsmes - Läte

• Wikimedia Commons har media som rör Tofsmes
  Bilder & media
• Dansk ornitologisk forening
• Videor av tofsmes - the Internet Bird Collection
• Köns- och åldersbestämning av tofsmes (PDF)