Livland
Från Rilpedia
- För det nutida lettiska landskap som ibland kallas Livland på svenska, se Vidzeme.
Livland (latin: Livonia, estniska: Liivimaa, lettiska: Livonija) är namnet på en historisk region i Baltikum, som störst omfattande nuvarande Lettland och Estland. Inom svensk historieskrivning syftar namnet dock oftare på södra hälften av Estland och norra hälften av Lettland, det vill säga Svenska Livland 1629 till 1721. Äldre svensk stavning är Lifland eller Liffland.
Innehåll |
Livlands ursprung
Arkeologiska fynd i Rigaområdet har daterats till 2000-2500 f.Kr. Bosättning i Livland finns dokumenterad från 1000-talet. Namnet används av Saxo Grammaticus på 1200-talet och betecknar då ett mindre område vid östra Rigabukten, från floden Daugava norrut till Estlands gräns. Den livländska befolkningen handlade tidigt med Gotland, Finland och Kiev och floden Daugava har alltsedan vikingatiden varit en av de viktigaste handelslederna från Östersjön till Ryssland, Svarta och Kaspiska haven ända till Medelhavet.
På 1180-talet började tyska katoliker missionera i Livland och 1186 utnämndes augustinermunken Meinard till biskop i området, med säte i Yxkull, av ärkebiskopen i Bremen. Efter Meinards död 1197, övertog Berthold ämbetet men sades ha mördats av den livländske hövdingen Imaut. Nästa biskop hette Albert von Buxthövden och anlände 1199 med ett antal korsriddare ombord på 23 skepp. Han flyttade 1201 biskopssätet till Daugavas mynning vid Rigabukten och grundade där staden Riga. Redan året efter satte han upp kyrkans egna armé, Svärdsriddarorden, som tidigt började erövra närområdet. Orden tvingades 1237 under namnet Livländska orden ingå i ett större förbund, Tyska orden som samma år hade erkänts av påven Innocentius III, men fortsatte som egen, lokal enhet. Under de följande cirka 90 åren tog denna orden kontroll över hela dagens Lettland och Estland. Under denna period avsåg dock namnet Livland den Tyska ordens område och inte det ursprungliga Livland. Staden Riga blev 1282 medlem av Hanseförbundet.
Under dessa krig bosatte sig många från Lettgallen i området och det ursprungliga livländska späddes ut. Livländare hade bosatt sig i grannlandet Kurland och även haft ett större utbyte med befolkningen på Ösel.
Polskt styre 1561–1621
År 1558 angrep Ryssland den av inre problem präglade Tyska orden. Efter ett avgörande nederlag mot ryssarna 1559 insåg de tyska riddarna att hoppet om självständighet var ute. Estland med staden Reval (nuvarande Tallinn) bad då att få ingå i det svenska riket och Ösel såldes till Danmark medan Livland gav sig under Polen. Ryssland ville inte acceptera detta utan fortsatte ockupationen av större delen av den gamla Ordensstaten. Detta ledde till det livländska kriget efter vilket Ryssland tvingades ge vika.
 |
Detta korta avsnitt behöver utökas. |
Svenska Livland
Svenska Livland (formellt namn Hertigdömet Livland) kallas den del av Baltikum som under stormaktstiden var svenskt hertigdöme i nästan 100 år. Sverige erövrade området 1621 och fick formell rätt till det vid stilleståndet i Altmark 1629. Sverige avträdde Livland till Ryssland 1721 vid freden i Nystad, men hade i praktiken förlorat området redan 1710.
Svenska Livland motsvarade södra hälften av dagens Estland och norra hälften av dagens Lettland, samt ön Ösel. I norr gränsade området till svenska hertigdömet Estland (som även omfattade ön Dagö), i öster till Ryssland, och i söder till de dåvarande polska provinserna Kurland och Polska Livland.
Största städer i var Riga och Dorpat (nuvarande Tartu).
Ryskt styre 1721–1795
|
Detta korta avsnitt behöver utökas. |
1900-talet
År 1915 intog tyska trupper Livland under första världskriget. Med stöd från Tyskland proklamerade tysk-balterna ett "Baltiskt hertigdöme" bestående av hertigdömet Estland, Livland och Kurland. Efter Tysklands nederlag i världskriget delades emellertid Livland efter nationalitetsgränsen mellan ester och letter mellan de nya staterna Lettland och Estland 1918. De fåtaliga liverna fick finna sig i att hamna inom det lettiska statsområdet, trots att deras språk, liviskan, är nära släkt med estniska. Tre år senare, 1921, blev Riga huvudstad i Lettland. Under andra världskriget hamnade de baltiska staterna "mitt emellan" stormakterna Tyskland och Sovjetunionen. Genom krigshandlingarna, deportationer och emigration reducerades befolkningen med 35% och både land, infrastruktur och kulturskatter härjades. Slutligen återuppstod Lettland med Riga som huvudstad vid självständighetsförklaringen den 21 augusti 1991, varpå följde erkännande från västvärlden inom en månad, samt medlemskap i FN från 17 september samma år. Nästa steg mot frihet och modernisering togs vid inträdet i EU den 1 maj 2004. Estland följde samma utveckling, självständighetsförklaring 20 augusti 1991, medlemskap i FN 17 september 1991 och i EU 1 maj 2004. På båda sidor av gränsen har det nedlagts ett stort arbete för att restaurera flera av de kulturbyggnader som förstördes under andra världskriget, bland annat i Riga.
Kultur
Trots tidigt införlivande med Lettland och blandning med lettisk befolkning lever livisk kultur och traditioner ännu kvar. 1923 ansökte liver hos lettiska regeringen om att få bilda en egen region, vilket dock avvisades. Ett livaktigt kulturliv med bland annat sångartraditioner fanns fram till den sovjetiska ockupationen under andra världskriget, då många liver deporterades (till Sibirien 1949) eller flydde, bland annat till Sverige. Det finns dock fortfarande företrädare för livländskt språk och kultur.
Området har ett eget språk, det finsk-ugriska liviskan, vars användning under århundraden gradvis minskat till förmån för lettiska men blev från 1923 ett tillvalsspråk i skolorna. Det finns även kvar i flera gamla geografiska namn och talas eller förstås av ett litet antal liver.
Se även
- Albert av Riga
- Estland, hertigdöme
- Kurland
- Lettgallen
- Liver
- Liviska
- Svenska Livland under stormaktstiden
- Vidzeme, nutida landskapet Livland i Lettland
Referenser
- Jürgen Beyer: Om anvendelsen af det svenske sprog i Estland og Livland i 1600- og 1700-tallet, i: Svante Lagman, Stig Örjan Ohlsson och Viivika Voodla (red.): Svenska språkets historia i östersjöområdet (=Studier i svensk språkhistoria, bd. 7; =Nordistica Tartuensia, bd. 7), Tartu 2002, s. 59-80
- Torbjörn Eng: Det svenska väldet. Ett konglomerat av uttrycksformer och begrepp från Vasa till Bernadotte, Uppsala 2001
