Italiens herrlandslag i fotboll
Från Rilpedia
|
|
| Italiens herrlandslag i fotboll | |
| Förbund | Federazione Italiana Giuoco Calcio |
|---|---|
| Förbundskapten | Marcello Lippi |
| Matchställ | blå tröja, vita byxor, blå strumpor (reservställ: vit tröja, blå byxor, vita strumpor) |
| Flest landskamper | Paolo Maldini, 122 |
| Flest mål | Luigi Riva, 35 |
| VM-meriter |
Världsmästare: 1934, 1938, 1982, 2006 |
| EM-meriter | |
| OS-meriter | |
| VM-slutspel | (16) 1934,
1938, 1950, 1958, 1962, 1966, 1970, 1974, 1978, 1982, 1986, 1990, 1994, 1998, 2002, 2006 |
| EM-slutspel | (6) 1968, |
| OS-slutspel | (14) 1912, 1920, 1924, 1928, 1936, 1948, 1952, 1960, 1984, 1988, 1992, 1996, 2000, 2004 |
Italiens herrlandslag i fotboll representerar Italien i fotboll på herrsidan. Laget har smeknamnet Gli azzurri, sv. "de blå".
Italien är ett av de mest framgångsrika fotbollslandslagen med bland annat fyra VM-segrar. Det italienska landslaget har blivit känt för sitt defensiva spel (bland annat genom catenacciosystemet) med stort inslag av taktik men även för spelarnas teknik och anfallsskicklighet.
Innehåll |
Historia
De första åren
Italien spelade sin första fotbollslandskamp söndagen den 15 maj 1910 i Milano i Italien. Frankrike stod för motståndet, och Italien vann matchen med 6-2.
1920-talet: Första medaljen vinns
I fotbollsturneringen vid olympiska sommarspelen 1928 i Amsterdam vann Italien över Frankrike och Spanien men förlorade semifinalen mot Uruguay. I matchen om bronsmedaljerna kom Italien igen och utklassade Egypten med 11-3.
1930-talets storhetstid
Italiens absoluta storhetstid var under 1930-talet då landslaget vann VM 1934 och kunde försvara titeln 1938. 1934 vann man på hemmaplan under det av diktatorn Benito Mussolini regisserade VM-slutspelet. Det favorittyngda laget fick hjältestatus. Fotbollen blev ett propagandavapen för fascistregimen.
1968: Återkomsten
Efter Andra världskriget började snart klubbarna få framgångar men landslaget lyckades inte komma tillbaka till storhetstidens form. Man hade problem i såväl VM 1962 som 1966 då man inte lyckades tag sig vidare till från gruppspelet. 1966 förlorade man sensationellt mot Nordkorea. Detta samtidigt som italienska klubblag som AC Milan och Inter vann Europacupen. 1968 skulle landslaget äntligen få framgång igen då man vann EM. Ett extremt defensivt lag vann i finalen mot Jugoslavien hemma i Rom. 1970 nådde man VM-final för första gången på 32 år men Brasilien vann klart.
Under 1970-talet nådde man inte ända fram innan man 1978 var ett av de bästa lagen under VM i fotboll i Argentina. Man slog bl.a. de blivande världsmästarna Argentina men sloknade i slutet av turneringen och blev fyra. 1980 blev man fyra i EM på hemmaplan.
1982: VM-guld
1982 skulle man äntligen fira en ny triumf. Efter en svag inledning med tre oavgjorda matcher fick laget allt att stämma och man slog de regerande världsmästarna Argentina och storfavoriterna i Brasilien. I finalen vann man med 3-1 mot de regerande europamästarna Västtyskland. Den stora hjälten var Paolo Rossi som gjorde avgörande mål i de sista matcherna, bl.a. ett hat-trick mot Brasilien. Målvakten Dino Zoff var lagkapten och blev den äldsta att vinna VM med sina 40 år. Zoff hade varit med och vunnit EM redan 1968.
Landslaget 1982-1990
Efter VM-finalen 1982 har Italien velat nå nya titlar och lyckades slutligen 2006. 1986 var man tillbaks som favvos. Man tog 1 poäng i första matchen mot Bulgarien(1-1). I nästa match spelade man igen 1-1 fast mot de blivande mästarna Argentina. I nästa match tog man en nöd seger mot Asiska Sydkorea med 3-2. I nästa match(Åttondelen) föll man tungt mot de blivande bronsmedaljörerna Frankrike med 0-2. Italienarna spelade riktigt fult. När VM gick i Italien 1990 var man skyhöga favoriterna och imponerande stort innan man åkte ut i semifinalen mot Argentina på straffar. Man hade flera tunga profiler i laget: Walter Zenga, Paolo Maldini, Franco Baresi, Gianluca Vialli, Giuseppe Bergomi för att nämna några. Ändå var det en doldis som skulle kliva fram. Salvatore Schillaci vann VM:s skytteliga.
Landslaget under 1990-talet
Precis som under 1960-talet första hälft hade landslaget under hela 90-talet svårt att nå nya höjder. 1992 var man inte med i EM-slutspelet. 1994 knetade man sig fram till final med Roberto Baggio som den lysande stjärnan som på egen hand banade vägen. 1996 var man dock tillbaks. Motståndarna var enkla förutom Litauen och Kroatien: Ukraina Slovenien och Estland. Man slog Litauen i båda möten. Man förlorade Hemma mot Kroatien och spelade oavgjort borta. Man blev tvåa men gick in som den bästa tvåan i bästa tvåorna. Man fick en bra start. Man slog Ryssland med klara 2-1. I nästa match väntade Tjeckien. I 4:e minuten fick Tjeckien hörna. Smicer slog den och Nedved fick en tå på bollen. Enrico Chiesa kvitterade i den 18:e minuten. Bejbl(Tjeckien) kunde göra 1 till mål så Tjeckien vann, men Italien hade fortfarande chans att gå vidare. Man mötte Tyskland. Man fick 0-0 och blev utslagen i gruppen. Italien gick till kvartsfinal i VM 1998, men åkte ut på straffar mot de blivande mästarna Frankrike.
EM 2000
EM 2000 var Italien tillbaka och gjorde sin just nu bästa turnering efter EM-guldet 1968. Italien vann samtliga matcher i gruppspelet. Man slog bl a Sverige med 2–1. Man slog också Turkiet med 2–1 och värdnationen Belgien med 2–0. I kvartsfinalen slogs Rumänien med 2–0. I semifinalen slog man värdnationen Holland på straffar. I finalen förlorade man med 1–2 mot Frankrike. Då hade Italien tidigare tagit ledningen med 1–0. (Målet gjordes av Delvecchio) Den spelare som avgjorde för Frankrike var ingen mindre än David Trézéguet.
Det fjärde VM-guldet
I VM 2006 vann det italienska laget varje match, utom en gruppmatch mot USA, där Cristian Zaccardo gjorde självmål vilket ledde till det oavgjorda resultatet 1–1. I åttondelsfinalen mot Australien fick Italien en omdiskuterad straff i den femte tilläggsminuten som Francesco Totti slog i mål. I kvartsfinalen vann Italien med 3–0 mot Ukraina. Semifinalen mot värdlandet Tyskland var länge en spännande uppgörelse. Efter både stolp- och ribbträffar så gjorde Fabio Grosso 1–0 i den 119:e minuten (i förlängning) med ett skruvat skott. I den 120:e minuten avgjorde Alessandro Del Piero matchen då han slog in en skruvad bredsida och Italien var klart för final. I finalen mot Frankrike vann Italien på straffar. Frankrikes Zinedine Zidane hade då blivit utvisad och Frankrikes andra stora stjärna, Thierry Henry, var utbytt. Zidanes utvisning kom efter han hade skallat Marco Materazzi på bröstkorgen. Materazzi hade innan dess sagt något till Zidane som gjorde honom upprörd.
Landslaget idag
2000 var landslaget nederlagstippat inför EM-slutspelet. Man gjorde dåliga resultat men under EM-slutspelet visade man vilket turneringslag Italien ofta har förmågan till att vara. Man gick vidare med tre segrar, däribland mot Sverige, och gick ända fram till final. I finalen föll man på nytt mot Frankrike efter ett franskt kvitteringsmål i slutsekunderna av ordinarie tid och sedan ett segermål under övertiden. En stor optimism sattes dock till det nya landslag som formerats och inför VM i fotboll 2002 var man storfavoriterna liksom man var inför EM i fotboll 2004. Men man har inte kunnat leva upp till fansens förväntningar utan åkt ut på ett tidigt stadium. I VM 2006 blev man för fjärde gången världsmästare.
Matchstället
Italiens blåa tröja har fått sin blå färg från det tidigare italienska kungahusets färg, savojblått. Italiens traditionella matchställ består av blå tröja tillsammans med vita shorts och blåa strumpor. Den blå färgens nyans har varierat genom åren. Italiens landslagsvapen har däremot ändrats flera gånger. Man hade först det italienska kungahusets vapen, samma som fram till 1945 återfanns på den italienska trikoloren. Sedan hade man ett vapen i de italienska färgen fram till mitten av 1980-talet då man började använda fotbollförbundets märke.
Det italienska andrastället består traditionellt av vit tröja med blå byxor. Numera går det helt i vitt.
Italien höll länge fast vid principen om att inte ha något sportmärkes logotyp synligt på matchstället. Det dröjde fram till 1990-talet. 1982 skedde en kompromiss där det inte fanns något sportmärke på matchtröjan men väl på överdragsstället som Italien trots hög värme hade på sig under uppställningen innan match.
Profiler genom tiderna
- Roberto Baggio
- Paolo Maldini
- Luigi Riva
- Paolo Rossi
- Dino Zoff
- Ciro Ferrara
- Fabio Cannavaro
- Alessandro Del Piero
- Gianluigi Buffon
- Ciro Ferrara
- Filippo Inzaghi
- Christian Vieri
- Francesco Totti
Förbundskaptener
- Augusto Rangone (1925–1928)
- Carlo Carcano (1928–1929)
- Vittorio Pozzo (1929–1948)
- Ferruccio Novo (1949–1950)
- Giuseppe Viani (1960)
- Giovanni Ferrari (1960–1961)
- Edmondo Fabbri (1962–1966)
- Ferruccio Valcareggi (1966–1974)
- Fulvio Bernardini (1974–1975)
- Enzo Bearzot (1975–1986)
- Azeglio Vicini (1986–1991)
- Arrigo Sacchi (1991–1996)
- Cesare Maldini (1997–1998)
- Dino Zoff (1998–2000)
- Giovanni Trapattoni (2000–2004)
- Marcello Lippi (2004–2006)
- Roberto Donadoni (2006–2008)
- Marcello Lippi (2008-)
Externa länkar
(engelska) Rec. Sport. Soccer Statistics Foundation - Italiens herrlandskamper i fotboll
Se även
|
||||||||
|
|||||
