Snok
Från Rilpedia
- För hiphopgruppen, se Snook.
| ?Snok Status i Sverige: Sårbar |
|
|---|---|
 |
|
| Systematik | |
| Domän: | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike: | Djur Animalia |
| Stam: | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam: | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass: | Kräldjur Reptilia |
| Ordning: | Fjällbärande kräldjur Squamata |
| Underordning: | Ormar Serpentes |
| Familj: | Snokar Colubridae |
| Släkte: | Natrix |
| Art: | Snok N. natrix |
|
|
|
| §Natrix natrix Auktor: Linné, 1758 |
|
|
|
|
 Hitta fler artiklar om djur med Djurportalen
|
|
Snok, vattensnok, eller vanlig snok (Natrix natrix) är en ormart som är vanlig över stora delar av Europa. Grundfärgen varierar vanligen från gröngrå till brun. Oftast har den små mörka prickar längs ryggen, och nästan alla snokar har vita eller gula fläckar på vardera sida av nacken. Se dock gotlandssnoken nedan. Liksom övriga grod- och kräldjur är snoken fridlyst i Sverige. Den är tillsammans med huggormen, den vanligast förekommande ormen i Skandinavien. Snoken är Sveriges största orm.
Till skillnad från den andra av Sveriges vanliga ormar, huggormen, är snoken inte farlig för människan. Den har inga gifttänder, men dess saliv innehåller gift som den förlamar sitt byte med. Då detta inte kan tränga igenom människans hud kan den inte skada oss. Snoken blir upp till 140 centimeter lång, dock vanligen mindre. Ryggfjällen är långsmala, och fjällen på undersidan av stjärten är ordnade i två rader. Snokens huvud har stora fjäll, till skillnad från huggormen som har små. Pupillerna är runda, där huggormen har långsmala. Den långsmala, piskliknande kroppen smalnar av symmetriskt mot svansen. Snoken har ett långt överkäksben och en tydlig hakfåra. Den rör sig snabbt och gracilt och är skyggare än huggormen, som är kort och tjock och har ett bredare, mer trekantigt huvud.
Snoken finns i hela Europa utom på Irland och i de nordliga delarna av Norden, och dessutom i norra Afrika och i Asien fram till norra Syrien och nordvästra Iran. I Sverige förekommer snoken upp till strax söder om Sundsvall vid 62°N.
Snoken simmar bra, och trivs bäst i och i närheten av vatten. Störst chans att hitta den finns i låglänta och sumpiga marker.
Snoken lever främst på vattenlevande djur som fisk och grodor, men kan även ta paddor och andra smådjur. Till skillnad mot många andra ormar påverkas snoken inte av paddans gift.
Om snoken blir hotad är den snabb med att dra sig undan. Har den inte möjlighet till det så kan den spela död genom att lägga sig på ryggen med tungan hängande ut ur munnen. Prövar man att vända den igen kommer den att rulla tillbaka till ryggläge. När den känner sig skrämt så kan den avge illaluktande exrementer ifrån doftkörtlar vid analöppningen. Får man detta sekretet på kläderna kan det vara svårt att få bort lukten.
Snoken går i dvala redan i början av oktober. Den övervintrar på frostfritt djup i företrädelsevis hål och gångar. Snoken parar sig redan i Maj. Honorna lockar till sig hanarna med sina doftkörtlar. Det är många hanar som slåss om att få para sig med den samma honan. Snoken är ovipar, det vill säga liksom fåglarna lägger den tämligen outvecklade ägg som tar relativt lång tid att kläckas. I juli och augusti lägger honan 15-30 ägg som är omgivna av ett pergamentartat, vitaktigt skal. Äggen läggs på varma ställen, ofta i gödselhögar eller i ansamlingar av ruttnande växtdelar, där den genererade värmen sörjer för att äggen utvecklas under en förhållandevis hög temperatur. Honan bryr sig sedan inte mera om dem; när ungarna kläcks får de klara sig själva. I motsättning till huggormen som endast kan föda ungar vartannat år föder snoken en ny kull varje sensommar.
Gotlandssnoken
Snoken har ett antal underarter. Ett exempel är gotlandssnoken (Natrix natrix ssp. gotlandica) som finns endast på Gotland, inklusive Karlsöarna, och är klart mindre än nominatformen: Upp till 75 centimeter för hanen, 95 centimeter för honan. Upp till 40% av populationen är helt svartfärgad, utan gula fläckar. Många av de övriga ormarna har ett punktmönster, som kan ge dem en likhet med huggormen. De gula (eller vita) nackfläckarna är ofta orange eller röda.
Gotlandssnoken är upptagen på röda listan: VU (sårbar).
Externa länkar
- Wikimedia Commons har media som rör Snok
Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 (Not).
