Musikalhistoria
Från Rilpedia
 |
En eller flera användare anser att denna text bör infogas i Musikal#Historia och utveckling. (Diskussion) |
Musikalhistoria avser musikalens historia. Den första musikalen i USA anses vara ”The Black Crook” som hade preimär på Broadway 1866. Den var fem timmar lång och det var bara några av sångerna som var nyskrivna. Samma år hade ”The Black domino/Between you, me and the post” premiär och nu myntades begreppet ”musical comedy”. Paret Harrigan och Hart producerade hundratals musikaler på 1880-talet som beskrev vardagslivet i New York. Bättre transporter och gatubelysning på kvällarna gjorde att en allt större publik hittade till teatrarna. På 1890-talet började amerikanska musikaler spelas i London och det första engelska musikalskapandet tog fart. Snart började musikalerna från England spelas i USA
Innehåll |
1920-talet
Musical comedy i 1920-talets USA var påverkat av operettens elegans och melodier och vaudevillens stereotypa danser och enkla sånger. Det handlade oftast om ett par som skiljs åt i akt ett och återförenas i akt två. Det brukade finnas en romantisk kärleksduett och något komiskt inslag. Flickorna dansade på led och sjöng med höga bensparkar. Fast i England fick man inte sparka för högt på grund av censuren. Det fanns regler för hur många tum benen fick lyftas över scengolvet. I USA var den populäraste producenten Florenz Ziegfield och han satte upp musikaler skrivna av storheter som Irving Berlin (White Christmas), George Gershwin (Porgy and Bess) och Oscar Hammerstein (Sound of music).
1927 kom Showboat, Teaterbåten, med musik av Jerome Kern. Nu hade handlingen börjat betyda mer och det fanns ett tydligt samband mellan musik och handling. Att man nu kunde göra ljudfilm var viktigt för att nå ut till publiken. Det blev en stor succé.
1930-talet
På 1930-talet dominerade glittermusikalen i USA med steppande dansflickor, plymer och påkostade finaler. Kända jazzmusiker levererade massor av sånger och många starka refränger som räknas till jazz-standards idag (verserna finns ofta inte med längre). Men det fanns undantag, som Blodsbröder, med en häpnadsväckande vardagsrealism och inga dansflickor. Det bästa från Broadway spelades även på West End i London.
1943-1968
Åren från 1943 (Oklahoma!) till 1968 (Hair) kan räknas som guldåren för Broadwaymusikalerna. Oklahoma var revolutionerande eftersom den hyllade det förgångna USA på ett humoristiskt och sentimentalt sätt. Det handlade om enkla och vardagliga människor utan pampigt öppningsnummer, som man var van vid. Vid den här tiden började man slopa ordet ”comedy” och använde bara benämningen ”musical”.
1957 hade West side story premiär(Bernstein/Sondheim). Temat var Romeo och Julia och miljön var fattigkvarteren i New York. Vardagsrealismen var stor. Nu blev dansen en viktig del av handlingen och musiken mer dramatisk. De mest framgångsrika musikalskaparna på 1960-talet var John Kander och Fred Ebb. De upptäckte Liza Minnelli och blev stora med musikalen Cabaret 1966, som utspelade sig i 1930-talets Tyskland. En karaktäristisk dansstil utvecklades med koreografen Bob Fosse. Det blev också populärt att göra musikaler på kända romaner. En av dem var Oliver som byggde på Dickens Oliver Twist. Nu började man fundera över hur realistisk musikalen kunde bli och en del experimenterade med ironi, bland annat över Vietnamkriget (”Oh what a lovely war!”).
1968 kom musikalen Hair i sann hippieanda. Nu hade rockmusiken tagit sig in i musikalerna liksom drogkulturen. Hair skulle vara en protest mot Vietnamkriget men handlingen blev otydlig och det de flesta mindes från förställningen var att alla var nakna på slutet…
En enormt populär musikalfilm var ”Rocky Horror Picture show” som drev med sex, kärlek, sadism med mera. Filmen fick snabbt kultstatus och de mest hängivna fansen klädde sig som sina idoler, lärde sig danserna och tog med sig vattenpistoler, dagstidningar och andra prylar för att göra filmen mer levande.
1970-talet
Andrew Lloyd Webbers första stora musikal hette ”Joseph and the amazing technicolor dreamcoat” och handlade om Gamla testamentets Josef som kunde tyda drömmar. Den skrevs från början till en skolföreställning men blev snabbt en succé. Det var hans första samarbete med Tim Rice. 1971 skrev paret Jesus Christ Superstar, som kallades för rockopera. Den beskrev Jesus sista dagar och blev gillad av hippiekulturen, som såg Jesus som en revolutionär mot etablissemanget. Kyrkan protesterade eftersom musikalen slutar när Jesus dör på korset - uppståndelsen finns inte med.
A Chorus Line som hade premiär 1975, slog ett slag för dansen. Koreografen och regissören Michael Bennett intervjuade dansare om deras liv och drömmar och gjorde en musikal av materialet. Det hela utspelar sig på en audition och dansarna får presentera sig en och en genom sång och dans. Den soulinspirerade Dreamgirls var en annan av Bennets produktioner. Originaluppsättningen hade bara svarta artister och den stora stjärnan var Jennifer Holliday. Handlingen utspelar sig kring en tjejgrupp som vinner en talangtävling. Holliday spelar en medlem i gruppen som ersätts på grund av sitt utseende. Det sägs att handlingen är inspirerad av när Diana Ross slutade i gruppen the Supremes.
När musikalen Evita kom 1978, skriven av samma par, var det många som förvånades av att det gick att göra musikal av politik. Men den blev väldigt populär och efter detta krävde musikalpubliken mer handling och det gick allt sämre för de gamla glittermusikalerna. När Webber och Rice gav sig på att skriva en musikal om katter, baserat på en diktbok av nobelpristagaren T.S. Eliot, var de många som skrattade. De anade inte att Cats (1981) skulle bli en av de största musikalsuccéerna.
1980-talet
Under det glada 1980-talet blev det populärt med enormt påkostade scenerier och teaterarna försökte överträffa varandra med olika spektakel som till exempel helikoptrar, bilar, Rullskridskobanor, fallande ljuskronor med mera. Många av musikalerna baserades på romaner. Webber kom att dominera musikalscenerna stort under 1980-talet med musikaler som Starlight Express (om tåg, med skådespelarna på rullskridskor), Sunset Boulevard och förstås the Phantom of the Opera. Han är fortfarande verksam och har en enorm kontroll över sina verk.
Från Frankrike kom en stor succé 1985 med Les Misérables, byggt på en roman av Victor Hugo. Dess skapare Boublil och Schönberg har också skrivit Miss Saigon (om kärlek under Vietnamkriget) och Martin Guerre (franskt 1700-tal).
I slutet av 1980-talet började Disney konkurrera om musikalscenerna. Välbesökta filmer blev påkostade scenproduktioner och besökarna strömmade till bland annat Skönheten och odjuret och Lejonkungen.
1990-talet
Under 1990-talet fanns det de som tyckte att musikaler inte behöver vara kostsamma scenproduktioner. Det kom flera musikaler med nästan ingen scenografi och med sparsamma kostymer. Små teatrar satte upp egna musikaler och det blev allt viktigare att skådespelarna kunde sjunga. Samtidigt satsades det enormt mycket på de stora teatrarnas musikaler. I Sverige hade Kristina från Duvemåla premiär i Malmö 1995 och det var en enormt stor produktion. Det blev populärt med cirkusartister och akrobater i musikalsammanhang, vilket vi även kunde se i till exempel Cats hösten 2006 på Göteborgsoperan.
Musikalen Rent hade premiär 1993. Den kan räknas som en nutida rockopera och har lånat sin berättelse från operan La Bohème. Musikalen handlar om ungdomar i 1990-talets New York och om kärlek, droger och aids. Kompositören Jonathan Larson dog själv i AIDS innan musikalen hade premiär. Filmen Rent kom 2006.
2000-talet
I början av 2000-talet blev det alltmer populärt att göra musikaler med musik från kända popgrupper. Exempel på det är Mamma Mia! (Abba), We will rock you (Queen), All shook up (Elvis) och All you need is love (Beatles). Denna stil kallas ibland “Jukeboxmusikaler”. Popmusiker har också börjat skriva musikaler, t.ex. Elton John (Aida).
Ett nytt ansikte på musikalhimlen är Jason Robert Brown som skrivit musikalerna Songs for a new world och Last five years. Han är väldigt omtyckt inom musikalkretsar. Musikalfilmen har också fått en renässans både med scenproduktioner som görs om till film och med nya musikalfilmer.
Den störste amerikanske musikalskaparen idag heter Stephen Sondheim. Han har alltid gått sin egen väg och verkar inte vara intresserad av att bli populär. Trots det stora antalet musikaler han har skrivit, är det få som kan nynna hans sånger. Det är inte heller hans mål att sångerna ska kunna tas ur sitt sammanhang. Han har bara skrivit en enda hitlåt: ”Send in the clowns” från A little night music (byggt på den svenska filmen Sommarnattens leende). Sondheim började som textförfattare till West Side Story men från 1962 och ”A funny way happend on the way to the Forum” skriver han både text och musik. Bland hans musikaler kan nämnas Company (om förhållanden), Sweeny Todd (om en mördande barberare) och Into the Woods (om kända sagofigurer).
Numera finns det få som tar chanser, som med ”Avenue Q” med dockor i rollerna. Annars görs mest musikaler med en grund i sådant som folk känner igen, till exempel kända filmer, klassiska romaner, känd musik eller helt enkelt musikaler som redan gått tusen gånger. Idag finns inte enskilda producenter som satsar på en musikal, utan det är sponsorerna som styr pengarna. Allt oftare får de nya musikalerna börja i en liten skala off-Broadway för att kunna växa sig stora innan man satsar på den större publiken. Ett exempel är Wicked som hade premiär i San Francisco men som sedan blev en stor succé på Broadway.
