Stig Järrel
Från Rilpedia
| Stig Järrel | |
|---|---|
 Stig Järrel ca 1940-1950-tal. |
|
| Födelsenamn | Stig Ohlsson |
| Född | 8 februari 1910 Malmberget, Sverige |
| Död | 1 juli 1998 (88 år) Monte Carlo, Monaco |
| År aktiv | 1935–1979 |
| Maka | Aase Kjær (1960–1998) Karin Juel (1937–1948) Ingrid Backlin (?–?) |
Stig Järrel, född som Stig Ohlsson 8 februari 1910 i Malmberget, Norrbottens län, död 1 juli 1998 i Monte Carlo, svensk skådespelare och revyartist. Far till Henrik S. Järrel och Helen Åberg, född Järrel. Gift den 19 mars 1960 i Roms stadshus Campidoglio, med Aase Kjær från Odense.[1]
Stig Järrel är en av 1900-talets mest välkända svenska skådespelare. Han hade ett brett register och behärskade allt från revy till dramatik. Han kom in på Dramatens elevskola 1929 och arbetade i början av 1930-talet hos den store Gösta Ekman d.ä. Han gjorde 131 filmroller och stod framför kameran som mest under 1940- och 50-talen då han höll ett snitt på sex filmer om året. Personligt rekord satte han 1954 då han medverkade i tolv filmer.
Han filmdebuterade redan 1935 i Edvard Persson-filmen Larsson i andra giftet. En av hans mest minnesvärda roller är som den sadistiske läraren Caligula i Alf Sjöbergs Hets 1944, det var också den enda filmroll som Järrel själv var nöjd med. Han spelade Carmencitas argentinske pappa i Evert Taube-filmen Sjösalavår, gestaltade en luffare i Vägen till Klockrike, han var silvertjuven Alfredo i Astrid Lindgren-filmen Rasmus, Pontus och Toker, och han fick biopubliken att explodera av skratt när han i Fram för lilla Märta uppträdde förklädd till kvinna.
Stig Järrel har med all rätt beskrivits som ett komiskt geni. Han var snabbtänkt och kvick i repliken. Sin enorma improvisationsförmåga fick han utlopp för i radioserier som Tjugo frågor och På minuten. Järrel kunde prata hur länge som helst om vad som helst utan att komma av sig eller staka sig.
Han var den ledande komikern i Kar de Mumma-revyn på Blancheteatern och Folkan i 34 år. På revyscenen blev han känd som den koleriske och sanningssägande figuren Fibban Karlsson som häcklade makthavare och politiker i vassa monologer. 1965 tilldelades han Karl Gerhards Hederspris. I slutet av 1970-talet spelade han fars hos Per Gerhard på Vasan; Min fru går igen 1978 och Sängkammarfars 1980. Sin sista roll framför filmkameran gjorde han i julkalendern Trolltider 1979 där han spelade maktmästaren Gorm.
På 1980-talet drog han sig tillbaka från rampljuset och bosatte sig i Roquebrune på Franska rivieran. År 1987 förlänades han Sällskapet Stallbrödernas pris Revyräven. Vid sidan av skådespeleriet var Stig Järrel även känd som en hängiven pokerspelare. Han skrev också sångtexter.
Innehåll |
Filmografi i urval
|
|
Filmmanus
Referenser
- ↑ Panorama 60 - en bokfilm från Bonniers Folkbibliotek, red. Per-Erik Lindorm, Albert Bonniers förlag, Stockholm 1960 s.99
