Viby-i

Från Rilpedia

Texten från svenska Wikipedia

Viby-i (i Stockholmstrakten även kallat Lidingö-i) är beteckningen på det speciella, surrande i-ljud som förekommer i flera svenska dialekter på olika håll i landet. Fenomenet "upptäcktes" först i Viby, Närke, men förekommer även i dialekter i Bohuslän, på Lidingö, i sydvästra Göteborg (ingår det som kallas "Hovås-amerikanska") och i Liden i Ångermanland. I ett Viby-i har mer av tungan (de främre delarna) kontakt med överkäkens tandrad än vad som är fallet i ett "vanligt" i-ljud. Motsvarande y-ljud, som oftast förekommer hos samma talare, kallas Viby-y.

I Göteborgstrakten är Viby-i samartikulerat med z (tonande s), vilket dock icke är fallet i Närke. I norra Bohuslän kan man höra talare som använder det surrande uttalet vid artikuleringen av nästan alla vokaler utom de bakre. De bakre vokalerna ges istället en särskild betoning genom att artikuleras längre fram i munhålan. Man kan säga att vokalerna där realiseras med en över lag framskjuten/förhöjd tunga (varvid "ä" [æ] tenderar att uttalas [e:]. Sammantaget utgör detta i Bohuslän ett enhetligt fonetiskt paradigm (en dialekt), vari det surrande i:et ingår och är där inte ett isolerat uttalsfenomen.

Övergången från vanliga i och y till viby-i och viby-y har i dialekterna troligen skett ganska sent, kanske under 1800-talet, och innebär att höga främre vokaler har blivit höga centralvokaler. Denna förskjutning har också medfört att den främre halvhöga vokalen e höjts och ersatt i som främre hög vokal.

I centralsvenskt standardtalspråk har långt viby-i blivit vanligt under senare delen av 1900-talet, medan kort viby-i uppfattas som bondskt. På många håll har Viby-i och Viby-y också sociolektalt värde. En hypotes om dess ursprung och spridning är att besuttna personer i rikets storstäder hade sommarvistelser i vissa bohuslänska kustorter. Tillägnandet och användandet viby-i i hemstaden innebar en social markering, som utpekade talaren som tillhörig den klass som hade social och ekonomisk möjlighet till denna form av rekreation och tidsfördriv. I trakterna kring Stockholm och Göteborg är viby-i också förknippat med ekonomisk överklass.

För att illustrera i-ljudet finns ett populärt talesätt i västra Närke, som av diplomaten Jan Mårtenson återges "I Viiby säjer dii att biina biiss, men det gör dii fälle viisst iinte, för dii stiicks".^[1]

Källor

1. ↑ Jan Mårtenson: Utsikt från min trappa, Legenda, 1982, 1:a pocketupplagan, sid. 17. ISBN 91-582-1140-3. 

 Denna språkrelaterade artikel är bara påbörjad. Du kan hjälpa till genom att utöka den.