Folkomröstningen om rusdrycksförbud i Sverige

Från Rilpedia

Texten från svenska Wikipedia

Affisch för ja-sidan som visar en berusad man på marken framför hustru och barn.

Folkomröstningen om rusdrycksförbud i Sverige genomfördes den 27 augusti 1922. Det blev ett mycket jämnt resultat i valet och ett lägre valdeltagande än många hoppats på. 49,0 % röstade för och 51,0 % mot "införande av fullständigt rusdrycksförbud".^[1]

Bakgrund

Under hela första delen av 1900-talet förekom en livlig debatt om den höga alkoholkonsumtionen i Sverige. Det ansågs att missbruket ledde till stora problem och kostnader för samhället men även för enskilda personer.

Nykterhetsrörelsen växte sig allt starkare. 1907 avslogs en motion i riksdagen om totalt rusdrycksförbud. Sveriges Nykterhetssällskaps representantförsamling anordade efter detta en alternativ folkomröstning^[2]. Nära två miljoner deltog och hela 99 % röstade för ett förbud.

1911 började riksdagen utreda frågan om att begränsa försäljningen eller införa ett totalförbud. Ett sätt att begränsa tillgången till alkohol var motboken som Ivan Bratt införde på AB Stockholmssystemet 1913, något som 1917 infördes i hela landet.

1921 införde riksdagen möjlighet att anordna rådgivande folkomröstningar för att på detta sätt öka demokratin. Den svenska nykterhetsrörelsen var starkt pådrivande i frågan om en folkomröstning om detta förbud, och nu fanns möjlighet därtill.

Valkampanjen

I valkampanjen inför omröstningen deltog inga politiska partier, denna sköttes istället av fristående organisationer. Sveriges kommunistiska parti ställde sig emellertid positiva till ett förbud. Frågan man skulle ta ställning till var om man var För eller mot införande av fullständigt rusdrycksförbud.

På ja-sidan stod de starka och välorganiserade nykterhetsorganisationerna. Nej-sidan var betydligt svagare. I början av 1922 bildades 'Landsföreningen för folknykterhet utan förbud' i syfte att jobba för ett nej.

Förespråkarna av ett nej till förbud använde bland annat en känd affisch av Albert Engström med budskapet Kräftor kräva dessa drycker, och förespråkarna affischer med texten Spritfloden dränker hem och familjelycka^[3].

Resultatet

27 augusti 1922 genomfördes folkomröstningen. 3 302 483 var röstberättigade och av dessa deltog 1 820 452 eller 55,1 %^[4] (vid riksdagsvalet 1921 deltog 54,2 %).

Folkomröstningen slutade mycket jämnt och lite oväntat med att förbudsmotståndarna tog hem segern. 925 097 (51,0 %) hade röstat mot (nej till) ett förbud och 889 132 (49,0 %) för (ja). 6 223 röster var ogiltiga eller blanka.^[5]

Intressant att notera är att hela 63 % av männen röstade nej till ett förbud medan endast 37 % av kvinnorna var negativa.

De regionala skillnaderna var också stora. Norra delen av Sverige var i högre utsträckning mot ett totalförbud. På lokal nivå var skillnaderna än större. I Västerbotten röstade 81 % för ett förbud. I Skåne gällde det motsatta, 81 % röstade mot ett förbud^[6].

I Lund röstade 10,9 % för förbudet och 89,1 % mot. I Jönköping var siffran hela 88 % för förbud och 12 % mot. I storstäderna var majoriteten emot ett förbud medan människor på landsbygden röstade för. Skillnaderna i hur man röstade var i stora drag sociologiskt betingade, en tendens som även visat sig i flera senare folkomröstningar.

Beslut i riksdagen efter folkomröstningen

Efter folkomröstningen beslutade riksdagen att inte förbjuda vin, sprit och öl utan fortsatte med den restriktiva alkoholpolitiken. Det som avgjorde frågan var att det saknades stöd i Riksdagen för ett totalförbud, då man från både konservativt och socialdemokratiskt håll främst såg den restriktiva politiken som tillräcklig i sig. Frågan kom därför efter att förbudsmotståndarna segrat att ses som passé, och istället för totalförbud började alltfler inom Frisinnade liberalerna att gå in på den återhållsamma linjen vilket sprängde partiet i två delar 1924. Däremot kom flera drycker att förbjudas, starköl förbjöds och det blev även förbjudet att tillverka starkcider i Sverige. Starkölsförbudet gav upphov till ölkaféer och pilsner som hade en mycket svagare styrka, ungefär 2,8% idag. Motboken som införts under ransoneringsåren under Första världskriget bestod fram till 1955 trots att andra ransoneringar från krigstiden upphört. Vidare infördes andra återhållsamma åtgärder som mattvång på restauranger och barer.

Följder

Nykterhetsrörelsen ändrade strategi och istället för förbudsiver kom man i fortsättningen satsa mera på upplysnings- och informationsarbete.^[2]

I Umeå försökte man 1923 införa ett nära på totalförbud. Höga åldersgränser infördes och många restauranger fick sina rättigheter indragna. Man införde också ransoner om en liter per månad. Efter protester från Polismyndigheten avbröts försöket.^[6]

Liberala samlingspartiet delades i två partier, Frisinnade folkpartiet och Liberala riksdagspartiet, 1924. Orsaken var främst åsiktsskillnader i förbudsfrågan.

Se även

• Sveriges alkoholhistoria
• Systembolaget

Referenser

1. ↑ ”Statistiska Centralbyrån - Folkomröstningar 1922, 1955, 1957, 1980, 1994 och 2003”. http://www.scb.se/templates/tableOrChart____65890.asp. 
2. ↑ ^{2,0 2,1} ”IOGT-NTO-rörelsen Kronoberg - Mer historia”. http://www.iogt.info/Historia_2.htm. 
3. ↑ ”Kungliga Biblioteket ur Webarchieve 20070822 - Affischsamlingen - Affischer till folkomröstningar”. http://web.archive.org/web/20070822181535/http://www.kb.se/Af/Folkomrostningar/Folkomrostning.htm. 
4. ↑ ”Ja och nej till euron (pdf)”. http://www.scb.se/statistik/ME/ME0201/2004H01/ME0201_2004H01_BR_ME09ST0401.pdf#search=%22rusdrycksf%C3%B6rbund%22. 
5. ↑ ”859-860 (Nordisk Familjebok / Uggleupplagan. 37. Supplement. L - Riksdag)”. http://runeberg.org/nfcq/0474.html. 
6. ↑ ^{6,0 6,1} ”Systembolaget - Historien om Systembolaget”. http://www.systembolaget.se/Applikationer/Knappar/OmSystembolaget/Systembolagshistoria.htm.