Drillsnäppa

Från Rilpedia

Version från den 31 maj 2009 kl. 21.46 av Islander (Diskussion)
(skillnad) ← Äldre version | Nuvarande version (skillnad) | Nyare version → (skillnad)
Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
?Drillsnäppa
Status i världen: Livskraftig (lc)
Status i Sverige: Livskraftig
Actitis hypoleucos 1 tb (Marek Szczepanek).jpg
Systematik
Domän: Eukaryoter
Eukaryota
Rike: Djur
Animalia
Stam: Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam: Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass: Fåglar
Aves
Ordning: Vadarfåglar
Charadriiformes
Underordning: Vadare
Charadrii
Familj: Snäppor
Scolopacidae
Släkte: Drillsnäppor
Actitis
Art: Drillsnäppa
A. hypoleucos
Vetenskapligt namn
§Actitis hypoleucos
Auktor: Linné, 1758
Synonymer

Tringa hypoleucos Linné, 1758
Totanus hypoleucos

Blue morpho butterfly2 300x271.jpg
Hitta fler artiklar om djur med Djurportalen
Drillsnäppans bo med sina fyra spräckliga ägg. Drillsnäppan bryr sig i allmänhet inte om att gömma sitt bo särskilt omsorgsfullt, utan litar på sin skyddsfärg.

Drillsnäppa (Actitis hypoleucos) är en Euroasiatisk vadare inom familjen snäppor.

Innehåll

Taxonomi

Den beskrevs taxonomiskt första gången 1758 av Linné och han beskrev den då som Tringa hypoleucos.

Tillsammans med sin systerart, fläckdrillsnäppa (Actitis macularia), som häckar i Amerika, utgör den släktet Actitis. Deras båda utbredningsområden överlappar inte varandra men enstaka felflugna individer har hybridiserat med den andra arten. Hybridisering har också observerats mellan drillsnäppa och skogssnäppa, vilken tillhör det närbesläktade släktet Tringa.

Utseende, läte och fältkännetecken

Krävan och den övre delen av halsens sidor är brungrå, med svarta fläckar och tvärstreck samt bronsglans på manteln. De undre delarna är vita, stjärten brungrå, med de mellersta pennorna tvärbandade av svart och de yttre alltmer vita. Näbbfåran sträcker sig förbi näbbens mitt och stjärten når en bra bit utanför de hoplagda vingarnas spets. Hela fågelns längd är 20-22 cm och vingspannet 38-41 cm.

Den använder ofta sitt karakteristiska lockläte, ett vemodigt, ofta fyr- eller femstavigt pipande läte som sjunker i tonläge för varje stavelse och låter som "hi-diii-dii-dii".

Den är en livlig, försiktig och skygg fågel, som springer omkring på marken med trippande steg och då och då sätter sig på stenar eller trädstammar som sticker upp ur vattnet. När den sitter vippar den ofta upp och ned med stjärten, ungefär som en sädesärla. Ofta flyger den med nedböjda, dallrande vingspetsar tätt utmed vattenytan, samtidigt som den allt som oftast låter höra sitt drillande läte som upprepas flera gånger. Den uppträder mycket sällan i flock.

Utbredning

Drillsnäppan är en flyttfågel som häckar över stora delar av Europa och Asien. Den övervintrar i Afrika, södra Asien och Australasien.

Förekomst i Sverige

På våren anländer drillsnäppan till Sverige i april. De äldre återvänder mot södern i augusti, de yngre något senare. Den häckar allmänt över hela landet, inte minst i Lappland.

Biotop, föda och häckning

Den uppehåller sig vid steniga, buskbeväxta stränder, såväl inne i landet som, fast mera sällan, vid havskusten. Dess föda består av maskar, insekter och insektlarver, särskilt sländor och flugor, som den plockar på stranden eller fångar i flykten. Boet placeras på marken, oftast nära men ibland ganska långt från vatten, och den lägger i snitt fyra vitgula, brunt och askgrått fläckiga, 36 mm långa ägg.

Namn

Drillsnäppan kallades förr bland annat för strandsittare, lilla strandsittaren eller fisklita. På öarna i Östersjön kallades den för tolkapiga för att den ansågs vara ett tjänstehjon åt tolken d v s rödbenan.[1]

Den kallas också ofta felaktigt för strandpipare, vilket är förståeligt när man hör dess vemodiga drillande kring stränderna där den springer omkring och piper. På engelska heter den sandpiper och på finska rantasipi, vilket bidrar till förvirringen. De egentliga strandpiparna är dock inte närbesläktade utan tillhör en annan familj av vadarna.

Referenser

Noter

  1. Sven Nilsson, Foglarna, 1858

Källor

  • Mullarney, K. Svensson, L. Zetterström, D. (1999) Fågelguiden, Europas och medelhavsområdets fåglar i fält. Stockholm: Albert Bonniers förlag
Small Sketch of Owl.png Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 (Not).

Externa länkar

Personliga verktyg